Okej, här kommer en tanke till innan jag kopplar bort mig från Internet ett tag.
Med avstamp i kapitel 7 (rättelse sedan tidigare, jag hade visst skrivit kapitel 6) och utvecklingen av alfabetet där man gick från bilder till tecken för att kunna uttrycka mer abstrakta saker än bilder kunde, tycker jag det är intressant att se på hur skriftspråket håller på att utvecklas idag.
Jag tänker då på smileys. 8)
Säljö uttrycker det som att abstrakta tecken fick ta över skrivfunktionen därför att man då kunde uttrycka mer abstrakta saker än med bilder. Detta är ytterst intressant idag eftersom (i alla fall den yngre genrationen) gör ett steg tillbaka till att uttrycka saker med bilder – alltså smileys.
En smiley kan uttrycka sådana abstrakta saker som känslor mycket mer direkt än vad det skrivna ordet kan. Det blir därför ett väldigt effektivt sätt att kommunicera och för att undvika missförstånd – oftast.
Jämför: "Jag hatar dig!" med "Jag hatar dig! ;)"
Första exemplet kan betyda vad som helst. Det kan betyda att avsändaren faktiskt hatar personen som meddelandet är ämnat för eller att det är ett skämtsamt utrop. I exempel två är det mer självklart att det är ett skämtsamt påstående.
Även om det kan vara ironi och personen i fråga vill få det att framstå som ett skämt trots att det i själva verket inte är det... Men nu blir det väldigt djuplodande här, men det är i och för sig inte konstigt för människor är ju sådana till naturen.
Som doktor House skulle ha sagt: ”Everybody lies!”
Och så är det med.
Vad jag vill ha sagt är i alla fall att text + en smiley/bild ger ytterligare en abstrakt nivå till det skrivna meddelandet. Kanske är det dit vårt språk kommer att utvecklas i framtiden? Att vi kombinerar symboler och abstrakta tecken?
Det vore ganska intressant, eller hur?
Nu vidare till varför jag tycker detta är intressant... Efter att ha spenderat mycket tid på MSN tycker jag personligen att smileys – speciellt animerade sådana – tillför oerhörda dimensioner till ett samtal online. Man kan få ett mycket mer levande samtal med någon med hjälp av små ansiktsuttryck än man kan med bara ren text. Och då menar jag inte att innehållet rent textmässigt egentligen blir större, men man kan lära känna personen i andra änden på ett bredare, vidare sätt. Personligheten lyser igenom på ett mycket bättre sätt – ungefär på samma sätt som man tolkar kroppsspråk när man möts i verkligheten.
Sen fortsätter jag att vara nästan maniskt intresserad av framtiden och hur den kommer att se ut här. Det verkar vara mitt tema för den här kursen.
Varför känns ganska logiskt i den meningen att jag rakt av är intresserad av vad som kommer hända där i framtiden. Det är spännande – i min tankevärld. ;)
Koppling till Jonah här igen då... Ja, du, det var knepigare... Borde vi komplettera tutorialen med lite smileys kanske? Inte överdrivet många eller flashiga, men som små pedagogiska agenter som ger tummen upp till användaren när han/hon gör rätt?
Det låter ju inte helt dumt (om du frågar mig), men jag måste erkänna att jag inte vet hur det skulle kunna funka i verkligheten. Det känns som en sån där sak där kulturen kan spela in väldigt mycket. Våra användare kanske inte gillar smileys? Jag vet för lite helt enkelt.
Hade vi producerat något för Japan däremot hade jag sagt 120% smileys! Tuta och kör! Men... Nu var det ju inte japaner vi skulle designa något för. ;)
Thus endeth the blogpost...
tisdag 14 april 2009
måndag 13 april 2009
Spiken i kistan för Säljö
Och med den titeln menar jag att jag tänker skriva en post om honom nu och sedan begrava klagandet på hans bok för all bloggframtid.
Jag har verkligen svårt för den här boken – av så många anledningar.
En del av ogillandet har att göra med allting jag i alla fall tror mig veta om hur det går till när böcker blir till i allmänhet. Någonstans borde det ha funnits en förläggare eller redigerare, som borde ha dragit i bromsen på Säljös bok redan i manusstadiet och sagt: "Hördu, det du vill säga är jättebra, men du får nog fila lite på det här och där." *räcker över stor, fet checklista på saker som borde kortas ner*
Jag kan inte tugga mig igenom Säljös bok utan att känna mig en gnutta förolämpad som aspirerande författare med en benhård skolning av en grupp väldigt ambitiösa lärare i svenska språket bakom mig. En aktivitet jag inte längre ägnar mig åt i större utsträckning är litteraturkritik, något jag sysslade med ganska seriöst på gymnasiet däremot. Och med det i ryggen, samt all designträning jag fått på DM (jag återkommer till detta) så gör Säljös bok mig ganska irriterad av följande anledningar.
Säljö gör så många fel som man absolut inte "får" göra i den meningen att han försöker ruinera min läsupplevelse. Han målar upp sidospår som sedan aldrig leder någonstans, vilket får mig att inför varje nytt stycke undra om det ens kommer att vara värt att läsa eller om det ska sluta i ytterligare en antiklimax.
Sen skriver han inte särskilt bra och läsligheten på texten är mycket godtycklig. Frekventare radbyten hade inte skadat alls, men då hade boken blivit ännu längre så kanske har man försökt spara plats?
Hur som helst så levererar inte den här boken någonting till mig – och om det är något jag lärt mig under de här två åren på DM så är det att man måste leverera.
Nu menar jag inte att en bok ska leverera sitt innehåll så lättsmält och lättförståeligt som bara möjligt till sin läsare. Jag har ingenting emot en bok som ger mig lite tankemotstånd, tvärtom kan en sådan bok ge en otroligt mycket större läsupplevelse än en ytligt skriven bok, som man förstår direkt när man läser den.
Däremot ska inte en bok vara svår att läsa därför att den är tekniskt utförd på ett (enligt mig) undermåligt sätt. Alltså ska författaren leverera sitt budskap – oavsett hur kryptiskt det nu än må vara – på ett sånt sätt att läsaren faktiskt vill fortsätta läsa, vill lära sig mer, vill ta del av det författaren har att säga.
Säljö kan få mig att somna eller bli totalt oengagerad på fem minuter oavsett hur intressant det han skriver om egentligen är.
Och det är erbarmligt.
Låt mig jämföra med kursboken i designmetodiken... Den är rent ut sagt underbar.
Den är skriven på ett sätt som är inspirerande att läsa och som hela tiden drar läsaren vidare in i innehållet så att man faktiskt vill veta mer och detta helt av sig själv.
Dessvärre är det få kursböcker som är skrivna på det här sättet och det får mig att undra allmänt varför man inte ställer högre krav på kursboksförfattare?
Vanliga skönlitterära författare får alltid det hett om öronen om de inte kan skriva ordentligt. Sen kan de i och för sig ha en story som gör att folk läser ändå, exempelvis da Vincikoden eller varför inte Twilight, men likväl sågas författaren för sin oförmåga att skriva "bra" litteratur.
Allt detta funderar jag på och känner mig mycket, ska vi säga, frustrerad över, eftersom jag själv tycker om att skriva och har satt upp en del mål för mig själv som är litteraturrelaterade, men som jag inte tänker gå in vidare på här.
Likväl... Det får mig att undra.
Jag har samma inställning till böcker som jag har till det mesta annat. Om det som finns tillgängligt inte ger mig någonting så vill jag byta ut det mot något bättre som faktiskt ger mig något av värde tillbaka för de pengar eller den tid jag lägger ner på artefakten.
Inom skönlitteraturen kan jag göra det. Jag kan välja att läsa många andra deckare förutom Dan Browns och ändå få ut något liknande i mån av läsupplevelse, men jag kan inte välja min kurslitteratur på samma sätt.
Dels för att utbudet av kurslitteratur är smalare och därtill känns mycket mindre reglerat. Det är liksom inte självgallrande på samma sätt som skönlitteraturen. Har du en högt uppsatt professor någonstans så inte kommer någon hindra honom från att ge ut en bok direkt. Sen kan man tvinga 50+ elever i en klass att köpa sagda bok utan att någon gör någonting för att förbättra kvalitén på kurslitteraturen.
Inte heller har man någon direkt möjlighet att välja en annan bok istället – även om vissa lärare brukar säga att det är teoretiskt möjligt – för man vet väldigt sällan vad man skulle kunna välja istället.
Tänkbar lösning på det? En sajt på nätet där studenter kan recensera och tycka till om sina kursböcker och därmed fasa ut de dåligt skrivna kursböckerna genom att kollektivt vägra köpa dem? Samt möjlighet att tipsa varandra om alternativa böcker som är bättre än den förbestämda kursboken kanske?
Detta kunde kanske få kursboksförfattare att få upp ögonen för sina läsare också och därmed sporra dem till att skriva bättre?
Det låter bra i mina öron i alla fall. Nu gäller det bara att genomföra det. Någon frivillig? Jag har inte tid just nu, beklagar, men någon får gärna sno idén så länge den blir genomförd.
Nu frågar jag mig om detta var på något sätt metareflekterande? Om definitionen är att man ska tänka varför man tänker något så blir svaret lite godtyckligt att kanske jag har lyckats få in någon metagrej här ovan eftersom jag tänkt efter varför jag tänker/tycker som jag gör.
Hur ska detta då kopplas an till Jonah? Ja, du... Kanske genom att säga att man har ALLT att vinna på att uttrycka sig på ett bra sätt. Vi ska göra en tutorial, eller hur? Alltså måste vi tänka på att inte göra som Säljö, det vill säga sväva ut och aldrig komma till punkt. De viktiga och informativa punkterna ska kokas ner och koncentreras för att bli så tillgängliga som möjliga för läsaren.
Därmed punkt för denna gång och för allt klagande på Säljö. Må han vila i frid.
Jag har verkligen svårt för den här boken – av så många anledningar.
En del av ogillandet har att göra med allting jag i alla fall tror mig veta om hur det går till när böcker blir till i allmänhet. Någonstans borde det ha funnits en förläggare eller redigerare, som borde ha dragit i bromsen på Säljös bok redan i manusstadiet och sagt: "Hördu, det du vill säga är jättebra, men du får nog fila lite på det här och där." *räcker över stor, fet checklista på saker som borde kortas ner*
Jag kan inte tugga mig igenom Säljös bok utan att känna mig en gnutta förolämpad som aspirerande författare med en benhård skolning av en grupp väldigt ambitiösa lärare i svenska språket bakom mig. En aktivitet jag inte längre ägnar mig åt i större utsträckning är litteraturkritik, något jag sysslade med ganska seriöst på gymnasiet däremot. Och med det i ryggen, samt all designträning jag fått på DM (jag återkommer till detta) så gör Säljös bok mig ganska irriterad av följande anledningar.
Säljö gör så många fel som man absolut inte "får" göra i den meningen att han försöker ruinera min läsupplevelse. Han målar upp sidospår som sedan aldrig leder någonstans, vilket får mig att inför varje nytt stycke undra om det ens kommer att vara värt att läsa eller om det ska sluta i ytterligare en antiklimax.
Sen skriver han inte särskilt bra och läsligheten på texten är mycket godtycklig. Frekventare radbyten hade inte skadat alls, men då hade boken blivit ännu längre så kanske har man försökt spara plats?
Hur som helst så levererar inte den här boken någonting till mig – och om det är något jag lärt mig under de här två åren på DM så är det att man måste leverera.
Nu menar jag inte att en bok ska leverera sitt innehåll så lättsmält och lättförståeligt som bara möjligt till sin läsare. Jag har ingenting emot en bok som ger mig lite tankemotstånd, tvärtom kan en sådan bok ge en otroligt mycket större läsupplevelse än en ytligt skriven bok, som man förstår direkt när man läser den.
Däremot ska inte en bok vara svår att läsa därför att den är tekniskt utförd på ett (enligt mig) undermåligt sätt. Alltså ska författaren leverera sitt budskap – oavsett hur kryptiskt det nu än må vara – på ett sånt sätt att läsaren faktiskt vill fortsätta läsa, vill lära sig mer, vill ta del av det författaren har att säga.
Säljö kan få mig att somna eller bli totalt oengagerad på fem minuter oavsett hur intressant det han skriver om egentligen är.
Och det är erbarmligt.
Låt mig jämföra med kursboken i designmetodiken... Den är rent ut sagt underbar.
Den är skriven på ett sätt som är inspirerande att läsa och som hela tiden drar läsaren vidare in i innehållet så att man faktiskt vill veta mer och detta helt av sig själv.
Dessvärre är det få kursböcker som är skrivna på det här sättet och det får mig att undra allmänt varför man inte ställer högre krav på kursboksförfattare?
Vanliga skönlitterära författare får alltid det hett om öronen om de inte kan skriva ordentligt. Sen kan de i och för sig ha en story som gör att folk läser ändå, exempelvis da Vincikoden eller varför inte Twilight, men likväl sågas författaren för sin oförmåga att skriva "bra" litteratur.
Allt detta funderar jag på och känner mig mycket, ska vi säga, frustrerad över, eftersom jag själv tycker om att skriva och har satt upp en del mål för mig själv som är litteraturrelaterade, men som jag inte tänker gå in vidare på här.
Likväl... Det får mig att undra.
Jag har samma inställning till böcker som jag har till det mesta annat. Om det som finns tillgängligt inte ger mig någonting så vill jag byta ut det mot något bättre som faktiskt ger mig något av värde tillbaka för de pengar eller den tid jag lägger ner på artefakten.
Inom skönlitteraturen kan jag göra det. Jag kan välja att läsa många andra deckare förutom Dan Browns och ändå få ut något liknande i mån av läsupplevelse, men jag kan inte välja min kurslitteratur på samma sätt.
Dels för att utbudet av kurslitteratur är smalare och därtill känns mycket mindre reglerat. Det är liksom inte självgallrande på samma sätt som skönlitteraturen. Har du en högt uppsatt professor någonstans så inte kommer någon hindra honom från att ge ut en bok direkt. Sen kan man tvinga 50+ elever i en klass att köpa sagda bok utan att någon gör någonting för att förbättra kvalitén på kurslitteraturen.
Inte heller har man någon direkt möjlighet att välja en annan bok istället – även om vissa lärare brukar säga att det är teoretiskt möjligt – för man vet väldigt sällan vad man skulle kunna välja istället.
Tänkbar lösning på det? En sajt på nätet där studenter kan recensera och tycka till om sina kursböcker och därmed fasa ut de dåligt skrivna kursböckerna genom att kollektivt vägra köpa dem? Samt möjlighet att tipsa varandra om alternativa böcker som är bättre än den förbestämda kursboken kanske?
Detta kunde kanske få kursboksförfattare att få upp ögonen för sina läsare också och därmed sporra dem till att skriva bättre?
Det låter bra i mina öron i alla fall. Nu gäller det bara att genomföra det. Någon frivillig? Jag har inte tid just nu, beklagar, men någon får gärna sno idén så länge den blir genomförd.
Nu frågar jag mig om detta var på något sätt metareflekterande? Om definitionen är att man ska tänka varför man tänker något så blir svaret lite godtyckligt att kanske jag har lyckats få in någon metagrej här ovan eftersom jag tänkt efter varför jag tänker/tycker som jag gör.
Hur ska detta då kopplas an till Jonah? Ja, du... Kanske genom att säga att man har ALLT att vinna på att uttrycka sig på ett bra sätt. Vi ska göra en tutorial, eller hur? Alltså måste vi tänka på att inte göra som Säljö, det vill säga sväva ut och aldrig komma till punkt. De viktiga och informativa punkterna ska kokas ner och koncentreras för att bli så tillgängliga som möjliga för läsaren.
Därmed punkt för denna gång och för allt klagande på Säljö. Må han vila i frid.
onsdag 8 april 2009
Metatrött
Jag är trött på att vara trött = metatrött? :3
Hmm... Jag har just läst kursplanen och sitter och funderar på hur jag ska förhålla mig till den. Jag sitter även och funderar över hur mycket analys av mig själv som jag har lust att hänga ut här på bloggen.
Nog för att det finns anledningar bakom det mesta jag tänker, men vissa har jag helt enkelt inte lust att dela med mig av till omvärlden.
Integritet är viktigt. Även någon som jag som gillar att prata om det mesta drar en gräns någonstans.
Alltså måste jag klura ut hur jag ska förhålla mig till det.
Det är svårt.
Annars funderar jag på en del andra saker, som kanske får hamna i min mer ombonade blogg så småningom... Kände bara för att skriva något här helt enkelt.
Tror inte det gav mig någonting, men nu är det skrivet. Alltid nåt.
Hmm... Jag har just läst kursplanen och sitter och funderar på hur jag ska förhålla mig till den. Jag sitter även och funderar över hur mycket analys av mig själv som jag har lust att hänga ut här på bloggen.
Nog för att det finns anledningar bakom det mesta jag tänker, men vissa har jag helt enkelt inte lust att dela med mig av till omvärlden.
Integritet är viktigt. Även någon som jag som gillar att prata om det mesta drar en gräns någonstans.
Alltså måste jag klura ut hur jag ska förhålla mig till det.
Det är svårt.
Annars funderar jag på en del andra saker, som kanske får hamna i min mer ombonade blogg så småningom... Kände bara för att skriva något här helt enkelt.
Tror inte det gav mig någonting, men nu är det skrivet. Alltid nåt.
måndag 6 april 2009
Metareflektera?
Ett fint exempel på hur kunskap är makt.
Jag menar, det är inte lätt att veta att man ska metareflektera om man för det första inte vet att man ska metareflektera och för det andra inte heller vet hur man metareflekterar.
Nog för att vi haft den där genomgången av hur det hela tiden krävs "högre" tankar för att få ett högre betyg ett par gånger nu, men betyder det att man automatiskt ska förstå vad "metareflektera" är för något?
Högskolan svänger sig med alla möjliga uttryck som jag många gånger upplever det som att vi studenter "borde" fatta utan att någon talar om för oss vad de egentligen innebär eller betyder. Detta kan göra mig mycket irritabel faktiskt eftersom jag precis som Linda läst natur och även om hon inte ville framställa det som en utbildning "bättre" är någon annan på seminariet idag så är det däremot den bilden man får av natur när man går natur.
I alla fall var min naturgång sån. (Det betyder inte att jag för den delen instämmer eller vill klanka ner på någon annan utbildning, men det är den miljön jag kommer ifrån.) Det är en väldigt elitistiskt miljö. Man får lära sig att alla andra utbildningar är ett skämt i jämförelse. (Jag har haft lärare som kunnat skriva under på det i blod.)
Men framför allt det som jag tänkte komma fram till: Oerhört mycket fokus ligger på att förbereda inför högre studier.
Trots detta känner jag mig ibland väldigt "lost" i högskolesystemets pedagogik (eller vad det nu är) där man verkar anta att studenter fattar fackspråk och på något underförstått sätt vet exakt vad som förväntas av dem - utan att någon förklarar det för dem.
På vilket sätt är det rimligt!?
Som jag skrev i förra inlägget om kapitlen så vore det ju en trevlig tanke med tankeöverföring här. Det skulle utan tvivel underlätta mycket, men eftersom den möjligheten inte finns så blir det bara missförstånd, irritation och frustration istället.
Att svänga sig med ett begrepp som "metareflektion" inför några som inte vet vad det innebär eller ens förstår att det förväntas av dem att de ska förstå det och dessutom utöva det är maktmissbruk, vill jag påstå. Det är precis den där situationen som togs upp på seminariet där den med stort kunnande (stor ballong) får mycket stor makt genom att få de med mindre kunnande (små ballonger) att känna sig maktlösa och "dumma".
(Sen spelar det ingen roll hur mycket jag kan eller inte kan om någonting som är helt irrelevant för kursen. Att jag kan recitera hela LotR-filmen utantill hjälper mig knappast höja mitt betyg här.)
...
Är detta metareflektion? Jag kan ärligt talat inte avgöra det eftersom jag inte vet vad metareflektion är. Jag vet inte hur man bär sig åt när man konkret metareflekterar, alltså blir det som att leka blindbock. Man famlar sig fram och med lite tur kanske man lyckas sätta knorren iaf någonstans i närheten av grisens bak snarare än vid trynet - fast det kan man ju inte veta förrän någon knyter av ögonbindeln och låter en se/förstå vad det är man har gjort.
Går ovanstående text att applicera på det kommande projektet? Ja, kanske. Jag är gruppledare. Jag kommer ha en maktposition i min grupp och jag ska basa över en grupp mycket kompetenta klasskamrater. Förutom att det gör mig lite nervös så gör det mig också uppmärksam på att jag själv verkligen ogillar när någon missbrukar en maktposition, alltså ska jag försöka att inte göra det själv när jag är i den positionen.
Metareflekton? Hmm... Återigen: Jag vet inte! Och jag känner mig otroligt dum för att jag inte vet/fattar!
Och apropå PLE: Att jag känner mig dum och irriterad underlättar inte mitt lärande.
Punkt och slut för den här gången.
*publicera inlägg*
Jag menar, det är inte lätt att veta att man ska metareflektera om man för det första inte vet att man ska metareflektera och för det andra inte heller vet hur man metareflekterar.
Nog för att vi haft den där genomgången av hur det hela tiden krävs "högre" tankar för att få ett högre betyg ett par gånger nu, men betyder det att man automatiskt ska förstå vad "metareflektera" är för något?
Högskolan svänger sig med alla möjliga uttryck som jag många gånger upplever det som att vi studenter "borde" fatta utan att någon talar om för oss vad de egentligen innebär eller betyder. Detta kan göra mig mycket irritabel faktiskt eftersom jag precis som Linda läst natur och även om hon inte ville framställa det som en utbildning "bättre" är någon annan på seminariet idag så är det däremot den bilden man får av natur när man går natur.
I alla fall var min naturgång sån. (Det betyder inte att jag för den delen instämmer eller vill klanka ner på någon annan utbildning, men det är den miljön jag kommer ifrån.) Det är en väldigt elitistiskt miljö. Man får lära sig att alla andra utbildningar är ett skämt i jämförelse. (Jag har haft lärare som kunnat skriva under på det i blod.)
Men framför allt det som jag tänkte komma fram till: Oerhört mycket fokus ligger på att förbereda inför högre studier.
Trots detta känner jag mig ibland väldigt "lost" i högskolesystemets pedagogik (eller vad det nu är) där man verkar anta att studenter fattar fackspråk och på något underförstått sätt vet exakt vad som förväntas av dem - utan att någon förklarar det för dem.
På vilket sätt är det rimligt!?
Som jag skrev i förra inlägget om kapitlen så vore det ju en trevlig tanke med tankeöverföring här. Det skulle utan tvivel underlätta mycket, men eftersom den möjligheten inte finns så blir det bara missförstånd, irritation och frustration istället.
Att svänga sig med ett begrepp som "metareflektion" inför några som inte vet vad det innebär eller ens förstår att det förväntas av dem att de ska förstå det och dessutom utöva det är maktmissbruk, vill jag påstå. Det är precis den där situationen som togs upp på seminariet där den med stort kunnande (stor ballong) får mycket stor makt genom att få de med mindre kunnande (små ballonger) att känna sig maktlösa och "dumma".
(Sen spelar det ingen roll hur mycket jag kan eller inte kan om någonting som är helt irrelevant för kursen. Att jag kan recitera hela LotR-filmen utantill hjälper mig knappast höja mitt betyg här.)
...
Är detta metareflektion? Jag kan ärligt talat inte avgöra det eftersom jag inte vet vad metareflektion är. Jag vet inte hur man bär sig åt när man konkret metareflekterar, alltså blir det som att leka blindbock. Man famlar sig fram och med lite tur kanske man lyckas sätta knorren iaf någonstans i närheten av grisens bak snarare än vid trynet - fast det kan man ju inte veta förrän någon knyter av ögonbindeln och låter en se/förstå vad det är man har gjort.
Går ovanstående text att applicera på det kommande projektet? Ja, kanske. Jag är gruppledare. Jag kommer ha en maktposition i min grupp och jag ska basa över en grupp mycket kompetenta klasskamrater. Förutom att det gör mig lite nervös så gör det mig också uppmärksam på att jag själv verkligen ogillar när någon missbrukar en maktposition, alltså ska jag försöka att inte göra det själv när jag är i den positionen.
Metareflekton? Hmm... Återigen: Jag vet inte! Och jag känner mig otroligt dum för att jag inte vet/fattar!
Och apropå PLE: Att jag känner mig dum och irriterad underlättar inte mitt lärande.
Punkt och slut för den här gången.
*publicera inlägg*
söndag 5 april 2009
Kapitel 4-5
Den här gången skriver Säljö om språkets betydelse. Om hur viktigt språket är för lärandet, något jag kan hålla med honom om.
Medieringen av artefakter är intressant och hur artefakter så att säga blir en del av vår vardag på så sätt att vi "glömmer" hur man kan utföra en uppgift utan sagda artefakt.
Det tycker jag är mycket intressant - ännu en gång ur ett framtidsperspektiv (se posten om kapitel 1-3).
För vem vet vilka artefakter vi kommer att använda i framtiden? Ta något som miniräknaren. Den kan räkna för oss utan att vi behöver lära oss hur man praktiskt utför en avancerad ekvation på pappret. Kommer vi komma till en punkt där barn inte längre lär sig räkna med penna och papper utan får "hoppa" till miniräknaren direkt? Kommer det underliggande tänkandet bli överflödigt i slutänden ungefär på samma sätt som att det är möjligt att tända en lampa utan att veta något om elektronerna som finns i elledningen?
Vidare funderar jag över detta med "sense" och "meaning".
"It makes sense", kan man säga på engelska. Ett mycket bra uttryck för att förmedla att det man hört låter vettigt/rimligt. Finns kanske ingen klockren motsvarighet på svenska?
Hur som helst så innehåller "sense" för mig många fler dimensioner än "meaning", vilket jag tror Säljö också kom fram till någonstans där på någon sida (som jag ärligt talat tappade bort i mängden för herregud vad han skriver så att man tappar tråden hela tiden).
Ehem, tillbaka till ämnet.
Han tog upp det här med att tänka högt och hur det inte egentligen motsvarar vad man faktiskt tänker i den meningen att vi visserligen tänker i ord och meningar ibland, men samtidigt går det inte att förmedla allting som händer i huvudet verbalt i uttalde ord och meningar.
Varför? Tja, hjärnan är komplex. Det sker så otroligt många saker samtidigt och undermedvetet i våra huvuden att det vore rent otroligt hur långsamt saker skulle gå om vi tänkte precis som vi talar. För om man tänker på det tar det lång tid att förmedla vad man tänker via talet ibland. Om man hade tankeöverföring skulle det bli mycket lättare att förmedla helheten av det man tänkt till någon annan. (Men nu ska jag försöka att inte flumma.)
Kunskap och makt - ett ämne som tilltalar mig av följande anledningar: Så här långt i min "skolkarriär" har det mesta jag gjort blivit bedömt utifrån det jag fått ner på papper. Det har varit siffror det har varit bokstäver. Om jag fokuserar på bokstäverna så förklarar Säljö på ett ställe att skolsystemet fokuserar mycket på den språkliga prestationen - om du inte kan uttrycka att du lärt dig något i tal eller skrift har du inte lärt dig något, menas det.
Det känner jag igen väldigt väl och jag vet att jag medvetet under högstadietiden tänkte mycket på att hela tiden försöka bli bättre på att uttrycka mig i skriftspråk för att kunna komma åt en liten bit av den där makten.
Man har ärligt talat inte så värst mycket makt över sin situation som barn, men om man i alla fall kan skaffa sig makt över sin egen förmåga att uttrycka att man lärt sig något... Då är det åtminstone ett steg på vägen som gör att den övriga lärobördan lättas lite.
Tyckte jag då.
Instämmer nog fortfarande.
Vidare fann jag Säljös resonemang kring att tänkandet inte är en "mental aktivitet" aningen förvirrande. Tänkandet i sociokulturell bemärkelse sker med redskap?
Okej... Hur då? vill jag fråga då. För det är ju som att säga att vi skulle "tänka" även utan hjärna, om vi bara var en fysisk kropp som kunde använda redskap? Eller?
Ärligt talat förstår jag nog inte riktigt. Nog för att redskap kan hjälpa oss att tänka och att tänkandet i sig sker i symbios med användandet av redskap, men om inte tänkandet i sig var en mental aktivitet, som påbörjas redan innan man börjar använda redskapen... vad är det då?
Vidare till knopen, mammorna och barnen.
Den vitala skillnaden mellan att servera en lösning till ett barn och att faktiskt hjälpa barnet att komma fram till lösningen själv tycker jag är intressant - och viktig.
Det är viktigt att lära sig saker så att man förstår dem snarare än att lära in dem utantill. Men jag funderar genast över hur man i skolan inte bemödar sig med att ta reda på vilket sätt ett barn tagit till sig kunskap - via en serverad lösning eller om de faktiskt lärt sig.
I alla fall är det väldigt sällan som jag upplevt att man faktiskt brytt sig något större om faktisk kunskap kontra utantill-kunskap. Så länge klassen får bra medelresultat är alla glada.
Sen hur man skulle kunna kontrollera detta på ett bra sätt vill jag lämna osagt för jag känner mig ärligt talat inte kompetent nog (hehe) för att ha en vettig åsikt om det.
Och nu vet jag inte om jag har missat något vitalt ifrån kapitlen, men det har jag säkert... Dock sätter jag punkt här och återkommer med fler tankar efter seminariet i så fall.
Medieringen av artefakter är intressant och hur artefakter så att säga blir en del av vår vardag på så sätt att vi "glömmer" hur man kan utföra en uppgift utan sagda artefakt.
Det tycker jag är mycket intressant - ännu en gång ur ett framtidsperspektiv (se posten om kapitel 1-3).
För vem vet vilka artefakter vi kommer att använda i framtiden? Ta något som miniräknaren. Den kan räkna för oss utan att vi behöver lära oss hur man praktiskt utför en avancerad ekvation på pappret. Kommer vi komma till en punkt där barn inte längre lär sig räkna med penna och papper utan får "hoppa" till miniräknaren direkt? Kommer det underliggande tänkandet bli överflödigt i slutänden ungefär på samma sätt som att det är möjligt att tända en lampa utan att veta något om elektronerna som finns i elledningen?
Vidare funderar jag över detta med "sense" och "meaning".
"It makes sense", kan man säga på engelska. Ett mycket bra uttryck för att förmedla att det man hört låter vettigt/rimligt. Finns kanske ingen klockren motsvarighet på svenska?
Hur som helst så innehåller "sense" för mig många fler dimensioner än "meaning", vilket jag tror Säljö också kom fram till någonstans där på någon sida (som jag ärligt talat tappade bort i mängden för herregud vad han skriver så att man tappar tråden hela tiden).
Ehem, tillbaka till ämnet.
Han tog upp det här med att tänka högt och hur det inte egentligen motsvarar vad man faktiskt tänker i den meningen att vi visserligen tänker i ord och meningar ibland, men samtidigt går det inte att förmedla allting som händer i huvudet verbalt i uttalde ord och meningar.
Varför? Tja, hjärnan är komplex. Det sker så otroligt många saker samtidigt och undermedvetet i våra huvuden att det vore rent otroligt hur långsamt saker skulle gå om vi tänkte precis som vi talar. För om man tänker på det tar det lång tid att förmedla vad man tänker via talet ibland. Om man hade tankeöverföring skulle det bli mycket lättare att förmedla helheten av det man tänkt till någon annan. (Men nu ska jag försöka att inte flumma.)
Kunskap och makt - ett ämne som tilltalar mig av följande anledningar: Så här långt i min "skolkarriär" har det mesta jag gjort blivit bedömt utifrån det jag fått ner på papper. Det har varit siffror det har varit bokstäver. Om jag fokuserar på bokstäverna så förklarar Säljö på ett ställe att skolsystemet fokuserar mycket på den språkliga prestationen - om du inte kan uttrycka att du lärt dig något i tal eller skrift har du inte lärt dig något, menas det.
Det känner jag igen väldigt väl och jag vet att jag medvetet under högstadietiden tänkte mycket på att hela tiden försöka bli bättre på att uttrycka mig i skriftspråk för att kunna komma åt en liten bit av den där makten.
Man har ärligt talat inte så värst mycket makt över sin situation som barn, men om man i alla fall kan skaffa sig makt över sin egen förmåga att uttrycka att man lärt sig något... Då är det åtminstone ett steg på vägen som gör att den övriga lärobördan lättas lite.
Tyckte jag då.
Instämmer nog fortfarande.
Vidare fann jag Säljös resonemang kring att tänkandet inte är en "mental aktivitet" aningen förvirrande. Tänkandet i sociokulturell bemärkelse sker med redskap?
Okej... Hur då? vill jag fråga då. För det är ju som att säga att vi skulle "tänka" även utan hjärna, om vi bara var en fysisk kropp som kunde använda redskap? Eller?
Ärligt talat förstår jag nog inte riktigt. Nog för att redskap kan hjälpa oss att tänka och att tänkandet i sig sker i symbios med användandet av redskap, men om inte tänkandet i sig var en mental aktivitet, som påbörjas redan innan man börjar använda redskapen... vad är det då?
Vidare till knopen, mammorna och barnen.
Den vitala skillnaden mellan att servera en lösning till ett barn och att faktiskt hjälpa barnet att komma fram till lösningen själv tycker jag är intressant - och viktig.
Det är viktigt att lära sig saker så att man förstår dem snarare än att lära in dem utantill. Men jag funderar genast över hur man i skolan inte bemödar sig med att ta reda på vilket sätt ett barn tagit till sig kunskap - via en serverad lösning eller om de faktiskt lärt sig.
I alla fall är det väldigt sällan som jag upplevt att man faktiskt brytt sig något större om faktisk kunskap kontra utantill-kunskap. Så länge klassen får bra medelresultat är alla glada.
Sen hur man skulle kunna kontrollera detta på ett bra sätt vill jag lämna osagt för jag känner mig ärligt talat inte kompetent nog (hehe) för att ha en vettig åsikt om det.
Och nu vet jag inte om jag har missat något vitalt ifrån kapitlen, men det har jag säkert... Dock sätter jag punkt här och återkommer med fler tankar efter seminariet i så fall.
Ny inriktning i livet
Jag ska satsa på att skriva kurslitteratur istället för skönlitteratur!
Då kan man tydligen skriva precis hur man vill och sen ta dyrt betalt för böcker som inte ens är inbundna utan att någon klagar! Verkar myyyycket trevligt och lönsamt! :P
Då kan man tydligen skriva precis hur man vill och sen ta dyrt betalt för böcker som inte ens är inbundna utan att någon klagar! Verkar myyyycket trevligt och lönsamt! :P
torsdag 2 april 2009
Post-seminarie-tankar
Hmm... Har funderat på om jag ska skriva något om det jag tänkte efter seminariet i förhållande till det jag tänkte innan.
Ärligt talat är det lite svårt för även om jag tyckte seminariet var intressant så kunde jag uppleva det som om vi "fastnade" lite väl mycket i vissa resonemang och malde dem för länge utan att gå vidare till nästa punkt. Så rent allmänt tycker jag inte att seminariet motsvarade mina förväntningar i bredd, men samtidigt var det ovanligt många som deltog i diskussionerna, vilket förklarar varför det tog tid att ta sig någonstans i diskussionerna, men även tillförde mycket på så sätt att det var roligt att många engagerade sig.
Jag tänker nog fortsätta skriva om kapitlen före seminariet, dels för att vara förberedd till seminariet och dels för att få utlopp för det jag faktiskt tänkte om kapitlet innan tankarna blivit grumlade av seminariet på så sätt att jag mer eller mindre glömmer vad det var kapitlet egentligen handlade om och istället bara kommer ihåg "sockerkaka". ;)
Ärligt talat är det lite svårt för även om jag tyckte seminariet var intressant så kunde jag uppleva det som om vi "fastnade" lite väl mycket i vissa resonemang och malde dem för länge utan att gå vidare till nästa punkt. Så rent allmänt tycker jag inte att seminariet motsvarade mina förväntningar i bredd, men samtidigt var det ovanligt många som deltog i diskussionerna, vilket förklarar varför det tog tid att ta sig någonstans i diskussionerna, men även tillförde mycket på så sätt att det var roligt att många engagerade sig.
Jag tänker nog fortsätta skriva om kapitlen före seminariet, dels för att vara förberedd till seminariet och dels för att få utlopp för det jag faktiskt tänkte om kapitlet innan tankarna blivit grumlade av seminariet på så sätt att jag mer eller mindre glömmer vad det var kapitlet egentligen handlade om och istället bara kommer ihåg "sockerkaka". ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
