Med sagt så ska jag försöka skriva något om bokens första tre kapitel. Jag har tänkt många saker under läsandets gång, men kanske inte alla relevanta för kursen utan snarare har jag känt mig en litteraturkritiker på dåligt humör. Jag gillar inte bokens överpedagogiska stil där allting ska förklaras med sju exempel ungefär som om man som läsare har absolut noll förkunskaper om lärande, mänskligheten eller andra mer basala saker.
"Nu kära barn ska jag tala om för er hur en apa tänker, men först ska jag bara förklara vad en apa är..." (Nu är jag elak, men okej, jag har haft en dålig dag så jag anser mig själv vara ursäktad.
Det där med apors sätt att tänka var en av de sakerna i kapitlen som satte igång mest tankar hos mig, mycket för att det länge fördes ett resonemang i boken där man jämförde apors sätt att kommunicera med människors – på mänskliga villkor, alltså med tal och tecken.
Apor kommunicerar ju på apors vis vilket gör resonemanget lite horribelt i mitt tycke. Människan är ju verkligen betydligt mer utvecklad vad gäller avancerad kommunikation – nu fick jag en mental bild av en apa, som försöker chatta via MSN och SMS:ar sin Twitter-feed. Heh.
Men hur som helst så ska man nog inte undervärdera djurens tankeförmåga allt för mycket. Bara för några veckor sedan kunde man ju läsa Santino, den arge schimpansen som planerar att bli arg och kasta sten på åskådarna på Furuvik Zoo. (Så festligt.) Det är tankeförmåga, det! ;)
Angående kapitlen då... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag läste dem och tog dem till mig. Där fanns mycket som jag redan räknar som "assimilerad" kunskap och därför känns det svårt att veta vad jag ska säga om något jag redan tar som rätt så "självklar" information, om någon förstår vad jag menar. Det är lättare att kommentera saker man aldrig tidigare hört eller tänkt på.
Men jag ska försöka lite till...
Stycket om ifall allt lärande är av godo tyckte jag var lite roligt, även om det var kort. För är det inte lite så att höjden av lycka är att inte inse sin egen olycka? Genom att utbilda människor ger man dem inte bara kunskap, man ger dem fler och fler saker att oroa sig för, att ha dåligt samvete för, att tänka på, grubbla över...
Det ingår i vårt upplysningssamhälle att veta saker, men jag kan inte låta bli att tänka att det nog inte gör oss lyckligare. Det är lite som i Bibeln (yey, tänk att det kom en dag då jag refererar till den) med Kunskapens träd och äpplet som ger lärdom och medvetenhet om saker. Det innebär också smärta och bekymmer. Saker man inte alls skulle behöva bry sig om ifall man var ovetande.
Dock är det ju så vårt samhälle ser ut idag och det skulle inte fundera om vi alla en dag satte oss ner och vägrade att lära oss saker bortom vår egen trädgård. Mänskligheten skulle inte vara där den är idag utan en vilja att ständigt lära sig mer och mer – samt förmågan att lagra informationen, som Säljö tog upp. Böcker är en verklig skatt. Och nu även datorer i modern tid. (Även om böcker fortfarande är miljoner gånger mysigare och charmigare!)
På sidan 64 såg jag den där fula pedagogiken som jag blev utsatt för på låg- och mellanstadiet sticka upp sitt tryne. Det här att barn ska lära sig själva och läraren ska liksom inte lägga ut några riktlinjer över huvud taget... Det gillar jag inte alls.
Man kan inte lära sig att fungera tillsammans med andra människor om ingen lär en hur man faktiskt ska uppföra sig och tala om vad som är rätt eller fel.
Försök själva lära er stava utan att läraren talar om när ni stavat fel och se hur bra det blir! För det är ju bättre att barnen framstår som idioter än att vi kväver deras kreativitet genom att tala om för dem när de gör fel? Ja. Superbra idé. Gå och dö.
Nej, jag gillar det här sociokulturella tänkandet. Människor är olika och fungerar olika, lär sig olika, alltså verkar det mycket vettigt och hälsosamt att utgå ifrån det när man ska lära ut något.
Jag gillade att den kulturella skillnaden mellan västvärlden och Japan och Kina togs upp, för den är mycket intressant.
"När någon inte når målen betraktar man inte detta som ett naturligt uttryck för bristande fallenhet eller intresse. Istället riktas uppmärksamhet mot vad barnet, föräldrarna, läraren, skolan och andra aktörer kan göra för att barnet skall nå målen."
Det låter mycket bra i mina öron. Dock anser jag nog att intresse och fallenhet kan ha ett finger med i spelet när allt kommer omkring, men det borde inte hindra någon från att klara av ett visst ämne eller dylikt. Individen kanske inte blir bäst i klassen på ämnet, men han eller hon kan klara av det med rätt stöd – och i slutänden är det viktigast att ha tillägnat sig kunskaper som går att använda snarare än inga kunskaper alls. En cykel kan fortfarande ta en framåt även om det inte går lika fort som med en sportbil.
Det där med att alla möjliga bokstavsförkortningar på syndrom så gott som inte finns borta i Japan/Kina känns väldigt fascinerande.
Ibland känns det som om svenska skolan gömmer sig bakom bokstäverna. De kan inte anpassa sig efter barn med andra behov än dem man är van vid alltså sätter man dem i någon särklass som man sen inte har pengar till att ha kvar och så slarvar man undan barnen lite snyggt. Undra på att man blir missanpassad till lärosystemet med sådan behandling!
Kapitel tre går ju igenom mycket hur det har sett ut och jämför med det sociokulturella sättet att förhålla sig till lärande. Det får mig att undra vilket "system" som används i skolorna idag. För jag kan inte direkt säga att jag märkt av någon direkt framträdande sociokulturell attityd tidigare i skolan, innan Lennarths kurser.
Kommer de gamla metoderna fasas ut och ersättas av sociokulturellt lärande? Håller det på att ske eller har det redan skett? Jag känner att jag inte har koll på detta. Börjar ändå bli några år sedan man gick i grundskolan.
Med det historiska perspektivet i åtanke kan man ju dessutom undra vad som blir nästa "fluga" inom pedagogiken. Är detta det ultimata sättet att lära ut som därmed kommer att bestå eller kommer det se totalt annorlunda ut om säg 100 år eller mindre?
Det tycker jag skulle vara myyycket intressant att veta, men såvida ingen lär mig se in i framtiden lär jag inte få reda på det. Håll med om att det vore intressant dock, att få veta hur framtidens människor förhåller till sig lärandet och tillämpar sig information via olika media. Datoråldern har ju i princip bara börjat, den lär inte tappa fart och självdö om några år. Vi kanske har cyberhjärna och USB-kontakt i nacken allihop om sådär 50 år, eller mindre.
Det vore väl coolt! Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar