Just one more thing...

Jag kom på en sak till jag kände för att säga angående projektet. En sak som i alla fall jag känner mig mycket nöjd med och som jag tycker vi i gruppen kan känna oss lite stolta över.

Vad gäller det där med att projektet skulle vara "tillräckligt klart" i slutet av kursen så brukar i alla fall min definition av något som är tillräckligt klart - i den meningen att det är redo att sjösättas eftersom det faktiskt flyter - vara någonting som fungerar. Visst, det kanske finns saker man skulle vilja göra bättre och jobba vidare på, men i slutänden så fungerar det man gjort faktiskt och det känns väldigt bra, tycker jag.

Med det sagt så vill jag passa på att berömma mina gruppkompisar och mig själv för att vi lyckades sätta ihop någonting som går att använda. Det var bra gjort av oss. Även om vi inte väljer att jobba vidare eller ens titta tillbaka på detta projektet någonsin så kommer vi ändå kunna bära med oss vetskapen om att vi gjorde något som gick att använda. Det tycker jag är en tillfredsställande känsla. Kram på er allihop! :D

Puh...

Äntligen klar. Hjärnan slutade fungera för över en timme sen så om jag referart för lite eller om det verkar osammanhängande någonstans... Nåja, jag hoppas det fungerar i alla fall. Blev en jäkla fart på det efter ett tag. Det finns ju så mycket tankar bakom, det gäller bara att kunna uttrycka dem. Ack så svårt ibland!

Men, men... Tack för mig och god natt. Nu ska jag äntligen sova.

Rapport - Del 4

Referenser

Bergström, Bo (2007) Effektiv visuell kommunikation
Stockholm: Carlssons Förlag

Egidius, Henry (2009) Pedagogik för 2000-talet
Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur

Seeger, Malin (2005) Det sociokulturella perspektivet [Elektronisk]
Tillgänglig: {http://hemma.homelinux.org/utbdesign/sociokultur.html} [2009-05-26]

Säljö, Roger (2005) Lärande i praktiken - ett sociokulturellt perspektiv
Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag

Börja om från början...

All annan research: Google.se

Rapport - Del 3

Hemsidan

Eftersom jag i viss mån ansvarat ensam för detta område torde jag ha ganska många tankar om detta.
Valet att ens ha en hemsida fattades kollektivt av gruppen eftersom vi såg det som en möjlighet till sociokulturellt lärande användare emellan – forum, kommentarer, rakning med mera.
I valet mellan WordPress och Joomla vann WordPress på så sätt att vi (Linda och jag) ansåg systemet mindre komplicerat att använda för ovana användare samt att vi tänkte att en WordPress-blogg skulle vara relativt lätt för oss som kodare att handskas med dessutom.
För vidare förståelse för varför jag gillar WordPress, se min essä i ämnet ifrån tidigare kurs. (Med tillhörande referenser.) ;)

Mitt resonemang kring hemsidan har varierat till och från. I början tänkte jag mig en stor, internationell sajt med ljudböcker som spreds över hela jordklotet, men ju mer information som kom fram om projektkedjans första och främsta användare, Mercy, desto mer började jag tycka att ett hemsideprojekt i storleksordningen YouTube vore att ta i mer än nödvändigt. Jag valde därför att designa en något mindre, mer personlig och intim hemsida där tanken är att man ska kunna starta projektet på nätet för att se om det får luft under vingarna innan man drar fram stora kodningsarsenalen och gör "nästa YouTube".
Detta är min personliga situering av hemsidan, som jag till större delen mest ventilerat med mig själv eftersom jag jobbat ganska enskilt på hemsidan medan Linda skrev tutorial.

När jag skapade grafiken utgick jag från den research Fredrik gjort om vad färgerna i Ugandas flagga betyder och skapade ett färgtema inspirerat av flaggans färger.
Svart = folket, gult = solen, rött = broderskap.

Jag vet efter otaliga timmar på nätet att krom, kalla färger och Web 2.0 är väldigt populärt, men efter att ha surfat runt på andra hemsidor hemmahörande i Uganda kändes det inte som ett passande formspråk.
Mina fördomar om Afrika i det här fallet sträckte sig så långt som att där måste vara varmt och soligt – ett rimligt antagande eftersom det gula i deras flagga sägs stå för solen – samt att människorna bär färgglada kläder med utsmyckningar, kanske främst när de dansar (som man sett på TV), men jag hoppas det inte var en helt missriktad fördom.
Jag menar, titta bara på den här bilden. Visst blir man glad av alla färger?

Slutsatsen blev att jag ville göra en hemsida som kändes varm, glad och livfull precis som afrikansk dans och därtill lika bubblande och sprudlande som en kreativ process. Solrosor knyter an till solen ännu en gång och den blå bakgrunden kombinerad med andra just nu ganska "moderiktiga" grafikinslag (som man skulle kunna säga är typiskt "mig" samtidigt) som swirlsen och prickarna i olika färger bidrar till att göra hemsidan modern samtidigt som den känns "down to earth" – headern är lite jordinspirerad för övrigt, jag såg/hörde på TV (återigen) att Uganda har väldigt bördig jord. :)

På ett sätt tycker jag att detta kan kopplas till upplevelsebaserat lärande på så sätt att man får en upplevelse, en känsla av att besöka hemsidan. Sen blir det såklart en upplevelse i sig att titta/lyssna/läsa sagorna, men det ligger utanför projektets ramar.

Men nog om det, hemsidan är som sagt gjord för att växa i.
När eller om projektet växer ur hemsidan kan man vidareutveckla den, men eftersom vi under hela projektets gång egentligen inte visste om Mercy faktiskt ville ha en hemsida över huvud taget (mail skickades, men svar kom som sagt igår och det fick vi reda på först idag) resonerade jag som så att det var bättre att utgå från en hemsida som inte är allt för svår att behärska för någon som inte är van vid att driva en hemsida och att i så fall höja nivån på hemsidan när projektet och dess administratör är redo för det.

Referenser på allt detta? Tja... Bo Bergström (2007) svänger jag mig alltid med när jag gjort en hemsida. Det brukar funka fint. Grafiskt alltså.
Borde jag klämma in Säljö någonstans här? Jag vet inte just nu, nu är jag ärligt talat trött och sätter stopp för rapporten här.

Referenslista följer...

Rapport - Del 2

Situering

Som diskuterats tidigare i denna blogg betyder den praktiska situationen i Uganda ganska lite och istället är det kraven på funktioner som situerar projektet. Valen av program har situerats till en Windowsmiljö därför att det är det vanligaste, mest utbredda operativsystemet och Windows är på många vis en kultur i sig (återkommer till detta senare), som bli överordnad kulturen i Uganda när man ska använda datorn som hjälpmedel.
Vi var noga med att manualerna skulle ha stark koppling till att just skapa ljudböcker eftersom detta är syftet med produktionskedjan och därmed relevant för användaren hellre snarare än en rent allmän introduktion till programmen utan synbart mål eller uppgift att relatera till, jämför Säljös (2000) resonemang kring gångertabellen.

Ovan stående del av vår situering tycker jag känns ganska solid. Personligen har jag hela tiden resonerat som så att även om jag inte vet mycket om Uganda eller folket som bor där så vet jag en hel del om datorer, Internet och hur det används och även om jag kan känna mig vilsen i tanken på hur Uganda kan tänkas vara så kan jag ändå hitta fotfäste i utgångspunkten som har med själva datoranvändandet att göra.
Tidigt i projektet förekom det en del diskussioner kring vilka slags ”försiktighetsåtgärder” som skulle behöva åtas eftersom projektet gällde Uganda och jag får erkänna att vissa delar av resonemanget gjorde mig upprörd eftersom det uttrycktes tankar som menade att användarna inte skulle förstå lika bra som ”vi” eller att de på något sätt var begränsade i sin möjlighet att ta till sig informationen om man inte lade den på en så enkel nivå som möjligt och absolut inget annat.

Jag erkänner villigt att jag kan ha vissa fördomar om Uganda som grundar sig i okunskap och vinklade dokumentärer på TV, men i grund och botten måste man sätta sig över detta och min åsikt har hela tiden varit att människorna som kommer att använda det här systemet – vare sig de bor på månen eller i Uganda – kommer fortfarande att vara människor som alla andra.
Och med utgångspunkten/situeringen att göra manualer för människor som aldrig tidigare använt just de programmen som vi valt ut, men som vet i största allmänhet hur man använder datorer i övrigt, blev det hela genast mycket mindre dramatiskt och fördomsladdat.

Programval

Valet av tre program istället för ett skedde först för att Lena påpekade för oss att vi kanske behövde ta större ansvar för den kreativa processen, dvs. kunna stödja redigering av ljud och bild i en större utsträckning än vi kanske först tänkt.
Programvalen vi har gjort har baserat sig på tester av många program där vi slutligen valt ut de program vi fann mest funktionella för syftet samt lätta att använda och med låg användartröskel.
Från början ville vi helst ha bara ett program, men på grund av kravet på att det skulle vara gratis kunde inget sådant program hittas. I mötet med Lennarth fördes detta på tal på ett mycket intressant sätt. Tre program ger större frihet och öppnar upp för mer kreativitet, kom vi fram till, men varför då inte ha ännu fler program?

Därför att struktur inte alltid är av ondo, anser jag – och Säljö (2000) verkar hålla med så vitt jag kan förstå. Genom att förse användarna med en struktur för skapandet av ljudboken begränsar vi samtidigt uppgiftens komplexitet, som kanske annars kan tyckas överväldigande om det finns hur många val som helst, men ingen vägledning var man ska börja. Strukturen minskar risken för distrahering eftersom användarna kan hålla sig fokuserade på det de håller på med Om vi däremot bara hade haft ett program kanske strukturen hade blivit för snäv och inte lämnat utrymme för egna tankar hos användarna (Seeger 2005 & Säljö 2000).

Fortsättning följer...

Rapport - Del 1

Tankar om sociokulturellt lärande och pedagogik

Har de sociokulturella teorierna påverkat projektet som helhet? Ja, det tycker jag, i den mån att vi tänkte mycket på dem och inte riktigt visste hur vi skulle få in en sociokulturell aspekt i det vi ville lära ut. Resultatet blev att ha ett forum i anknytning till hemsidan för att användare av hemsidan ska kunna kommunicera och med varandra och lära av varandra i enlighet med Säljö (2000).
Detta som ett komplement till manualerna.

Frågan är: Är manualerna sociokulturella?
Såvida inte användaren skriver ut dem och läser dem tillsammans med andra användare framför datorn som en social aktivitet anser jag dem inte vara direkt sociokulturella i sitt sätt att lära ut. Det är meningen att de ska vara pedagogiska, ja, men den sociala biten finns ju inte i en bit utskrivet papper såvida man inte som användare själv tar initiativet att läsa pappret tillsammans med någon annan.

Säljö (2000) skriver mycket träffande om läroboken som medierande redskap och om hur innehållet är tillrättalagt och anpassat för en läsare utifrån den bild författaren har av lärandet. Han beskriver det som en helhet uppstyckad i bitar och jag tänker att detta ju är precis vad våra manualer är.
Alltså kommer manualernas framgång bero på hur bra de är på att förmedla kunskap till läsarna och den förmågan beror med andra ord på hur goda pedagoger gruppmedlemmarna som varit ansvariga för manualerna är.

Eftersom jag inte haft någon större inblandning i manualskapande har jag inte haft någon direkt inverkan på hur manualerna blivit utformade. Jag har snarare övervakat att jobbet blivit gjort i rollen som gruppledare.
Inom gruppen har vi emellertid diskuterat saker som vi ansett vara viktiga i utformningen av manualerna. Bland annat att de ska upplevas enhetliga grafiskt (för att relaterar till hemsidan och bilda en helhet tillsammans) och överrensstämma språkligt, gestaltlagarna (Bergström 2007) har kommit på tal tillsammans med resonemang kring att det är viktigt att man känner igen sig i upplägget (Bergström 2007).

Exempelvis kan nämnas glödlampan bredvid tipsrutan – en djupt rotad symbol för en idé som många torde känna igen.
Emellertid generade denna glödlampa ganska stor diskussion kring huruvida glödlampan är en kulturell symbol enbart vi i västvärlden kan relatera till eller om de faktiskt förstår den underliggande innebörden även i Uganda, (Säljö 2000).
Det är svårt att vara 100% säker, men mitt argument för glödlampan var (och förblir) att om man någon gång använt Word så torde man ha sett Gemet och hans glödlampa minst EN gång. Har man någon öppnat någon form av tutorial eller hjälpfunktion i ett program tidigare så borde man ha sett små glödlampor där med. Om man utgår ifrån Windows och Internet som den kulturella sfären istället för just Uganda så tycker i alla fall inte jag att glödlampan är en malplacerad symbol, snarare tvärtom, (Säljö 2000).
(Tillåt mig för övrigt tillägga att denna diskussion fick mig att le brett åt alla glödlampor som förekom i Rutiga familjen-fimerna.)

Vidare då.
Om man tänkt renodlat sociokulturellt kanske man kunde ha satsat på att ha enbart ett stort forum på nätet där man som användare hjälper varandra förstå programmen – utan någon slags nybörjarguide i stil med våra manualer.
Emellertid upplever jag det som att den tanken strider mot den uppgiftsbeskrivning jag tycker vi ha fått från Lennarth, som nämnt att vi ska tillhandahålla just manualer, alltså vore det inte rätt att inte erbjuda några sådana, anser jag.
Dessutom undrar jag hur effektivt enbart ett forum skulle vara i längden om användare kommer dit och inte har några som helst förkunskaper eller något överskådligt sätt att får en introduktion till programmen, som ska användas. I så fall skulle man behöva introduktions-trådar i forumet som förklarar grundläggande principer för att inte få en uppsjö av nybörjarfrågor om och om igen (vilket vore ganska jobbigt administrativt för att inte säga tjatigt). Med andra ord hade man behövt skriva en sorts manual trots allt, förr eller senare.

Ur ett sociokulturellt perspektiv måste kommunikationen mellan en manual och dess läsare betraktas som noll. Videotutorialen kanske kan upplevas mer ”social” i så fall eftersom det är en människoröst som förmedlar budskapet och det blir genast lite mer personligt och får en antydan av kött och blod. Att titta på en videotutorial är däremot en mer passiv aktivitet, mer learning-by-thinking och reflective observation (Egidius 2009) än aktivt deltagande.
Textmanualerna bäddar mer för learning-by-doing (Egidius 2009) eftersom man kan ha pappren utskrivna och samtidigt arbeta steg för steg på datorn.

Vad gäller videotutorialsen så har detta sagts otaliga gånger, men det är väl lika bra att påpeka det igen: Dessa gjordes som komplement till de skrivna manualerna eftersom Uganda har en tradition av historieberättande och därför kanske uppskattar att lyssna hellre än att läsa. Samt för att tillfredsställa olika lärstilar osv.

Säljö (2000) påpekar också vikten av relevant innehåll för att höja användarens motivation och jag kan visserligen inte uttala mig för resten av gruppen, men jag tycker det är viktigt och självklart att man ska försöka hålla det så relevant som möjligt för användarnas skull.

Fortsättning följer...

Hokay...

Dags att läsa igenom, sedan börja posta.


Det blev långt.

...

Igen.

Why do I always do that? O.O;

Rapport på väg

Okej, efter en stor dos migränmedicin känner jag nu att jag börjar ta mig tillbaka till land of the living så nu ska jag börja skriva här. Värmer upp genom att skriva detta.

För det första funderar jag på hur jag ska lägga upp blogg-rapporten. Det känns inte som om jag vill skriva en vanlig rapport och lägga upp den som ett jättelikt blogginlägg så kanske jag gör färre, mer fokuserade inlägg. Det återstår att se, tar antagligen form snart.
Annars har jag letat referenser nu. Det bär mig på något sätt emot att göra referenser på gammalt hederligt sätt i ett blogginlägg, mycket för att det på något sätt känns mer naturligt att hyperlänka till källorna istället för att bara skriva Författare (årtal), det gamla vanliga. Men såklart finns inte alla referenser på nätet så då finns det inte mycket att göra. Det hade varit riktigt "bloggrefererande" annars, tycker jag. ;)

Men nog om det. Det är inte ens viktigt.
Jag har en benägenhet att börja svamla när migränen börjar gå över och jag hoppas att inte detta kommer att gå ut över rapporten som sådan. Om den kommer att verkar osammanhängande någonstans får jag bara beklaga och skylla på mina naturliga tillkortakommanden.

Lägeskoll

Jag tänkte göra som jag sett några andra göra i sina bloggar och be Lennarth om en lägesrapport som kommentar här.
Har jag missat nåt som måste kompletteras eller dylikt? Något som jag borde tänka på som jag glömt eller något annat som är bra att veta?

Tänkte börja skissa på en rapport snart så det kunde ju vara bra att ha koll.

HJÄÄÄÄLP!?!!???

Lennarth! Någon! Hjälp oss! Linda och jag håller på att bli tokiga på Rhett, som inte låter oss ladda upp filer med WordPress-gränssnittet.
Om inte det funkar kan vi lika gärna lägga ner hela hemsidan. Men vi vet inte vad som är fel. Varför låter den oss inte ladda upp något!? Den andra gruppen har inte samma problem, varför är Rhett så elak mot oss?

Effektiv tid?

Man känner sig så nyttig när man suttit och svurit över en div-tagg och länkar som ändrar storlek efter behag i typ två timmar. Det känns som effektivt arbete. Inte.
Sen flyter det på ett tag, allting flyter på nice and smooth, sen... Sen sitter man snart och svär i en timme till bara för att man tvunget valde att inte skriva sitt eget WP-tema själv utan tänkte ta den snabba vägen genom en kod som någon annan redan skrivit. Yay!

Hur som helst är vår hemsida stylad och klar nu. Yay för mig en gång till. (Försöker få upp motivationen här.) Nu återstår forumet. Det är blått fortfarande. Need to fix.
Sen ska vi pilla lite i sidstrukturen. Lite templates. Ladda upp filer. Klart?

Hmm... Bara för att det låter bra så kommer det säkert ta lång tid. Nåja, kan i alla fall inte säga att man sitter och rullar tummarna. Det är väl bra i alla fall.

Och förresten... Jag använda min blogg på Rhett EN gång första terminen på DM, sen flyttade jag till min egen domän och där har jag hållit mig. Att nu åter få stifta bekantskap med Rhett är lite... ehm... intressant.
Det är sååå SEEEGT att man håller på att dö av uttråkning medan man väntar på att servern ska svara. OMG, typ, liksom, bah... Allting på en gång! O_____O;

Plötsligt älskar jag One.com mer än någonsin. <3


PS. Rhett tappar anslutningen heeeela tiden också. Så jobbigt.

Lägesrapport

En redovisning. Tackar för det! Det var skönt att höra/läsa. :)

Annars då? Jo, har suttit och försökt få min WP-design att funka, vilket har gått lite trögt på grund av att CSS-en jag ville använda för att spara tid var URUSEL. Jag hade fått skriva om precis allting och det hade blivit rörigt som #!#"¤/&. Så jag fick leta upp ett annat tema att ta en CSS ifrån och börja om från början. (Jättekul.)

Tanken med att inte skriva en egen var att spara tid - samt att jag gärna slipper hacka mig in php-koden. Det tycker jag ärligt talat är lite tråkigt/jobbig/onödigt.
Men, men... Nu vet jag inte hur mycket/lite tid jag sparat i slutänden, men nu går det åt rätt riktning i alla fall.
Det har varit ett förbannat pill med den där koden hela dagen och det har inte direkt gått bättre av att det känns som om jag gått in i väggen (bokstavligen) med huvudet före. *aj*

Imorgon blir det jag som sover länge. :(

Inte långt kvar

Som jag nyss sa till Fredrik: Jag hade tänkt mig att det var två veckor kvar, men det är det ju inte. Snarare en dryg vecka.
Misskalkylering av mig, men ingen direkt allvarlig sådan. Vi hinner allt, det är ingen fara med det.
Emellertid så känns det idag som om jag håller på att bli sjuk och jag har huvudvärk för tredje dagen i rad.
(Samma huvudvärk, som inte verkar gå att bryta. Hjärntumör? Haha, det skämtet blev gammalt fort.) :P

Hur som helst så blir min arbetsmoral lidande när jag helst bara vill gå och lägga mig. Ska emellertid fortsätta jobba på hemsidan nu. Blir glad av designen jag kom fram till. Den är solig och glad. (Finns i Googledokumentet.)
"To Mercy with love" har jag lust att döpa den till för att symbolisera alla tankar jag plöjde ner i den medan jag skapade den. Tycker det är ett fint projekt hon vill försöka åstadkomma. Det förtjänar en solig hemsida. :)

[/flummig post]

Funderingar efter igår

Kändes som ett mycket bra och givande möte med Lennarth igår. Det var skönt att få rätat ut några frågetecken och att samtidigt få höra mer om Uganda och Mercy. Det ytterligare dimensoner till arbetet och sånt kan vara så viktigt för min motivation så det kändes roligt. :)

Fundering 1
Det här med att tre program istället för ett stödjer en kreativ process på ett annat sätt än ett enda tyckte jag var intressant. Jag är inte helt 100 på att jag förstod exakt hur det var "situerat", men samtidigt så känns det som ett sant påstående ju mer jag vrider och vänder på det.
Det är som att tänka sig hela Adobe-serien som ett enda program istället för många, specialiserade mer fokuserade program. Hade det varit lika populärt eller ens användbart? Jag tror det är mycket tveksamt. Personligen tycker jag det är möjligheten att interagera programmen emellan som gör Adobe-serien kreativt tilltalande.

Nackdelen kan vara att hela serien är dyr och att man ibland kanske bara har tillgång till en del av serien när man egentligen skulle vilja ha tillgång till många delar. Exempelvis blev jag väldigt sur när ImageReady försvann som Photoshops parhäst för nu kan jag inte längre göra gif-animationer. Tydligen går det att göra i FireWorks istället, men jag vet ärligt talat inte vad mer man kan göra med det programmet (och har inte tagit mig tid att läsa på) och det känns lite onödigt att ha ett enda stort stand-alone-program bara för att kunna göra gif-animeringar.

Hur som helst så känns det många gånger betryggande att kunna tänka att man ska göra steg A i Illustrator för att sedan göra steg B i Photoshop och sen kanske steg C i After Effects. Det blir en kreativ kedja på något sätt. Jag har inte direkt funderat över det tidigare, men där satte Lennarth igång en del tankeverksamhet. ;)

Fundering 2
Andra funderingar från igår gäller det här med rapporter och redovisning. Vad som först var en enhetlig redovisning vid mötet med Lennarth blev sedan två redovisningar bara två timmar senare när vi pratade med Pernilla - för då hade tydligen Lennarth ändrat sig?
Okej... Låt mig tolka det en smula. Inte nog med att vi ska nå fram till ett "tillräckligt bra" resultat för att kunna levererar projektet i slutänden, vi ska redovisa muntligt - inte en gång utan två gånger?. Sedan ska vi även skriva två rapporter om samma projekt, men med två olika fokus.

Okej. Jag fattar rapporterna och att leverera ett "tillräckligt bra" projekt känns självklart, men redovisningarna? Hmm... Känns som om vi kommer dra samma sak två gånger ungefär på samma sätt som när vi har mötena. Först säger man en sak till Lennarth, sen måste man tala om exakt samma sak för Lena, men med lite annan vinkling, och igår behövde vi gå igenom precis allting en tredje gång med Pernilla eftersom hon tidigare inte varit inblandad. Effektivt, hur?

Jag blev lite trött. Ärligt talat. Motivationen sjönk igen. Tråkigt.

Fundering 3
Det här med "upplevelsebaserat lärande".
Har Säljö ens nämnt upplevelsebaserat lärande en enda gång? Eller är det mitt minne som läcker för jag kan inte erinra mig det? Jag kan inte komma ihåg att vi pratat om upplevelser en enda gång under kursens gång så därför finner jag plötsligt kursnamnet aningen förvirrande och missvisande.

"- diskutera skillander [sic!] mellan rent kognitiva processer för lärande kontra
upplevelsebaserat lärande" står det i kursplanen, men jag tycker inte det är självklart hur jag ska åstadkomma detta eftersom sociokulturellt lärande är det enda vi pratat om därför måste omtolka den där meningen som att upplevelsebaserat lärande syftar på sociokulturellt lärande - eller?
Mycket förvirrad på denna punkten för jag skulle vilja få det till att upplevelsebaserat lärande bygger på just att man lär sig genom att uppleva, men det är ju inte direkt sociokulturellt lärande i den meningen.
Situerat lärande bygger på praktiska upplevelser av hur "verkligheten" ser ut och fungerar och det kan jag också förstå, men det där sociokulturella spökar för mig. Visst, man upplever saker i sociala situationer och lär sig därav, men är det det som menas med kursnamnet?

Förklara, Lennarth, för jag är vilse. :(

Situerat lärande och situerat projekt

Föreläsningen om situerat lärande med Kicki tyckte jag personligen var en av de roligaste, mest givande föreläsningarna jag haft på hela den här terminen.
Så i sällskap med seminariet där jag fick prata mig hes om Sims i ett par timmar toppar Kickis föreläsning den här teminens lista över två minnesvärda skolupplevelser, som innebar att jag lärde mig mycket och verkligen tyckte det var förbaskat roligt.

Det här med situerat lärande var intressant. Jag tror väldigt få iklassen hade en aning om vad det ens innebar när vi inställde oss till föreläsningen (eftersom det sedan tidigare var sagt att vi inte skulle läsa kapitel 6 eftersom Kicki skulle ta upp det) och jag vet inte riktigt vad Kicki hade väntat sig att vi skulle kunna sedan tidigare, men det hela löste sig på bästa sätt till slut. Kicki förklarade och vi förstod.

Teorierna kring situerat lärande är nog de som jag personligen tycker verkar vettigast hittills eftersom de, så att säga, tar hänsyn till livet och nuet runt omkring lärandet också.
För oavsett vad vi gör, vad vi lär oss finns det alltid någon form av situation med i bilden, någonting som färgar lärandet och som därtill måste tas hänsyn till. Dessutom låter det mycket vettigt att lärandet inte ska vara fritt från sammanhang. Att lära sig gångertabellen utantill får väl varenda unge göra, men förstår de meningen med det? Tveksamt.
Om man däremot får lära sig gångertabellen i ett sammanhang där man praktiskt har nytta av gångertabellen? Det tycker jag låter mycket roligare och bestående.

När man gick på gymnasiet kallades det för "skyddad verkstad", vilket det verkligen var. Vi fick råplugga det som stod i böckerna, men verkligheten såg vi väldigt lite, nära till ingenting, av.
Jag kan tycka att det är lite samma idag på högskolan. Nu kanske jag får en massa skit för detta, men som exempel vill jag ta allt tjafs som varit om hur man skriver vetenskapliga rapporter/essäer/whatever här på HV i vår klass. Jag upplever det som att många ställt sig frågan: På vilket sätt är det relevant för mitt framtida yrkesliv (alltså verkligheten) om jag kan skriva referenser enligt Harvardsystemet eller inte?
Om jag vill fortsätta forska, ja. Då kan det vara användbart, tänker jag. Men jag vet ju och har vetat länge att forska vill jag inte alls, alltså blir relevansen väldigt liten, kan tyckas. Det är något man gör för att skolan kräver det för att få ett betyg, men hur kommer det att hjälpa mig i ett framtida yrke?
Är det inte ett onödigt moment i så fall? Vad lär man sig egentligen på det mer än att göra någonting per automatik och utantill precis som gångertabellen bara för att skolan kräver det?

Höstens praktikplats kommer att ge mig en efterlängtad inblick i "verkligheten" och det ser jag verkligen fram emot för det är något jag känner att jag saknat de senaste två åren.
Detta gör att jag på sätt och vis även känner mig rätt oförbredd på hur verkligheten kan tänkas se ut när jag väl är ute i den. Det känns lite skrämmande och läskigt. Och även om jag hoppas och tror att det kommer gå ganska bra så fick Kickis föreläsning mig att återigen tänka på hur jag skulle vilja att skolsystemet kunde omvandlas och vara mer en del av verkligheten än någon slags egen, sluten institution med egna regler. Det hade inte bara underlättat lärandet utan även övergången till vuxenlivet, tror jag.

Med detta sagt ska jag försöka fokusera lite på projektet här.
Hur mycket vi än läser på om Uganda och ser dokumentärer på TV så kan vi ändå inte riktigt tänka oss in i den situation som människorna har där och det blir därför svårt att ta hänsyn till den. Vi har diskuterat detta i gruppen åtskilliga gånger och det är svårt att komma fram till ett rätt eller fel – eftersom vi fysiskt aldrig varit där och upplevt situationen själva.
Intervjun med Åse gav en mycket mer detaljerad bild av situationen än den vi hade sedan tidigare och det var till mycket stor hjälp för oss på så sätt att vi kunde se ett tydligare sammanhang och en tydligare ram för det vi skulle göra.

Våra manualer kommer inte vara helt utan situering heller, inser jag, eftersom de har ett syte: Att leda fram till skapandet av en ljudbok i olika format.
Alltså är situationen given i maualen och vi kan använda själva skapandet av en ljudbok som utgångspunkt när vi tar screenshots och utformar manualen. Därmed relaterar innehållet till den situation där manualen faktiskt ska användas. Det tycker jag låter som en mycket bra sak, någon som instämmer?

Återupplivningsförsök

Okej, skolbloggen. Dags att snacka lite skola här.

Jag måste erkänna att jag känner mig väldigt "lost" i den här kursen. Jag och min grupp har för tillfället ett uppdrag och det kan jag faktiskt greppa, förstå, tänka mig in i och se ett mål och syfte med. Rent praktiskt alltså.
Problemet är att jag är ganska tekniskt och praktiskt lagd (jag tycker inte alltid att jag varit sådan och jag kan inte sätta fingret exakt på var den förändringen smög sig in, men den har hänt i alla fall) så just nu har jag valt att fokusera på projektet. Mina tankar är fokuserade på att få till ett så bra projekt som möjligt, men jag är inte säker på att det är egentligen det jag borde fokusera på - kursmässigt.

Vad jag menar är: Jag vet inte om betyget beror på hur noga jag tänker/planerar/genomför projektet eller om jag borde fokusera mer på att försöka förmedla vad jag lär mig och metareflektera om det.
Grejen är att jag är ganska säker på att jag leverera ett "tillräckligt bra" resultat rent praktiskt vad gäller projektet, men resten då? Jag har ingen pejl på om jag gör "tillräckligt bra" ifrån mig för att ens få ett G just nu. Och det känns ovant, samtidigt som det känns som en bortkopplad del just nu.
Jag vill inte komplettera utan klara mig över G-strecket. Sen hur högt över det jag klarar mig känns just nu ganska ointressant eftersom jag är fullt fokuserad på att leverera en bra paketlösning till Dr. Mercy.

Är det fel? Jag vet inte.

Jag tänkte skriva lite om vad som hänt sedan förra blogginlägget de följande dagarna. Se om det leder till något...

Tecken

Okej, här kommer en tanke till innan jag kopplar bort mig från Internet ett tag.

Med avstamp i kapitel 7 (rättelse sedan tidigare, jag hade visst skrivit kapitel 6) och utvecklingen av alfabetet där man gick från bilder till tecken för att kunna uttrycka mer abstrakta saker än bilder kunde, tycker jag det är intressant att se på hur skriftspråket håller på att utvecklas idag.
Jag tänker då på smileys. 8)

Säljö uttrycker det som att abstrakta tecken fick ta över skrivfunktionen därför att man då kunde uttrycka mer abstrakta saker än med bilder. Detta är ytterst intressant idag eftersom (i alla fall den yngre genrationen) gör ett steg tillbaka till att uttrycka saker med bilder – alltså smileys.
En smiley kan uttrycka sådana abstrakta saker som känslor mycket mer direkt än vad det skrivna ordet kan. Det blir därför ett väldigt effektivt sätt att kommunicera och för att undvika missförstånd – oftast.

Jämför: "Jag hatar dig!" med "Jag hatar dig! ;)"

Första exemplet kan betyda vad som helst. Det kan betyda att avsändaren faktiskt hatar personen som meddelandet är ämnat för eller att det är ett skämtsamt utrop. I exempel två är det mer självklart att det är ett skämtsamt påstående.
Även om det kan vara ironi och personen i fråga vill få det att framstå som ett skämt trots att det i själva verket inte är det... Men nu blir det väldigt djuplodande här, men det är i och för sig inte konstigt för människor är ju sådana till naturen.
Som doktor House skulle ha sagt: ”Everybody lies!”
Och så är det med.

Vad jag vill ha sagt är i alla fall att text + en smiley/bild ger ytterligare en abstrakt nivå till det skrivna meddelandet. Kanske är det dit vårt språk kommer att utvecklas i framtiden? Att vi kombinerar symboler och abstrakta tecken?

Det vore ganska intressant, eller hur?

Nu vidare till varför jag tycker detta är intressant... Efter att ha spenderat mycket tid på MSN tycker jag personligen att smileys – speciellt animerade sådana – tillför oerhörda dimensioner till ett samtal online. Man kan få ett mycket mer levande samtal med någon med hjälp av små ansiktsuttryck än man kan med bara ren text. Och då menar jag inte att innehållet rent textmässigt egentligen blir större, men man kan lära känna personen i andra änden på ett bredare, vidare sätt. Personligheten lyser igenom på ett mycket bättre sätt – ungefär på samma sätt som man tolkar kroppsspråk när man möts i verkligheten.

Sen fortsätter jag att vara nästan maniskt intresserad av framtiden och hur den kommer att se ut här. Det verkar vara mitt tema för den här kursen.
Varför känns ganska logiskt i den meningen att jag rakt av är intresserad av vad som kommer hända där i framtiden. Det är spännande – i min tankevärld. ;)

Koppling till Jonah här igen då... Ja, du, det var knepigare... Borde vi komplettera tutorialen med lite smileys kanske? Inte överdrivet många eller flashiga, men som små pedagogiska agenter som ger tummen upp till användaren när han/hon gör rätt?
Det låter ju inte helt dumt (om du frågar mig), men jag måste erkänna att jag inte vet hur det skulle kunna funka i verkligheten. Det känns som en sån där sak där kulturen kan spela in väldigt mycket. Våra användare kanske inte gillar smileys? Jag vet för lite helt enkelt.
Hade vi producerat något för Japan däremot hade jag sagt 120% smileys! Tuta och kör! Men... Nu var det ju inte japaner vi skulle designa något för. ;)

Thus endeth the blogpost...

Spiken i kistan för Säljö

Och med den titeln menar jag att jag tänker skriva en post om honom nu och sedan begrava klagandet på hans bok för all bloggframtid.

Jag har verkligen svårt för den här boken – av så många anledningar.
En del av ogillandet har att göra med allting jag i alla fall tror mig veta om hur det går till när böcker blir till i allmänhet. Någonstans borde det ha funnits en förläggare eller redigerare, som borde ha dragit i bromsen på Säljös bok redan i manusstadiet och sagt: "Hördu, det du vill säga är jättebra, men du får nog fila lite på det här och där." *räcker över stor, fet checklista på saker som borde kortas ner*

Jag kan inte tugga mig igenom Säljös bok utan att känna mig en gnutta förolämpad som aspirerande författare med en benhård skolning av en grupp väldigt ambitiösa lärare i svenska språket bakom mig. En aktivitet jag inte längre ägnar mig åt i större utsträckning är litteraturkritik, något jag sysslade med ganska seriöst på gymnasiet däremot. Och med det i ryggen, samt all designträning jag fått på DM (jag återkommer till detta) så gör Säljös bok mig ganska irriterad av följande anledningar.

Säljö gör så många fel som man absolut inte "får" göra i den meningen att han försöker ruinera min läsupplevelse. Han målar upp sidospår som sedan aldrig leder någonstans, vilket får mig att inför varje nytt stycke undra om det ens kommer att vara värt att läsa eller om det ska sluta i ytterligare en antiklimax.
Sen skriver han inte särskilt bra och läsligheten på texten är mycket godtycklig. Frekventare radbyten hade inte skadat alls, men då hade boken blivit ännu längre så kanske har man försökt spara plats?

Hur som helst så levererar inte den här boken någonting till mig – och om det är något jag lärt mig under de här två åren på DM så är det att man måste leverera.
Nu menar jag inte att en bok ska leverera sitt innehåll så lättsmält och lättförståeligt som bara möjligt till sin läsare. Jag har ingenting emot en bok som ger mig lite tankemotstånd, tvärtom kan en sådan bok ge en otroligt mycket större läsupplevelse än en ytligt skriven bok, som man förstår direkt när man läser den.

Däremot ska inte en bok vara svår att läsa därför att den är tekniskt utförd på ett (enligt mig) undermåligt sätt. Alltså ska författaren leverera sitt budskap – oavsett hur kryptiskt det nu än må vara – på ett sånt sätt att läsaren faktiskt vill fortsätta läsa, vill lära sig mer, vill ta del av det författaren har att säga.
Säljö kan få mig att somna eller bli totalt oengagerad på fem minuter oavsett hur intressant det han skriver om egentligen är.
Och det är erbarmligt.

Låt mig jämföra med kursboken i designmetodiken... Den är rent ut sagt underbar.
Den är skriven på ett sätt som är inspirerande att läsa och som hela tiden drar läsaren vidare in i innehållet så att man faktiskt vill veta mer och detta helt av sig själv.
Dessvärre är det få kursböcker som är skrivna på det här sättet och det får mig att undra allmänt varför man inte ställer högre krav på kursboksförfattare?
Vanliga skönlitterära författare får alltid det hett om öronen om de inte kan skriva ordentligt. Sen kan de i och för sig ha en story som gör att folk läser ändå, exempelvis da Vincikoden eller varför inte Twilight, men likväl sågas författaren för sin oförmåga att skriva "bra" litteratur.

Allt detta funderar jag på och känner mig mycket, ska vi säga, frustrerad över, eftersom jag själv tycker om att skriva och har satt upp en del mål för mig själv som är litteraturrelaterade, men som jag inte tänker gå in vidare på här.
Likväl... Det får mig att undra.

Jag har samma inställning till böcker som jag har till det mesta annat. Om det som finns tillgängligt inte ger mig någonting så vill jag byta ut det mot något bättre som faktiskt ger mig något av värde tillbaka för de pengar eller den tid jag lägger ner på artefakten.
Inom skönlitteraturen kan jag göra det. Jag kan välja att läsa många andra deckare förutom Dan Browns och ändå få ut något liknande i mån av läsupplevelse, men jag kan inte välja min kurslitteratur på samma sätt.

Dels för att utbudet av kurslitteratur är smalare och därtill känns mycket mindre reglerat. Det är liksom inte självgallrande på samma sätt som skönlitteraturen. Har du en högt uppsatt professor någonstans så inte kommer någon hindra honom från att ge ut en bok direkt. Sen kan man tvinga 50+ elever i en klass att köpa sagda bok utan att någon gör någonting för att förbättra kvalitén på kurslitteraturen.
Inte heller har man någon direkt möjlighet att välja en annan bok istället – även om vissa lärare brukar säga att det är teoretiskt möjligt – för man vet väldigt sällan vad man skulle kunna välja istället.

Tänkbar lösning på det? En sajt på nätet där studenter kan recensera och tycka till om sina kursböcker och därmed fasa ut de dåligt skrivna kursböckerna genom att kollektivt vägra köpa dem? Samt möjlighet att tipsa varandra om alternativa böcker som är bättre än den förbestämda kursboken kanske?
Detta kunde kanske få kursboksförfattare att få upp ögonen för sina läsare också och därmed sporra dem till att skriva bättre?
Det låter bra i mina öron i alla fall. Nu gäller det bara att genomföra det. Någon frivillig? Jag har inte tid just nu, beklagar, men någon får gärna sno idén så länge den blir genomförd.

Nu frågar jag mig om detta var på något sätt metareflekterande? Om definitionen är att man ska tänka varför man tänker något så blir svaret lite godtyckligt att kanske jag har lyckats få in någon metagrej här ovan eftersom jag tänkt efter varför jag tänker/tycker som jag gör.

Hur ska detta då kopplas an till Jonah? Ja, du... Kanske genom att säga att man har ALLT att vinna på att uttrycka sig på ett bra sätt. Vi ska göra en tutorial, eller hur? Alltså måste vi tänka på att inte göra som Säljö, det vill säga sväva ut och aldrig komma till punkt. De viktiga och informativa punkterna ska kokas ner och koncentreras för att bli så tillgängliga som möjliga för läsaren.

Därmed punkt för denna gång och för allt klagande på Säljö. Må han vila i frid.

Metatrött

Jag är trött på att vara trött = metatrött? :3

Hmm... Jag har just läst kursplanen och sitter och funderar på hur jag ska förhålla mig till den. Jag sitter även och funderar över hur mycket analys av mig själv som jag har lust att hänga ut här på bloggen.
Nog för att det finns anledningar bakom det mesta jag tänker, men vissa har jag helt enkelt inte lust att dela med mig av till omvärlden.
Integritet är viktigt. Även någon som jag som gillar att prata om det mesta drar en gräns någonstans.
Alltså måste jag klura ut hur jag ska förhålla mig till det.
Det är svårt.

Annars funderar jag på en del andra saker, som kanske får hamna i min mer ombonade blogg så småningom... Kände bara för att skriva något här helt enkelt.
Tror inte det gav mig någonting, men nu är det skrivet. Alltid nåt.

Metareflektera?

Ett fint exempel på hur kunskap är makt.

Jag menar, det är inte lätt att veta att man ska metareflektera om man för det första inte vet att man ska metareflektera och för det andra inte heller vet hur man metareflekterar.
Nog för att vi haft den där genomgången av hur det hela tiden krävs "högre" tankar för att få ett högre betyg ett par gånger nu, men betyder det att man automatiskt ska förstå vad "metareflektera" är för något?

Högskolan svänger sig med alla möjliga uttryck som jag många gånger upplever det som att vi studenter "borde" fatta utan att någon talar om för oss vad de egentligen innebär eller betyder. Detta kan göra mig mycket irritabel faktiskt eftersom jag precis som Linda läst natur och även om hon inte ville framställa det som en utbildning "bättre" är någon annan på seminariet idag så är det däremot den bilden man får av natur när man går natur.
I alla fall var min naturgång sån. (Det betyder inte att jag för den delen instämmer eller vill klanka ner på någon annan utbildning, men det är den miljön jag kommer ifrån.) Det är en väldigt elitistiskt miljö. Man får lära sig att alla andra utbildningar är ett skämt i jämförelse. (Jag har haft lärare som kunnat skriva under på det i blod.)
Men framför allt det som jag tänkte komma fram till: Oerhört mycket fokus ligger på att förbereda inför högre studier.

Trots detta känner jag mig ibland väldigt "lost" i högskolesystemets pedagogik (eller vad det nu är) där man verkar anta att studenter fattar fackspråk och på något underförstått sätt vet exakt vad som förväntas av dem - utan att någon förklarar det för dem.
På vilket sätt är det rimligt!?

Som jag skrev i förra inlägget om kapitlen så vore det ju en trevlig tanke med tankeöverföring här. Det skulle utan tvivel underlätta mycket, men eftersom den möjligheten inte finns så blir det bara missförstånd, irritation och frustration istället.

Att svänga sig med ett begrepp som "metareflektion" inför några som inte vet vad det innebär eller ens förstår att det förväntas av dem att de ska förstå det och dessutom utöva det är maktmissbruk, vill jag påstå. Det är precis den där situationen som togs upp på seminariet där den med stort kunnande (stor ballong) får mycket stor makt genom att få de med mindre kunnande (små ballonger) att känna sig maktlösa och "dumma".
(Sen spelar det ingen roll hur mycket jag kan eller inte kan om någonting som är helt irrelevant för kursen. Att jag kan recitera hela LotR-filmen utantill hjälper mig knappast höja mitt betyg här.)

...

Är detta metareflektion? Jag kan ärligt talat inte avgöra det eftersom jag inte vet vad metareflektion är. Jag vet inte hur man bär sig åt när man konkret metareflekterar, alltså blir det som att leka blindbock. Man famlar sig fram och med lite tur kanske man lyckas sätta knorren iaf någonstans i närheten av grisens bak snarare än vid trynet - fast det kan man ju inte veta förrän någon knyter av ögonbindeln och låter en se/förstå vad det är man har gjort.

Går ovanstående text att applicera på det kommande projektet? Ja, kanske. Jag är gruppledare. Jag kommer ha en maktposition i min grupp och jag ska basa över en grupp mycket kompetenta klasskamrater. Förutom att det gör mig lite nervös så gör det mig också uppmärksam på att jag själv verkligen ogillar när någon missbrukar en maktposition, alltså ska jag försöka att inte göra det själv när jag är i den positionen.

Metareflekton? Hmm... Återigen: Jag vet inte! Och jag känner mig otroligt dum för att jag inte vet/fattar!
Och apropå PLE: Att jag känner mig dum och irriterad underlättar inte mitt lärande.

Punkt och slut för den här gången.

*publicera inlägg*

Kapitel 4-5

Den här gången skriver Säljö om språkets betydelse. Om hur viktigt språket är för lärandet, något jag kan hålla med honom om.
Medieringen av artefakter är intressant och hur artefakter så att säga blir en del av vår vardag på så sätt att vi "glömmer" hur man kan utföra en uppgift utan sagda artefakt.

Det tycker jag är mycket intressant - ännu en gång ur ett framtidsperspektiv (se posten om kapitel 1-3).
För vem vet vilka artefakter vi kommer att använda i framtiden? Ta något som miniräknaren. Den kan räkna för oss utan att vi behöver lära oss hur man praktiskt utför en avancerad ekvation på pappret. Kommer vi komma till en punkt där barn inte längre lär sig räkna med penna och papper utan får "hoppa" till miniräknaren direkt? Kommer det underliggande tänkandet bli överflödigt i slutänden ungefär på samma sätt som att det är möjligt att tända en lampa utan att veta något om elektronerna som finns i elledningen?

Vidare funderar jag över detta med "sense" och "meaning".
"It makes sense", kan man säga på engelska. Ett mycket bra uttryck för att förmedla att det man hört låter vettigt/rimligt. Finns kanske ingen klockren motsvarighet på svenska?
Hur som helst så innehåller "sense" för mig många fler dimensioner än "meaning", vilket jag tror Säljö också kom fram till någonstans där på någon sida (som jag ärligt talat tappade bort i mängden för herregud vad han skriver så att man tappar tråden hela tiden).
Ehem, tillbaka till ämnet.

Han tog upp det här med att tänka högt och hur det inte egentligen motsvarar vad man faktiskt tänker i den meningen att vi visserligen tänker i ord och meningar ibland, men samtidigt går det inte att förmedla allting som händer i huvudet verbalt i uttalde ord och meningar.
Varför? Tja, hjärnan är komplex. Det sker så otroligt många saker samtidigt och undermedvetet i våra huvuden att det vore rent otroligt hur långsamt saker skulle gå om vi tänkte precis som vi talar. För om man tänker på det tar det lång tid att förmedla vad man tänker via talet ibland. Om man hade tankeöverföring skulle det bli mycket lättare att förmedla helheten av det man tänkt till någon annan. (Men nu ska jag försöka att inte flumma.)

Kunskap och makt - ett ämne som tilltalar mig av följande anledningar: Så här långt i min "skolkarriär" har det mesta jag gjort blivit bedömt utifrån det jag fått ner på papper. Det har varit siffror det har varit bokstäver. Om jag fokuserar på bokstäverna så förklarar Säljö på ett ställe att skolsystemet fokuserar mycket på den språkliga prestationen - om du inte kan uttrycka att du lärt dig något i tal eller skrift har du inte lärt dig något, menas det.
Det känner jag igen väldigt väl och jag vet att jag medvetet under högstadietiden tänkte mycket på att hela tiden försöka bli bättre på att uttrycka mig i skriftspråk för att kunna komma åt en liten bit av den där makten.
Man har ärligt talat inte så värst mycket makt över sin situation som barn, men om man i alla fall kan skaffa sig makt över sin egen förmåga att uttrycka att man lärt sig något... Då är det åtminstone ett steg på vägen som gör att den övriga lärobördan lättas lite.
Tyckte jag då.
Instämmer nog fortfarande.

Vidare fann jag Säljös resonemang kring att tänkandet inte är en "mental aktivitet" aningen förvirrande. Tänkandet i sociokulturell bemärkelse sker med redskap?
Okej... Hur då? vill jag fråga då. För det är ju som att säga att vi skulle "tänka" även utan hjärna, om vi bara var en fysisk kropp som kunde använda redskap? Eller?
Ärligt talat förstår jag nog inte riktigt. Nog för att redskap kan hjälpa oss att tänka och att tänkandet i sig sker i symbios med användandet av redskap, men om inte tänkandet i sig var en mental aktivitet, som påbörjas redan innan man börjar använda redskapen... vad är det då?

Vidare till knopen, mammorna och barnen.
Den vitala skillnaden mellan att servera en lösning till ett barn och att faktiskt hjälpa barnet att komma fram till lösningen själv tycker jag är intressant - och viktig.
Det är viktigt att lära sig saker så att man förstår dem snarare än att lära in dem utantill. Men jag funderar genast över hur man i skolan inte bemödar sig med att ta reda på vilket sätt ett barn tagit till sig kunskap - via en serverad lösning eller om de faktiskt lärt sig.

I alla fall är det väldigt sällan som jag upplevt att man faktiskt brytt sig något större om faktisk kunskap kontra utantill-kunskap. Så länge klassen får bra medelresultat är alla glada.
Sen hur man skulle kunna kontrollera detta på ett bra sätt vill jag lämna osagt för jag känner mig ärligt talat inte kompetent nog (hehe) för att ha en vettig åsikt om det.

Och nu vet jag inte om jag har missat något vitalt ifrån kapitlen, men det har jag säkert... Dock sätter jag punkt här och återkommer med fler tankar efter seminariet i så fall.

Ny inriktning i livet

Jag ska satsa på att skriva kurslitteratur istället för skönlitteratur!
Då kan man tydligen skriva precis hur man vill och sen ta dyrt betalt för böcker som inte ens är inbundna utan att någon klagar! Verkar myyyycket trevligt och lönsamt! :P

Post-seminarie-tankar

Hmm... Har funderat på om jag ska skriva något om det jag tänkte efter seminariet i förhållande till det jag tänkte innan.
Ärligt talat är det lite svårt för även om jag tyckte seminariet var intressant så kunde jag uppleva det som om vi "fastnade" lite väl mycket i vissa resonemang och malde dem för länge utan att gå vidare till nästa punkt. Så rent allmänt tycker jag inte att seminariet motsvarade mina förväntningar i bredd, men samtidigt var det ovanligt många som deltog i diskussionerna, vilket förklarar varför det tog tid att ta sig någonstans i diskussionerna, men även tillförde mycket på så sätt att det var roligt att många engagerade sig.

Jag tänker nog fortsätta skriva om kapitlen före seminariet, dels för att vara förberedd till seminariet och dels för att få utlopp för det jag faktiskt tänkte om kapitlet innan tankarna blivit grumlade av seminariet på så sätt att jag mer eller mindre glömmer vad det var kapitlet egentligen handlade om och istället bara kommer ihåg "sockerkaka". ;)

Kapitel 1-3

Idag har jag lärt mig något nytt vad gäller mitt eget lärande... Om jag upplever någonting vara allt för mycket av en upprepning på någonting jag redan hört/sett/läst så blir jag otroligt otålig och omotiverad.

Med sagt så ska jag försöka skriva något om bokens första tre kapitel. Jag har tänkt många saker under läsandets gång, men kanske inte alla relevanta för kursen utan snarare har jag känt mig en litteraturkritiker på dåligt humör. Jag gillar inte bokens överpedagogiska stil där allting ska förklaras med sju exempel ungefär som om man som läsare har absolut noll förkunskaper om lärande, mänskligheten eller andra mer basala saker.
"Nu kära barn ska jag tala om för er hur en apa tänker, men först ska jag bara förklara vad en apa är..." (Nu är jag elak, men okej, jag har haft en dålig dag så jag anser mig själv vara ursäktad.

Det där med apors sätt att tänka var en av de sakerna i kapitlen som satte igång mest tankar hos mig, mycket för att det länge fördes ett resonemang i boken där man jämförde apors sätt att kommunicera med människors – på mänskliga villkor, alltså med tal och tecken.
Apor kommunicerar ju på apors vis vilket gör resonemanget lite horribelt i mitt tycke. Människan är ju verkligen betydligt mer utvecklad vad gäller avancerad kommunikation – nu fick jag en mental bild av en apa, som försöker chatta via MSN och SMS:ar sin Twitter-feed. Heh.

Men hur som helst så ska man nog inte undervärdera djurens tankeförmåga allt för mycket. Bara för några veckor sedan kunde man ju läsa Santino, den arge schimpansen som planerar att bli arg och kasta sten på åskådarna på Furuvik Zoo. (Så festligt.) Det är tankeförmåga, det! ;)

Angående kapitlen då... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag läste dem och tog dem till mig. Där fanns mycket som jag redan räknar som "assimilerad" kunskap och därför känns det svårt att veta vad jag ska säga om något jag redan tar som rätt så "självklar" information, om någon förstår vad jag menar. Det är lättare att kommentera saker man aldrig tidigare hört eller tänkt på.
Men jag ska försöka lite till...

Stycket om ifall allt lärande är av godo tyckte jag var lite roligt, även om det var kort. För är det inte lite så att höjden av lycka är att inte inse sin egen olycka? Genom att utbilda människor ger man dem inte bara kunskap, man ger dem fler och fler saker att oroa sig för, att ha dåligt samvete för, att tänka på, grubbla över...
Det ingår i vårt upplysningssamhälle att veta saker, men jag kan inte låta bli att tänka att det nog inte gör oss lyckligare. Det är lite som i Bibeln (yey, tänk att det kom en dag då jag refererar till den) med Kunskapens träd och äpplet som ger lärdom och medvetenhet om saker. Det innebär också smärta och bekymmer. Saker man inte alls skulle behöva bry sig om ifall man var ovetande.

Dock är det ju så vårt samhälle ser ut idag och det skulle inte fundera om vi alla en dag satte oss ner och vägrade att lära oss saker bortom vår egen trädgård. Mänskligheten skulle inte vara där den är idag utan en vilja att ständigt lära sig mer och mer – samt förmågan att lagra informationen, som Säljö tog upp. Böcker är en verklig skatt. Och nu även datorer i modern tid. (Även om böcker fortfarande är miljoner gånger mysigare och charmigare!)

På sidan 64 såg jag den där fula pedagogiken som jag blev utsatt för på låg- och mellanstadiet sticka upp sitt tryne. Det här att barn ska lära sig själva och läraren ska liksom inte lägga ut några riktlinjer över huvud taget... Det gillar jag inte alls.
Man kan inte lära sig att fungera tillsammans med andra människor om ingen lär en hur man faktiskt ska uppföra sig och tala om vad som är rätt eller fel.
Försök själva lära er stava utan att läraren talar om när ni stavat fel och se hur bra det blir! För det är ju bättre att barnen framstår som idioter än att vi kväver deras kreativitet genom att tala om för dem när de gör fel? Ja. Superbra idé. Gå och dö.

Nej, jag gillar det här sociokulturella tänkandet. Människor är olika och fungerar olika, lär sig olika, alltså verkar det mycket vettigt och hälsosamt att utgå ifrån det när man ska lära ut något.
Jag gillade att den kulturella skillnaden mellan västvärlden och Japan och Kina togs upp, för den är mycket intressant.

"När någon inte når målen betraktar man inte detta som ett naturligt uttryck för bristande fallenhet eller intresse. Istället riktas uppmärksamhet mot vad barnet, föräldrarna, läraren, skolan och andra aktörer kan göra för att barnet skall nå målen."

Det låter mycket bra i mina öron. Dock anser jag nog att intresse och fallenhet kan ha ett finger med i spelet när allt kommer omkring, men det borde inte hindra någon från att klara av ett visst ämne eller dylikt. Individen kanske inte blir bäst i klassen på ämnet, men han eller hon kan klara av det med rätt stöd – och i slutänden är det viktigast att ha tillägnat sig kunskaper som går att använda snarare än inga kunskaper alls. En cykel kan fortfarande ta en framåt även om det inte går lika fort som med en sportbil.

Det där med att alla möjliga bokstavsförkortningar på syndrom så gott som inte finns borta i Japan/Kina känns väldigt fascinerande.
Ibland känns det som om svenska skolan gömmer sig bakom bokstäverna. De kan inte anpassa sig efter barn med andra behov än dem man är van vid alltså sätter man dem i någon särklass som man sen inte har pengar till att ha kvar och så slarvar man undan barnen lite snyggt. Undra på att man blir missanpassad till lärosystemet med sådan behandling!

Kapitel tre går ju igenom mycket hur det har sett ut och jämför med det sociokulturella sättet att förhålla sig till lärande. Det får mig att undra vilket "system" som används i skolorna idag. För jag kan inte direkt säga att jag märkt av någon direkt framträdande sociokulturell attityd tidigare i skolan, innan Lennarths kurser.
Kommer de gamla metoderna fasas ut och ersättas av sociokulturellt lärande? Håller det på att ske eller har det redan skett? Jag känner att jag inte har koll på detta. Börjar ändå bli några år sedan man gick i grundskolan.

Med det historiska perspektivet i åtanke kan man ju dessutom undra vad som blir nästa "fluga" inom pedagogiken. Är detta det ultimata sättet att lära ut som därmed kommer att bestå eller kommer det se totalt annorlunda ut om säg 100 år eller mindre?

Det tycker jag skulle vara myyycket intressant att veta, men såvida ingen lär mig se in i framtiden lär jag inte få reda på det. Håll med om att det vore intressant dock, att få veta hur framtidens människor förhåller till sig lärandet och tillämpar sig information via olika media. Datoråldern har ju i princip bara börjat, den lär inte tappa fart och självdö om några år. Vi kanske har cyberhjärna och USB-kontakt i nacken allihop om sådär 50 år, eller mindre.
Det vore väl coolt! Eller?

På väg...

Att datorn börjar spela Pavlov's Bell av Amiee Mann just som man sitter och läser om behaviorism är ett ganska passande sammanträffande.

Nu är jag "snart" klar med läsandet. Då ska jag skriva något, men jag vet inte riktigt vad ännu. Jag är inte överdrivet exalterad över det jag läst hittills. Jag tycker att jag hört det mesta någon gång förut och att mycket på något sätt känns självklart i den meningen att jag redan införskaffat kunskapen någon gång tidigare och därmed inte finner informationen riktigt lika informativ som kanske är meningen...
(Lång mening. Hoppas alla hängde med.) ;)

Jag vet inte, ärligt talat. Jag tycker författaren maler och maler på, men aldrig kommer till punk. Han drar exempel på exempel, men jag tror jag missar den röda tråden på något sätt. Jag ser inte vart han är på väg eller vad det är han vill förmedla. Det är mest allmän information följd av ännu mer allmän information om samma ämne.

Som allmän sammanfattning av massa fakta kring lärandet känns det emellertid ganska bra komponerat, men... Hmm... (Jag tycker inte det är svinkul att läsa, för att vara ärlig.) x)
(Dessutom refererar författaren till sig själv ibland. Det känns lite lustigt.) ;)

Upplevelsebaserat lärande

Jag har haft migrän så läsandet går rent ut sagt uruslet. När jag väl lyckats ta mig igenom de tre kapitlen som står på dagordningen så kommer det förhoppningsvis kännas bättre.
Jag har i nuläget ingen aning om vad jag ska blogga om inför morgondagen, men det ska väl inte vara ett referat utan snarare en reflektion... inbillar jag mig.
Sen får det bli som det blir. Jag hoppas någon talar om för mig om jag gör fel.

Saker som talar emot mig just nu: Sommartiden åt upp en hel timme av dagen och egentligen skulle jag hellre städa än läsa kursbok eftersom mitt rum ser ut som om katten fällt av sig all sin päls på allting i knänivå.
(Vilket han i princip gjort. Det är ett vårtecken, men ett mindre roligt sådant.) :P

Sista IKT

Okej, dags för lite spontanbloggande här.
Jag vet ärligt talat inte om jag glömt något. Det känns i alla fall inte som om jag kunde ha engagerat mig mer i den här kursen även om jag så sträckt ut mig både på längden och bredden - and that wouldn't be pretty. :P

Sen huruvida mina blogginlägg haft något läsvärde för någon vet jag inte riktigt, kommentarerna har inte haglat direkt tätt, men personligen känner jag mig nöjd med det jag skrivit och står för det. Så det känns bra.

Vill tacka Lennarth för en lärorik kurs. Rent tekniskt känns det inte som om jag har utvecklat mitt sätt att lära mig speciellt i och med den här kursen, jag känner mig redan ganska hardcore i den pluggstil Östrabo stöpte mig i, på gott och ont.
Jag har däremot lärt mig en massa nya saker om lärande som jag tidigare kanske funderat över emellanåt, men inte kunnat sätta namn på. Det kan jag nu och det känns väldigt berikande.

Roligast var nog spelanalysen (jag älskar Sims, det är bara så) och det seminariet var rent ut sagt skitkul.
Sen tycker jag om mitt PLE. Tror jag ska peta in den bilden i min portfolio någonstans, jag tror jag har en sektion kallad "experiment" där den kan hamna. Gillar både innehållet och det grafiska hos min PLE-bild. Det känns gött.

Det har varit intressant att köra med en blandad klass. DIG07 har ju krympt en aning sedan starten och det känns som om många i klassen mer eller mindre funnit sig i sina "roller" i klassen vid det här laget. Därför var det kul att få in lite nytt folk som kunde röra om grytan med nya åsikter.
Dock ett litet minus för att det ibland kändes som om vi 07:or fick repetera en del saker. Speciellt i början av kursen kändes det som om det var ett stort kunskapsglapp mellan årskurserna, men jag tycker det jämnade ut sig mer och mer, vilket var skönt. När vi väl kommit förbi "Buhu, vi förstår inte Lennarth!"-biten så blev allting mycket lugnare.

Personligen tror jag att jag blivit riktigt förtjust i den här friare typen av lärande. Jag gillar att ha en lärare som inte slår en på fingrarna bara för att man ibland kanske tycker/tänker annorlunda.
Jag tror jag tar till mig informationen lättare och faktiskt omsätter den snarare än att lära in den utantill och sen glömma den lika fort igen.
(För tro mig, den varianten kan jag var bra på också. De som någon gång haft fysik-, biologi-, matte- och kemitenta på en och samma vecka vet vad jag talar om.) x)

Så slutligen vill jag återigen tacka för en bra kurs. Tack Lennarth, tack klassen, tack DIG08 och... tack till mamma, pappa, gud, grannens katt och... Nej, vänta lite, det var ju inte Oscarsgalan det här. Sorry. ;P

This blog lives to see another day! Ses i nästa kurs!

Någon form av sammanfattning

Kände mig lite inspirerad av Fredrik, som hittat punkterna i uppgiftsbeskrivningen så jag tänkte ge dem ett litet försök. Ska försöka att hålla det lagom långt dels för att spara tid och för att jag tidigare postat rätt långa blogginlägg, som borde täcka in dem ganska väl. ;)

• Finns det gemensamma drag i de tillfällen då lärandet underlättats?

a) Jag vill gärna känna att något är intressant, spännande, roligt och användbart för att jag ska kunna ta till mig ett ämne till 110%. Det är rätt sällan man får uppleva lyxen av att samtliga fyra kriterier uppfylls, men om i alla fall två av dem stämmer brukar det gå rätt bra - även om det inte blir riktigt så bra som det skulle kunna bli.
b) Det hjälper att vara utvilad och att ha energi till att lära sig. Om all energi snarare går åt till att hålla sig vaken lär man sig inte mycket. :P
c) Betygshets och prestationsångest gillar jag inte. Ta bort dem ur leken och vi kan prata om oerhört underlättat lärande.

• Är lärandet relaterat till form och/eller innehåll?

Visst, så är det väl. Learning-by-doing verkar ju ha många anhängare bland kurskamraterna och det är klart att jag också ser fördelen med att fysiskt få experimentera och testa hur något funkar. Det är lättare att förstå vad gravitation är om man ser en sten falla till marken, exempelvis.
Samtidigt är jag inte ett fan av enbart learning-by-doing. Som sagt tidigare är jag lika mycket för learning-by-thinking och learning-by-feeling och tror också att man kan lära sig mycket av att observera och reflektera.
Så för mig är formen för hur man tar till sig ett innehåll ärligt talat ganska suddig. Den form som passar mig passar säkerligen inte många andra och vice versa. Så exakt hur man ska relatera form till innehåll vet jag inte riktigt, det måste nog vara mycket individuellt.

• Hur väl stämmer lärandet i kursen med kursens mål eller syfte?

*läser igenom kursmålen*
Det ser ut att stämma väldigt väl, men den här raden får jag lite svårt att passa in i det vi gjort eftersom portfolion aldrig kommit upp under kursens gång:

• sätta lärandeteorier i relation till sin portfolio

Har inte direkt tänk på hur några lärandeteorier kan sättas i relation till min portfolio. Det får jag kanske fundera på.

• Vilket/vilka former fungerar bäst för mitt eget lärande?

Oj, den igen. Den har jag skrivit om tidigare, tror jag. Inte lust att gå igenom en gång till. Får helt enkelt hänvisa till PLE(ple)kategorin i bloggen och låta det vara där. Har nog skrivit nog om just det. ;)

Orange redovisning

Här finns vår redovisnings-sajt: [Besök]
PPT:n finns också att hämta om man så vill: [Ladda ner]

Dagens seminarium

Då ska vi se vad jag kan rota fram för åsikter om det här... Var lite roligt att många hade samma åsikter. Med andra ord borde allting kopplas till iGoogle and we're good to go. ;P
Och Facebook får inte nämnas. Den som gör det får huvudet avbitet av Olivia! Yeeey! XD
(Jag finns inte på Facebook. Bara så alla vet.) :P

Seminariet i korthet:

Gul - Gud så snyggt LMS. Jag tyckte verkligen om den designen. Jag ville äta upp den! Loooooove! Och rotmos. Haha, det var så roligt.

Orange - We ruled. Några frågor på det? ... Bra, då går vi vidare.
Nej, men det gick väl bra. Som någon sa var det synd att inte fler valde att utnyttja våra många andra redovisningsmöjligheter. Vi som ansträngt oss så. Aww... Men ändå, det var som väntat att många satt kvar. Tur att PPT:n blev snygg då. *lite stolt* ;)

Lila - Mycket rolig idé, men jag var så fokuserad på att vika flygplan att jag missade mycket av helheten, tror jag. Sorry. x)

Blå - Tyckte den redovisningen var rörig. Jag vet inte om jag förstod den helt och hållet, det gick fort och blixtrade förbi bilder på skärmen. Det jag minns är typ en väldigt rörig vägskylt som skulle illustrera att det inte fick vara rörigt...
Ehm... Smart att illustrera ordning med röra? Sen minns jag att någon sa "SEB" och visade en bild. Jag undrade vad SEB hade med lärande att göra. Gillar inte riktigt detta rippande av funktioner ifrån andra system. Hmm... Jag kände mig lite lost i den redovisningen, ärligt talat.

Knallrosa - Teknikstrul, någon? Bra idé, men hade varit rätt schyst med lite bättre förberedelser innan. Kändes också en aning omständligt. För mycket frågor, för flummig och svårtolkat. "Heta stolen" - say what? xD

Grön - Den här redovisningen gick rakt på sak, vilket var skönt. Det kändes mer som en kravspec för en hemsida och redovisning i nån webbdesignkurs än i pedagogik dock. Jämförelse med DisCo och fokus på funktioner, funktioner, funktioner.

Grå - Learning by doing igen, fick mig att undra om man verkligen kan göra - alltså "do" - precis allting. Vissa saker måste man ju plugga in och lära sig att de helt enkelt är så utan att testa.
För mycket text på varje slide, btw.

Vit - Problembaserat lärande är bra, men jag tyckte problemet försvann när vi hittat lapparna. Var problemet att hitta lapparna? Jag trodde det var nåt mer, att vi skulle lösa ett problem som sen stod på pappret.
Sen en sak... Det kan ju bara vara jag som funkar så, men jag tyckte det blev mer av en tävling än samarbete att hitta lapparna. (Jag snodde en lapp fort som fan, som vissa kanske såg.) Men det kanske bara är jag som funkar så... ;)

Röd - De hade verkligen tagit Lennarths tankar om "dockning" på allvar, det var superkul.
Genusperspektivet var lite skevt, bara tjejer i filmen ju! (Inte för att det är något dåligt egentligen, men... Jämställdhet, ni vet... Bla bla bla...) ;)
Tanken med att betygsätta information var intressant. Facebook... Hmm...

Lennarth - Google rulez!!!! <333

Gratis bio!

Det här har ingenting med lärande att göra, men eftersom det kommer dyka upp i folks RSS-läsare så varför inte... ;)

Jag har en biobiljett extra till Inkheart imorgon klockan 13.00, Bergakungen, Gbg. Någon som vill följa med?

Biobiljetten är härmed bokad.

[/spam]

Grupparbeten

Har jag sagt att jag inte gillar grupparbeten?
Jag tror att jag gjort det. Inte i den här kursen, men tidigare. Ända sedan högstadiet känns det som något som förföljt mig. Jag borde ha en t-shirt som säger: Does not play well with others. Like so:

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte att grupparbeten i sig är dåliga, tanken med dem är väldigt bra, att man lär sig genom att vara många och genom att bolla idéer fram och tillbaka och genom att ta till sig andras åsikter. Det köper jag.
Det är själva genomförandet som är problemet. Det blir alltid någon form av missförstånd, krångel, någon som gör mer eller mindre än alla andra. Det är så sällan det flyter på "perfekt".
(Iaf enligt min erfarenhet, speciellt nu på högskolan där projekten är mycket, mycket större än på tidigare skolnivåer.)

Dagens grupparbete har innehållit många bra idéer och vi var alla väldigt fint överens om både det ena och det andra tills vi kom till slutklämmen. Jag vet inte vad som hände där. Missförstånd? Det är lätt hänt när man är 7 personer på MSN, men det var inte enbart därför. Fluktuerande fokus ledde också till vissa problem.
Jag blev ärligt talat trött på slutet. Jag vet vad jag ska göra nu, på ett ungefär, men kraften att göra det punkterades av kraschad motivation efter allt tjafs.

Jag tror största problemet var att alla kände en stor press på att göra en annorlunda och speciell redovisning inför morgondagen eftersom Lennarth verkar efterlysa något utöver den vanliga ppt:n. Därtill verkar folk i allmänhet vara trötta på ppt:s vid det här laget, något jag tycker är lite synd.
För ärligt talat tycker jag mycket om en välgjord ppt, men det är så sällan man ser en välgjord ppt så jag är inte heller speciellt förtjust i folk som använder det utan att utnyttja ppt:ns fulla potential - vilket man sällan har tid till ändå, så, ja... Ond cirkel. :P

Hur som helst ska jag försöka samla mig till att göra min bit här. Jag vet hur jag ska strukturera den iaf ur redovisningsperspektiv för att överrensstämma med de kriterier vi kunde enas om (medan fokus fortfarande fanns). Sen får vi väl se om det stämmer med vad alla andra i gruppen tror att jag skulle göra.
Det blir ju intressant. x)

Edit: Och med detta sagt menar jag INTE att jag inte kan jobba i grupp, för det kan jag! Däremot tycker jag det är jobbigt när det inte fungerar smidigt. x3

Kriterier för lärande webbplats

Okej, omständigheterna för att göra detta är riktigt usla just nu. Jag har en jävlig huvudvärk som jag bara inte blir av med trots ett antal painkillande medel och uppe på det har batteriet till min mini-laptop dött. Yup, kul, kul! Jag är överlycklig.
Därför tänker jag hålla detta så kort som det bara går och mest pränta ner precis det jag tänker just nu utan vidare omsvep – dvs. utan långa förklaringar. Alla fula kanter får slipas bort imorgon.

Here we go: Jag gillar Moodles socialt konstruktivistiska teori – att man lär sig genom att interagera med andra människor låter mycket vettigt.
Frihet att lära, learning-by-doing, learning-by-thinking och personligt utformad kunskap gillar jag också. Sen har jag ju ett par gånger fått höra att jag tydligen tänker en aning holistiskt på så sätt att jag gärna vill ha en överblick över helheten. Smådelar i alla ära, men om jag inte ser att de leder till någonting inom rimlig tid likt ett ljus där borta i tunneln så kan ni ju stryka mig från listan av ivriga deltagare.

Hur som helst, jag tänkte utgå från Moodle som plattform att stå på eftersom jag tycker systemet har stort potential till att utvecklas samt att många funktioner som redan finns tilltalar mig.
Jag gillar att alla funktioner är direkt tillgängliga i Moodle. Quizzes, forum, chattfunktioner, dokument, betyg, föreläsningar, wikis… Allting ligger på förstasidan. Bang! In your face överblick! I like.

Att Moodle skulle behöva hottas upp visuellt säger sig självt efter alla analyser av systemet. Funktioner jag däremot skulle vilja se för att på något sätt göra systemet mer flexibelt och för att därmed främja bättre lärande enligt ovan nämnda kriterier är följande:

– En RSS-funktion vore mycket bra för att kunna hålla sig uppdaterad på nya saker. Skräddarsydda RSS efter intresse - går det att genomföra? Exempelvis enbart föreläsningar eller enbart kursnyheter?
– Möjlighet att välja sin väg genom materialet – om man föredrar en mer linjär approach ska det finnas en väg att gå mellan A-B-C-D-E men om jag vill läsa E-G-A-B-Ö så ska jag kunna det också.
– Forum och chatt i all ära, men varför inte en mer Marratech-liknande funktion också där man kan hålla direktsända videoföreläsningar/diskussioner?
– Fildelning – och nu talar jag inte om den olagliga versionen här utan mer att man även studenter emellan ska kunna dela med sig av material sinsemellan som komplement till lärarens material.
– Mail/PM kan kopplas direkt till ens vanliga standardmail, samt att det ska vara enkelt att nå alla deltagare – en klasslista vore ju inte dumt exempelvis. ;)
– Övningsuppgifter/tutorials att välja på i olika svårighetsgrader, dock ska de vara frivilliga att göra så att såna som jag, som tycker om att läsa dem snarare än att lösa dem, slipper få ångest.
– ...

Och det är allt jag kommer på just nu. Huvudet protesterar illvilligt så nu kastar jag in handduken och nöjer mig med detta för idag.

Coolt!

Vinn med dina kreativa affärsidéer Tävla fram till den 13 april!

Har Du idéer som kan få oss att tappa hakan? Anmäl dina bidrag till My Mission, tävlingen som belönar unika affärsidéer inom upplevelseindustrin och arrangeras av Brewhouse Innovation. Du behöver inte ha någon färdig affärsplan eller snyggt presentationsmaterial. Det är potentialen i själva idén vi bedömer. Grymma vinster utlovas. Så kom igen och överraska oss!

Wow... Snacka om att jag fick ett exeptionellt svart hål i huvudet när jag läste det där. Låter väldigt kul ju, men gawd... idéetorka, någon? Ni vet hur det känns. Ta sen det gånger fem och lägg på ett lätt förvirrat skratt så har ni min reaktion.
Men seriöst... Det låter väldigt coolt. Om man var i bättre skick rent orkmässigt skulle det vara spännande. Får se om man repar sig innan 13:de april.

Jaha

Då har man varit sjuk också. Fortfarande smått skakig och otroligt trött efter att ha fallit på knä inför toalettguden tre gånger föregående natt. Så roligt. Inte.
Nu vill jag helst förbli frisk resten av det här året. Tack.

Missade seminariet som följd och vet inte riktigt vad jag ska skriva här om det. Jag har hört olika versioner om hur det gick och det vanligaste jag hört är "Det var skitmånga som valde DisCo!" och "Många hade samma som vi så det blev mest tjatigt."
Typ. Jag försöker inte vara ordagrann här.
Låter inte allt för roligt dock.

Jag hörde från min egen grupp att de inte tyckte redovisningen gick så värst bra. Det var ju tråkigt.
Jag stod på standby för att redovisa dagarna innan eftersom jag ju brukar få axla redovisningsmanteln. Vi hade dock en diskussion kring detta i gruppen sedan Andrea läst min blogg (antar jag ;) och därför menade att det kunde vara bra om någon annan än jag redovisade.
Hon sa även att meningen med att redovisa är ju för att lära sig att successivt bli bättre, vilket jag tycker var mycket klokt av henne. Man lär sig ingenting själv på att skicka fram någon annan att redovisa. Ligger mycket i det.

Visserligen har jag full förståelse för varför en grupp av lagom motvilliga redovisare väljer att skicka fram mig för att göra jobbet. Jag får ofta höra att jag verkar helt oberörd av att stå där framme, vilket ju är en bra sak.
(Riktigt så oberörd är jag inte. Iaf inte när jag ska redovisa och har den sortens press på mig. Det är roligare att stå framför folk när man inte måste tänka på att göra bra ifrån sig med tanke på framtida betyg, om vi säger så.) ;)

Hur som helst så hoppas jag att gänget i alla fall fick ut någonting av att redovisa. Jag kan inte låta bli att känna ett slags dåligt samvete över att jag inte var där och mentalt kunde hjälpa till – även om jag inte hade redovisat.
Men, men... Nästa gång jag planerar att bli magsjuk ska jag inte bli det när vi har seminarium på G. (Det där var ironi, gott folk. Låt mig bara påpeka detta.) XP

Nästa vecka händer visst något som jag måste erkänna att jag inte alls har koll på. Dock verkar det som om vi ska snacka ihop oss om det typ imorgon. Får väl se vad som händer. Nu ska jag gå och sova lite till så att jag hinner bli helt bra till på måndag.

Wow

Jag insåg just att jag bloggat i över tre timmar i streck nu och att jag producerat 7 blogginlägg på ett dygn. Hjälp. *går och gömmer sig* O__O;

Flow och utvärdering lärande

Kan man få flow när man pluggar? Personligen förknippar jag begreppet "flow" med något helt annat än när man råkar få fart på studierna.
Just nu går det ganska bra att blogga, men är det flow? Näe, inte enligt mina definitioner.
Flow är något jag uppnår enbart när jag skriver som bäst på någon skönlitterär skapelse sprungen ur min fantasi och då är livet underbart. Allting går bra, allting känns bra, jag glömmer bort tiden, jag glömmer att äta. Allting bara flyter på såååå perfekt.

Detta händer aldrig när jag pluggar. Alltså medvetet pluggar. Lär mig saker gör jag ändå, men just processen att aktivt plugga är egentligen inget som passar mig. Det är inget jag naturligt känner att jag vill göra. Att sätta mig ner och söka kunskap är en sak, att plugga in därför att man ens kunskaper kommer att testas senare är något helt annat.

Rent spontant känner jag att den undervisningsmetod som skulle passa mig bäst vore att gå som lärling hos någon. (Trollkarlslärling. Hehe.) Att ha en eller ett par specifika läromästare, som ger uppgifter specifikt riktade till mig, gärna med ett stort bibliotek i anslutning – och obegränsad tillgång till Google.
Men sån är inte skolan funtad. Däremot tycker jag inte att jag är direkt utan framgångar i det skolsystem som finns. Det är inte anpassat efter mig, men jag har anpassat mig efter det istället.

Nog för att det vore ganska schyst att kunna säga: Nä, fy, det här kan inte jag lära mig just nu för det stämmer inte alls överens med mitt PLE!
Men det är samtidigt ingen ursäkt för att inte lära sig saker. Så ser i alla fall jag på saken.

Med träning blir man bättre. Jag anser mig själv vara ett bevis på detta. Jag har aldrig känt att skolväsendet varit bra utformat för hur jag lär mig saker, snarare har jag tyckt det varit uruselt många gånger. Men det är då man får bita ihop och göra det ändå, plugga och lära sig saker, för annars kommer man ingenstans.

Om man ständigt ska sitta och vänta på att ens PLE ska uppfyllas och att flow ska infinna sig så får man inte mycket gjort. Med det sagt menar jag inte att PLE är irrelevant, men jag tycker – och det sa jag på föreläsningen också – att det är intressant att få lära mig om PLE först nu.
Nu när man i princip bara har drygt ett år kvar innan examen. Varför kunde man inte fått lära sig om PLE i grundskolan så att man kunde ha utnyttjat tiden utanför skolan på ett bättre sätt?
Jag menar, om inte skolan vill anpassa sig efter att människor lär sig olika så kan man ju själv försöka anpassa sitt liv utanför skolan, men det kan man ju inte göra om man inte ens vet om att man kan anpassa sig.

Så med andra ord... PLE verkar mycket intressant, men jag känner mig redan programmerad på att kunna plugga när som helst, var som helst, oavsett omständigheter, eftersom det är den sortens skola med den sortens krav jag är van vid.
Lär man sig något av det? Jodå, jag tycker nog jag lärt mig en del genom åren.
Dock tror jag att jag kunde ha lärt mig bra mycket mer om jag kunnat tänka på och ta hänsyn till PLE under resans gång.

Och nu är det slut med bloggandet för idag. Tack och hej!

Kolb

Okej, jag verkar ha en total oförmåga att fatta mig kort, men den här gången ska jag fan försöka!

AC - learning by thinking: Jag lär mig många saker genom att tänka. Alla böcker jag läst har inneburit tänkt kunskap. Tutorials gillar jag att läsa hellre än att följa. Kan lätt tänka mig hur jag ska göra saker.

AE - learning by doing: Hellre än att sitta och traggla övningsuppgifter gillar jag att hoppa direkt på den slutgiltiga uppgiften och lära mig medan jag löser den. Finns inget bättre sätt att se om något inte funkar på än att testa, att göra, och att hålla på tills det blir rätt. (Helst ska det bli rätt ganska snart dock, kräver att man tänker före, se ovan.)

CE - learning by feeling: Man bränner sig på spisen och inser att man inte ska ta där? Känns som ett väl simpelt exempel, men det är det första jag kommer på. Mycket jag gör går på känsla, kanske mer intellektuellt än fysiskt dock. Inom design eller rent språkligt går jag mycket på känsla. Det känns när något blir bra.

RO - reflective observation: Det var aldrig någon som lärde mig laga mat, jag bara ställde mig och gjorde det en dag efter att ha tittat på hur mamma och farmor gjorde. Det är ett bra exempel. Jag ser saker, reflekterar och gör sen själv. Det är inte ovanligt.

NLP & Gardner

Det första jag kommer att tänka på är Lennarths exempel med hur man kan formulera en fråga för att människor med olika sorters intelligenser ska kunna förstå vad man menar. Det tyckte jag var lite coolt, men samtidigt lite knasigt. För mig är det så självklart att man efterfrågar innehållet när man räcker fram en text till mig att läsa och inte utseende eller känslan man får av pappret eller hur det luktar/låter/smakar.

Dock så drogs slutsatsen att jag verkar tänka spatialt. Jag ser saker som bilder/filmer när jag minns, ja. Händelser och bilder minns jag på det sättet, men jag är inte säker på att jag minns information på det sättet.
Mitt bildminne är ganska duktigt för det mesta, men det där med mindmaps och att det skulle tyda på att man minns text och innehåll i bilder också känner jag inte alls igen.

Så hur kommer det sig?
För det första hade jag oerhört svårt att lära mig läsa. Det finns en betydande andel dyslexier på ena sidan av släkten, vilket kan tänkas vara en anledning. Jag minns inte exakt hur jag lärde mig läsa nu för tiden. Jag minns däremot att jag kämpade riktigt mycket för att jag faktiskt ville lära mig läsa och jag minns också att jag tyckte det var rätt jobbigt att inte kunna lära mig något som alla andra verkade ha lätt för - vilket blev ytterligare en sporre. Jag ville inte verka dum, helt enkelt.

Matte har alltid varit annorlunda. Siffrorna har varit snälla mot mig, de har inte blandat ihop sig i huvudet och blivit oläslig gegga. Matte har alltid kommit logiskt och naturligt på något sätt, jag minns inte heller hur jag lärde mig räkna, jag minns dock att det var mycket mer odramatiskt än att läsa och att de i princip fungerade av sig självt med en gång. Kudos till pappas mattematiska geni som jag anser mig brås på i alla fall lite.

Ändå är det svenska språket jag anser mig vara allra bäst på idag.
De flesta tror oftast inte på mig när jag säger att jag en gång haft svårt att både läsa och skriva, men det är något jag stolt kan säga att jag tränat bort. Tränat, tränat, tränat och tränat ännu mer.

Stavning har alltid varit ett helvete, som inte blev direkt bättre av låg- och mellanstadielärare som ansåg att man inte skulle rätta barnens stavning - det kunde förstöra deras kreativitet. Skit samma att man sedan framstod som en idiot när man sedan kom till högstadiet och stavade som en kråka. (Hehe, goda tider.)
Men lösningen var att sätta sig i Word och skriva. Skriva, skriva, skriva. Varför? Jo, för där finns rättstavning som säger till när man gör fel. Och på det sättet har jag lärt mig stava.
Att kunna stava och läsa är inte hela biten av lingvistisk intelligens dock. Man kan kunna hantverket, men ändå inte formulera sig på ett sätt som når fram. Att behärska språkets innebörd anser jag mig däremot kunna på naturlig väg, som en intelligens kanske? Blir ganska abstrakt när man tänker på det så här dock.

Jag har hört många säga att de minns hur ord "ser ut", att de kan se när ett ord är felstavat. Det har jag fått lära mig - kanske den spatiala intelligensen som spelar in igen - men det fungerar bara till en viss gräns. Text bearbetar min hjärna på ett eget sätt, som jag inte riktigt förstår, men det bygger mer på regler och noggrannhet än på någon naturlig fallenhet.

Så när jag minns säg en serietidningssida så minns jag bilderna, men inte texten. Jag kan komma ihåg vad som hände på sidan i efterhand, men själva texten är borta. Om det fanns någon form av dialog där så lär jag inte komma ihåg den såvida jag inte aktivt satt mig för att läsa och delvis plugga in den.
Då tycker jag mycket bättre om att höra saker. Hörseln är det inget fel på. Jag började lära mig spela piano på gehör när jag var liten och hade tankar på att börja i musikskola, men när det visade sig att man var tvungen att spela blockflöjt i typ ett eller två år innan man ens fick röra pianot så hade jag ingen lust längre.
Jag spelar inte piano längre, vilket är väldigt synd, men jag tror att om jag satte mig ner vid det igen så skulle jag nog kunna treva mig fram till en melodi bara genom att minnas toner och försöka spela efter dem. Den funktionen finns fortfarande kvar.

Jag minns också musik i allmänhet väldigt väl. Att tävla med pappa om att känna igen musikstycken fortast är alltid underhållande. Antar att jag ärvt den funktionen av honom. Sen har mamma varit sångerska en gång i tiden. Är det arv alltihop, månntro?

Kinestetisk är svårare. Jag har alltid varit den där ungen som kan gå normalt på gatan och så plötsligt trillar jag rätt ner med en stukad fot efter att ha snubblat på mig själv eller tomma luften. Armar som flyger åt höger och vänster och slår i någonting... Ett välkänt koncept. Aj.
Men jag var bra på att springa fort och på att dansa. Någon tyckte att jag skulle börja satsa på friidrott när jag var yngre. Jag själv förstod aldrig den tanken och trodde personen skämtade, men tydligen var jag duktig en gång i tiden på fysiska saker. I dagsläget känns det rätt långt borta. Har suttit för mycket på ändan i klassrum och framför datorn sedan dess.

Social kompetens finns i familjen. Finns ingen som kan ta folk som mamma. Hon är ett socialt under.
Jag vet inte hur lik henne jag är på den fronten, ärligt talat. Som barn var jag alltid blyg, men jag har aldrig haft svårt för att "ta folk", som mamma kallar det. Vet not ärligt talat inte hur man bedömer den här typen av intelligens.

Självkännedom tycker jag mig ha. Ibland för mycket. Ibland hade det varit skönt att inte exakt veta varför man reagerar på ett visst sätt, fast samtidigt är det ju bra. Man vet oftast vad saker beror på när de händer och man vet hur man brukar reagera och varför i vissa situationer.

Naturalistisk intelligens. Natuuurbarn! vill jag sjunga då, men det vet jag inte riktigt om jag är. Visserligen älskar jag naturen och mamma och pappa far runt som två jordfräsar i trädgården varje vår, sommar och höst så det är klart man har en hel del att brås på där. Sen är man ju född på landet. Har lekt i naturen sedan jag lärde mig gå. Och faktiskt... Hur många gånger jag än snubblat och ramlat och slagit mig på asfalt och i möblerade rum så har jag aldrig gjort mig illa utomhus i någon större utsträckning. Jag har klättrat i berg, som mamma skulle dö om hon visste om det, men aldrig ramlat. Aldrig snubblat över en trädrot eller sten. Har alltid haft god hand med djur. Det kanske är naturintelligens?

Slutsats: Jag tror starkt att man faktiskt kan vara bra på många saker. De flesta intelligenser kan man träna upp, tror jag också. Man kan inte räkna med att skolan gör det så då får man göra det själv.
Sen hjälper det att ha föräldrar att brås på och att lära sig av också. ;)

Intelligenser

Gardners nio intellienser är intressanta. Alla borde rimligen ha samtliga intelligenser mer eller mindre, men vissa är mer framträdande än andra, säger Wikipedia. Intressant, som sagt.

Många gånger tycker jag folk i allmänhet utgår ifrån att om man är bra på någonting - och nu menar jag riktigt bra - så räcker liksom det. Om man sedan skulle visa sig vara riktigt duktig på ytterligare något så blir det plötsligt väldigt märkvärdigt.
Det där har jag alltid funderat på. Om man redan är väldigt bra på något varför skulle man då inte kunna bli duktig på något annat?

Jag minns exemplevis när jag hörde en person uttala sig om Stefan Holm första gången han deltog i På spåret med orden:
"Jag trodde bara han kunde hoppa högt, men han är ju faktiskt smart också!"
"Uhm, ja... Varför skulle han inte kunna vara smart?" undrar jag då.
"Jo, men så smart trodde jag inte att han skulle vara. Det är ju helt osannolikt att vara så duktig på två saker!"

Är det det? Jag har alltid tänkt som så att om man faktiskt är jävligt bra på något så borde man ha alla förutsättningar att kunna bli bra på fler saker eftersom man - för att bli väldigt bra på något överhuvudtaget - rimligen borde ha en hjärna, som är van vid att tackla nya situationer och att vara flexibel.
En högpreserande människa borde rimligen kunna kanalisera all sin tankekraft på något nytt och lära sig det med hjälp av tidigare erfarenheter av att lära sig.

Om man tänker på det så blir det rätt inspirerande, eller hur? Det finns i princip ingenting man inte kan lära sig om man bara intalar sig att det är möjligt. Så länge man inte stänger dörren för möjligheten att man faktiskt kan vara bra på många saker så tror jag möjligheterna är oändliga - men!
Det finns otaliga saker som lägger krokben för att man ska kunna utveckla mer än ett fåtal intelligenser. Det tänkte jag resonera kring i nästa post med mig själv som utgångspunt - förmätet eller inte, men jag känner ingen annan människa lika väl som jag känner mig själv så då får det väl bli en enorm egotripp framöver.

Stand by...

Vidare nyheter

Jaha, då var man tillbaka här igen.
Det "bästa" med små sammanbrott är att det infinner sig någon form av fast målmedvetenhet efteråt. (Oftast.) Så nu ska jag blogga på här och få undan lite saker. Så kanske det känns ännu lite bättre sen.

Not a good day

Jag är fortfarande vaken. Det känns fel.
Klockan ett ställde jag mig och lagade "middag" i tron att klockan var typ... sju.

...

WTF liksom!?!
Jag trodde seriöst att klockan bara var sju för det kändes som om den bara var sju! Och nu... Jag kan inte sova. Jag är trött på så många plan, men inte sömnig. Och samtidigt vet jag att om jag lägger mig ner nu och lyckas somna så skulle jag säkert kunna sova till 16-tiden "imorgon" eftersom jag är helt slut, men det har jag inte tid med.

2009 har inte börjat bra alltså. Först är man så sjuk sex veckor i rad att man börjar överväga att sjukskriva sig eller rent av hoppa av utbildningen för att man fysiskt inte orkar göra annat än att sova.
Nå, på den ljusa sidan har vi nu att jag är frisk. Yay, för det. Det är skönt. Underlättar mycket av det dagliga livet.
Men samtidigt känns det som om jag sitter kvar i saker som hände för månader sedan. Jag är mentalt på nåt sätt fortfarande kvar i 3D-kursens horribla spiral av ingen sömn och inget annat än arbete dygnet runt. Efterproduktionen var också en jävla pers och sen kom Jul och det var ju "kul" i år. Inte. Fy fan säger jag bara!
Och nu detta. Hela den här terminen. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Jag har lust att säga något radikalt i stil med: Jag bryr mig varken om pedagogik eller om kognition!
Men det vore fel. För om jag inte brydde mig skulle det vara mycket lättare att släppa alla prestationskrav och bara... inte bry sig!

Jag tycker absolut att Lennarths föreläsningar ger mig något och IKT-kursen har fått mig att tänka och utvärdera många saker, vilket har känts mycket utvecklande.
Pierres kurs. Uhm... Oftast blandar jag ihop den med Lennarths kurs, för att vara ärlig. Jag skulle inte märka om den försvann, om vi säger så.
Kommande kurser? Den där ljudboken är jag intresserad av. Den sätter igång min designådra och jag vill börja skissa på idéer direkt. Jag tycker om att göra saker, att producera och leverera saker man kan se, ta på, paketera och skicka vidare, något som blir verklighet.

Det är som någon slags motreaktion mot de tre åren jag läste på Östrabo där man typ inte producerade något annat än en massa siffror och beräkningar i block efter block efter block (jag vill inte tänka på hur många regnskogsträd jag har på mitt samvete) och så fick man ett papper med betyg i slutet som man fick höra antagligen inte var "good enough" för att ta en till läkarlinjen (om man nu ville dit).

Jag kom in på HV i alla fall. Och i Norrköping. Valet föll på Trolle eftersom det var närmare hem. Familjen är viktig för mitt lärande - finns med på PLE:n. (Nu är jag duktig och försöker analysera mig själv mitt upp i detta.)
Var det rätt val dock? I Norrköping hade jag får inrikta mig mer specifikt på grafisk design, vilket väl är det jag gillar bäst, men samtidigt så är jag väldigt stolt över sakerna jag hittills producerat i exempelvis 3D- och efterproduktionskurserna. Hmm...

(Insert: Konstpaus medan jag tänker...)

De som chattar ofta med mig vet att jag nämner ordet "sommarlov" ofta. Jag tror jag tjatat om att jag vill ha sommarlov ända sedan i slutet av september nu.
Och faktum är... Jag vill ha sommarlov! Jag vill ha lite tid att vila upp mig, att ladda batterierna, att på något sätt återkräva mitt liv utanför studierna för jag vet inte... Just nu känns det som om studierna har tagit över helt och det enda jag gör när jag inte studerar är att titta på TV och fundera på saker jag skulle ha gjort om jag inte känt mig totalt utpumpad på engagemang och drivkraft.

Är det mitt fel att jag aldrig kan sikta lågt? Antagligen. Till viss del i alla fall. Jag är uppfostrad på det sättet – att var duktig. Jag gick i en elitklass på gymnasiet – var helst duktigast så läraren kan skryta om dig och hela klassen i fikarummet. Jag har haft förväntningar på mig så länge tillbaka jag kan minnas att det spelat någon roll.
Familjen har såklart välmenande förväntningar som typ... Skaffa ett bra jobb och bli självförsörjande. Sen börjar mamma med hela sin "Se till att du inte behöver bli beroende av en man utan klara dig själv!"-predikning och... Jaja, jag har fattat den biten nu. Jag försöker. Jag är på väg.

När jag gick ur högstadiet fanns det två vägar att gå: Natur vidare till Chalmers eller inget. Jag hade ställt in mig på det – varför kan jag inte erinra mig ens det blekaste just nu. Men det tog bara en vecka att känna att jag inte passade in på Natur trots allt. Det var inte matten som saknades, jag var jävligt duktig på matte och hade antagligen kunnat bli ännu bättre om jag fortsatt vara intresserad. Men Östrabo dödade den delen när de inte tillät mig att göra något annat än bara matte.
Vem bryr sig om kunskaper i svenska och skaparglädje när man kan se "Gud" i en ekvation? Ingen bryr sig om att du är bäst i klassen på svenska när du inte ens är topp tre i fysik. Skit i att du inte kan uttrycka dig i ditt eget modersmål så länge du är ett mattesnille! Jisses...

Just nu vandrar jag på den där vägen kallad "inget" för några år sedan. Jag vet inte vart den leder och jag vet inte ens om det här är det jag verkligen vill. Jag vet däremot att det är något jag känner att jag klarar av och faktiskt är bra på utan att behöva vara "bäst" hela jävla tiden. Så länge jag är nöjd så är det bra. Problemet är väl att jag sätter ribban högt, jag vill så mycket på en gång. Jag har liksom ingen spärr som säger att "här räcker det, sakta ner".

Det där med "tillräckligt" är svårt.

Så åter till sommarlovet. För att fungera ordentligt i skallen behöver jag LOV. Det finns ju fan inga LOV på HV!
Vi bara jobbar och jobbar och jobbar och däremellan är jag för trött för att göra så värst mycket mer.
Om mindre än två veckor börjar två nya kurser. Nya tag. Nya krafter. Var då ifrån? Vi ska dessutom ha Pernilla igen så med vår vanliga tur lär vi väl få jobba dygnet runt de sista tre veckorna av det kursblocket precis i vanlig ordning.
Nu säger jag "vi" för det gäller hela klassen, inte bara mig. Jag upplever att klassen sakta men säkert blivit tröttare och tröttare. Rent av utmattade i sån utsträckning att... Ja, vad? Att alla bara finner sig i omständigheterna helt enkelt.

Nå, ska inte spekulera i vad resten av klassen tänker, kan bara säga hur jag upplever det. Folk verkar trötta över lag och jag klandrar dem inte.

Så kan vi ha sommarlov snart? Snälla? Lov, alltså ledighet, är viktigt för min PLE.
Jag dumpade medvetet allt skolarbete i helgen eftersom jag inte orkade mer. Hade däremot ångest hela helgen istället eftersom jag visste hur mycket det skulle bli att göra på måndag (a.k.a. igår).
Och så tänker jag: Är det så mycket vi gör egentligen? Blogga lite, analysera lite. Varför är det så jobbigt?

Svaret är: Jag vet inte.
Systematisk utmattning, känns det som just nu. Den här utbildningen har kört 120km/h sedan den började och jag vet inte om jag orkar/har lust att hänga med längre.
Samtidigt gillar jag inte att lämna saker ofärdiga. Jag vet ju att det går bara jag biter ihop och slutar tänka på annat.

Men nu är klockan snart fyra och jag är fortfarande inte sömnig, men får satsa på sängen nu för jag kommer inte att bli mycket klokare av att sitta här.

Heh, var det förresten Alex och Andrea som skrev något om att det lätt blir personligt i bloggposter? Tja, varför inte? Välkommen, allmänheten, att läsa vad jag tänker mitt i natten! Hope you had fun.

(Nu kommer för övrigt tidningsbilen. Inte bara jag som är vaken alltså. Trevligt.)

Och efter ytterligare lite tankeverksamhet postar jag nu detta utan att ångra ett ord. 04:18. God natt.