måndag 30 mars 2009

Kapitel 1-3

Idag har jag lärt mig något nytt vad gäller mitt eget lärande... Om jag upplever någonting vara allt för mycket av en upprepning på någonting jag redan hört/sett/läst så blir jag otroligt otålig och omotiverad.

Med sagt så ska jag försöka skriva något om bokens första tre kapitel. Jag har tänkt många saker under läsandets gång, men kanske inte alla relevanta för kursen utan snarare har jag känt mig en litteraturkritiker på dåligt humör. Jag gillar inte bokens överpedagogiska stil där allting ska förklaras med sju exempel ungefär som om man som läsare har absolut noll förkunskaper om lärande, mänskligheten eller andra mer basala saker.
"Nu kära barn ska jag tala om för er hur en apa tänker, men först ska jag bara förklara vad en apa är..." (Nu är jag elak, men okej, jag har haft en dålig dag så jag anser mig själv vara ursäktad.

Det där med apors sätt att tänka var en av de sakerna i kapitlen som satte igång mest tankar hos mig, mycket för att det länge fördes ett resonemang i boken där man jämförde apors sätt att kommunicera med människors – på mänskliga villkor, alltså med tal och tecken.
Apor kommunicerar ju på apors vis vilket gör resonemanget lite horribelt i mitt tycke. Människan är ju verkligen betydligt mer utvecklad vad gäller avancerad kommunikation – nu fick jag en mental bild av en apa, som försöker chatta via MSN och SMS:ar sin Twitter-feed. Heh.

Men hur som helst så ska man nog inte undervärdera djurens tankeförmåga allt för mycket. Bara för några veckor sedan kunde man ju läsa Santino, den arge schimpansen som planerar att bli arg och kasta sten på åskådarna på Furuvik Zoo. (Så festligt.) Det är tankeförmåga, det! ;)

Angående kapitlen då... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag läste dem och tog dem till mig. Där fanns mycket som jag redan räknar som "assimilerad" kunskap och därför känns det svårt att veta vad jag ska säga om något jag redan tar som rätt så "självklar" information, om någon förstår vad jag menar. Det är lättare att kommentera saker man aldrig tidigare hört eller tänkt på.
Men jag ska försöka lite till...

Stycket om ifall allt lärande är av godo tyckte jag var lite roligt, även om det var kort. För är det inte lite så att höjden av lycka är att inte inse sin egen olycka? Genom att utbilda människor ger man dem inte bara kunskap, man ger dem fler och fler saker att oroa sig för, att ha dåligt samvete för, att tänka på, grubbla över...
Det ingår i vårt upplysningssamhälle att veta saker, men jag kan inte låta bli att tänka att det nog inte gör oss lyckligare. Det är lite som i Bibeln (yey, tänk att det kom en dag då jag refererar till den) med Kunskapens träd och äpplet som ger lärdom och medvetenhet om saker. Det innebär också smärta och bekymmer. Saker man inte alls skulle behöva bry sig om ifall man var ovetande.

Dock är det ju så vårt samhälle ser ut idag och det skulle inte fundera om vi alla en dag satte oss ner och vägrade att lära oss saker bortom vår egen trädgård. Mänskligheten skulle inte vara där den är idag utan en vilja att ständigt lära sig mer och mer – samt förmågan att lagra informationen, som Säljö tog upp. Böcker är en verklig skatt. Och nu även datorer i modern tid. (Även om böcker fortfarande är miljoner gånger mysigare och charmigare!)

På sidan 64 såg jag den där fula pedagogiken som jag blev utsatt för på låg- och mellanstadiet sticka upp sitt tryne. Det här att barn ska lära sig själva och läraren ska liksom inte lägga ut några riktlinjer över huvud taget... Det gillar jag inte alls.
Man kan inte lära sig att fungera tillsammans med andra människor om ingen lär en hur man faktiskt ska uppföra sig och tala om vad som är rätt eller fel.
Försök själva lära er stava utan att läraren talar om när ni stavat fel och se hur bra det blir! För det är ju bättre att barnen framstår som idioter än att vi kväver deras kreativitet genom att tala om för dem när de gör fel? Ja. Superbra idé. Gå och dö.

Nej, jag gillar det här sociokulturella tänkandet. Människor är olika och fungerar olika, lär sig olika, alltså verkar det mycket vettigt och hälsosamt att utgå ifrån det när man ska lära ut något.
Jag gillade att den kulturella skillnaden mellan västvärlden och Japan och Kina togs upp, för den är mycket intressant.
"När någon inte når målen betraktar man inte detta som ett naturligt uttryck för bristande fallenhet eller intresse. Istället riktas uppmärksamhet mot vad barnet, föräldrarna, läraren, skolan och andra aktörer kan göra för att barnet skall nå målen."

Det låter mycket bra i mina öron. Dock anser jag nog att intresse och fallenhet kan ha ett finger med i spelet när allt kommer omkring, men det borde inte hindra någon från att klara av ett visst ämne eller dylikt. Individen kanske inte blir bäst i klassen på ämnet, men han eller hon kan klara av det med rätt stöd – och i slutänden är det viktigast att ha tillägnat sig kunskaper som går att använda snarare än inga kunskaper alls. En cykel kan fortfarande ta en framåt även om det inte går lika fort som med en sportbil.

Det där med att alla möjliga bokstavsförkortningar på syndrom så gott som inte finns borta i Japan/Kina känns väldigt fascinerande.
Ibland känns det som om svenska skolan gömmer sig bakom bokstäverna. De kan inte anpassa sig efter barn med andra behov än dem man är van vid alltså sätter man dem i någon särklass som man sen inte har pengar till att ha kvar och så slarvar man undan barnen lite snyggt. Undra på att man blir missanpassad till lärosystemet med sådan behandling!

Kapitel tre går ju igenom mycket hur det har sett ut och jämför med det sociokulturella sättet att förhålla sig till lärande. Det får mig att undra vilket "system" som används i skolorna idag. För jag kan inte direkt säga att jag märkt av någon direkt framträdande sociokulturell attityd tidigare i skolan, innan Lennarths kurser.
Kommer de gamla metoderna fasas ut och ersättas av sociokulturellt lärande? Håller det på att ske eller har det redan skett? Jag känner att jag inte har koll på detta. Börjar ändå bli några år sedan man gick i grundskolan.

Med det historiska perspektivet i åtanke kan man ju dessutom undra vad som blir nästa "fluga" inom pedagogiken. Är detta det ultimata sättet att lära ut som därmed kommer att bestå eller kommer det se totalt annorlunda ut om säg 100 år eller mindre?

Det tycker jag skulle vara myyycket intressant att veta, men såvida ingen lär mig se in i framtiden lär jag inte få reda på det. Håll med om att det vore intressant dock, att få veta hur framtidens människor förhåller till sig lärandet och tillämpar sig information via olika media. Datoråldern har ju i princip bara börjat, den lär inte tappa fart och självdö om några år. Vi kanske har cyberhjärna och USB-kontakt i nacken allihop om sådär 50 år, eller mindre.
Det vore väl coolt! Eller?

söndag 29 mars 2009

På väg...

Att datorn börjar spela Pavlov's Bell av Amiee Mann just som man sitter och läser om behaviorism är ett ganska passande sammanträffande.

Nu är jag "snart" klar med läsandet. Då ska jag skriva något, men jag vet inte riktigt vad ännu. Jag är inte överdrivet exalterad över det jag läst hittills. Jag tycker att jag hört det mesta någon gång förut och att mycket på något sätt känns självklart i den meningen att jag redan införskaffat kunskapen någon gång tidigare och därmed inte finner informationen riktigt lika informativ som kanske är meningen...
(Lång mening. Hoppas alla hängde med.) ;)

Jag vet inte, ärligt talat. Jag tycker författaren maler och maler på, men aldrig kommer till punk. Han drar exempel på exempel, men jag tror jag missar den röda tråden på något sätt. Jag ser inte vart han är på väg eller vad det är han vill förmedla. Det är mest allmän information följd av ännu mer allmän information om samma ämne.

Som allmän sammanfattning av massa fakta kring lärandet känns det emellertid ganska bra komponerat, men... Hmm... (Jag tycker inte det är svinkul att läsa, för att vara ärlig.) x)
(Dessutom refererar författaren till sig själv ibland. Det känns lite lustigt.) ;)

Upplevelsebaserat lärande

Jag har haft migrän så läsandet går rent ut sagt uruslet. När jag väl lyckats ta mig igenom de tre kapitlen som står på dagordningen så kommer det förhoppningsvis kännas bättre.
Jag har i nuläget ingen aning om vad jag ska blogga om inför morgondagen, men det ska väl inte vara ett referat utan snarare en reflektion... inbillar jag mig.
Sen får det bli som det blir. Jag hoppas någon talar om för mig om jag gör fel.

Saker som talar emot mig just nu: Sommartiden åt upp en hel timme av dagen och egentligen skulle jag hellre städa än läsa kursbok eftersom mitt rum ser ut som om katten fällt av sig all sin päls på allting i knänivå.
(Vilket han i princip gjort. Det är ett vårtecken, men ett mindre roligt sådant.) :P

tisdag 24 mars 2009

Sista IKT

Okej, dags för lite spontanbloggande här.
Jag vet ärligt talat inte om jag glömt något. Det känns i alla fall inte som om jag kunde ha engagerat mig mer i den här kursen även om jag så sträckt ut mig både på längden och bredden - and that wouldn't be pretty. :P

Sen huruvida mina blogginlägg haft något läsvärde för någon vet jag inte riktigt, kommentarerna har inte haglat direkt tätt, men personligen känner jag mig nöjd med det jag skrivit och står för det. Så det känns bra.

Vill tacka Lennarth för en lärorik kurs. Rent tekniskt känns det inte som om jag har utvecklat mitt sätt att lära mig speciellt i och med den här kursen, jag känner mig redan ganska hardcore i den pluggstil Östrabo stöpte mig i, på gott och ont.
Jag har däremot lärt mig en massa nya saker om lärande som jag tidigare kanske funderat över emellanåt, men inte kunnat sätta namn på. Det kan jag nu och det känns väldigt berikande.

Roligast var nog spelanalysen (jag älskar Sims, det är bara så) och det seminariet var rent ut sagt skitkul.
Sen tycker jag om mitt PLE. Tror jag ska peta in den bilden i min portfolio någonstans, jag tror jag har en sektion kallad "experiment" där den kan hamna. Gillar både innehållet och det grafiska hos min PLE-bild. Det känns gött.

Det har varit intressant att köra med en blandad klass. DIG07 har ju krympt en aning sedan starten och det känns som om många i klassen mer eller mindre funnit sig i sina "roller" i klassen vid det här laget. Därför var det kul att få in lite nytt folk som kunde röra om grytan med nya åsikter.
Dock ett litet minus för att det ibland kändes som om vi 07:or fick repetera en del saker. Speciellt i början av kursen kändes det som om det var ett stort kunskapsglapp mellan årskurserna, men jag tycker det jämnade ut sig mer och mer, vilket var skönt. När vi väl kommit förbi "Buhu, vi förstår inte Lennarth!"-biten så blev allting mycket lugnare.

Personligen tror jag att jag blivit riktigt förtjust i den här friare typen av lärande. Jag gillar att ha en lärare som inte slår en på fingrarna bara för att man ibland kanske tycker/tänker annorlunda.
Jag tror jag tar till mig informationen lättare och faktiskt omsätter den snarare än att lära in den utantill och sen glömma den lika fort igen.
(För tro mig, den varianten kan jag var bra på också. De som någon gång haft fysik-, biologi-, matte- och kemitenta på en och samma vecka vet vad jag talar om.) x)

Så slutligen vill jag återigen tacka för en bra kurs. Tack Lennarth, tack klassen, tack DIG08 och... tack till mamma, pappa, gud, grannens katt och... Nej, vänta lite, det var ju inte Oscarsgalan det här. Sorry. ;P

This blog lives to see another day! Ses i nästa kurs!

söndag 22 mars 2009

Någon form av sammanfattning

Kände mig lite inspirerad av Fredrik, som hittat punkterna i uppgiftsbeskrivningen så jag tänkte ge dem ett litet försök. Ska försöka att hålla det lagom långt dels för att spara tid och för att jag tidigare postat rätt långa blogginlägg, som borde täcka in dem ganska väl. ;)

• Finns det gemensamma drag i de tillfällen då lärandet underlättats?

a) Jag vill gärna känna att något är intressant, spännande, roligt och användbart för att jag ska kunna ta till mig ett ämne till 110%. Det är rätt sällan man får uppleva lyxen av att samtliga fyra kriterier uppfylls, men om i alla fall två av dem stämmer brukar det gå rätt bra - även om det inte blir riktigt så bra som det skulle kunna bli.
b) Det hjälper att vara utvilad och att ha energi till att lära sig. Om all energi snarare går åt till att hålla sig vaken lär man sig inte mycket. :P
c) Betygshets och prestationsångest gillar jag inte. Ta bort dem ur leken och vi kan prata om oerhört underlättat lärande.

• Är lärandet relaterat till form och/eller innehåll?

Visst, så är det väl. Learning-by-doing verkar ju ha många anhängare bland kurskamraterna och det är klart att jag också ser fördelen med att fysiskt få experimentera och testa hur något funkar. Det är lättare att förstå vad gravitation är om man ser en sten falla till marken, exempelvis.
Samtidigt är jag inte ett fan av enbart learning-by-doing. Som sagt tidigare är jag lika mycket för learning-by-thinking och learning-by-feeling och tror också att man kan lära sig mycket av att observera och reflektera.
Så för mig är formen för hur man tar till sig ett innehåll ärligt talat ganska suddig. Den form som passar mig passar säkerligen inte många andra och vice versa. Så exakt hur man ska relatera form till innehåll vet jag inte riktigt, det måste nog vara mycket individuellt.

• Hur väl stämmer lärandet i kursen med kursens mål eller syfte?

*läser igenom kursmålen*
Det ser ut att stämma väldigt väl, men den här raden får jag lite svårt att passa in i det vi gjort eftersom portfolion aldrig kommit upp under kursens gång:
• sätta lärandeteorier i relation till sin portfolio

Har inte direkt tänk på hur några lärandeteorier kan sättas i relation till min portfolio. Det får jag kanske fundera på.

• Vilket/vilka former fungerar bäst för mitt eget lärande?

Oj, den igen. Den har jag skrivit om tidigare, tror jag. Inte lust att gå igenom en gång till. Får helt enkelt hänvisa till PLE(ple)kategorin i bloggen och låta det vara där. Har nog skrivit nog om just det. ;)

torsdag 19 mars 2009

Orange redovisning

Här finns vår redovisnings-sajt: [Besök]
PPT:n finns också att hämta om man så vill: [Ladda ner]

Dagens seminarium

Då ska vi se vad jag kan rota fram för åsikter om det här... Var lite roligt att många hade samma åsikter. Med andra ord borde allting kopplas till iGoogle and we're good to go. ;P
Och Facebook får inte nämnas. Den som gör det får huvudet avbitet av Olivia! Yeeey! XD
(Jag finns inte på Facebook. Bara så alla vet.) :P

Seminariet i korthet:

Gul - Gud så snyggt LMS. Jag tyckte verkligen om den designen. Jag ville äta upp den! Loooooove! Och rotmos. Haha, det var så roligt.

Orange - We ruled. Några frågor på det? ... Bra, då går vi vidare.
Nej, men det gick väl bra. Som någon sa var det synd att inte fler valde att utnyttja våra många andra redovisningsmöjligheter. Vi som ansträngt oss så. Aww... Men ändå, det var som väntat att många satt kvar. Tur att PPT:n blev snygg då. *lite stolt* ;)

Lila - Mycket rolig idé, men jag var så fokuserad på att vika flygplan att jag missade mycket av helheten, tror jag. Sorry. x)

Blå - Tyckte den redovisningen var rörig. Jag vet inte om jag förstod den helt och hållet, det gick fort och blixtrade förbi bilder på skärmen. Det jag minns är typ en väldigt rörig vägskylt som skulle illustrera att det inte fick vara rörigt...
Ehm... Smart att illustrera ordning med röra? Sen minns jag att någon sa "SEB" och visade en bild. Jag undrade vad SEB hade med lärande att göra. Gillar inte riktigt detta rippande av funktioner ifrån andra system. Hmm... Jag kände mig lite lost i den redovisningen, ärligt talat.

Knallrosa - Teknikstrul, någon? Bra idé, men hade varit rätt schyst med lite bättre förberedelser innan. Kändes också en aning omständligt. För mycket frågor, för flummig och svårtolkat. "Heta stolen" - say what? xD

Grön - Den här redovisningen gick rakt på sak, vilket var skönt. Det kändes mer som en kravspec för en hemsida och redovisning i nån webbdesignkurs än i pedagogik dock. Jämförelse med DisCo och fokus på funktioner, funktioner, funktioner.

Grå - Learning by doing igen, fick mig att undra om man verkligen kan göra - alltså "do" - precis allting. Vissa saker måste man ju plugga in och lära sig att de helt enkelt är så utan att testa.
För mycket text på varje slide, btw.

Vit - Problembaserat lärande är bra, men jag tyckte problemet försvann när vi hittat lapparna. Var problemet att hitta lapparna? Jag trodde det var nåt mer, att vi skulle lösa ett problem som sen stod på pappret.
Sen en sak... Det kan ju bara vara jag som funkar så, men jag tyckte det blev mer av en tävling än samarbete att hitta lapparna. (Jag snodde en lapp fort som fan, som vissa kanske såg.) Men det kanske bara är jag som funkar så... ;)

Röd - De hade verkligen tagit Lennarths tankar om "dockning" på allvar, det var superkul.
Genusperspektivet var lite skevt, bara tjejer i filmen ju! (Inte för att det är något dåligt egentligen, men... Jämställdhet, ni vet... Bla bla bla...) ;)
Tanken med att betygsätta information var intressant. Facebook... Hmm...

Lennarth - Google rulez!!!! <333

Gratis bio!

Det här har ingenting med lärande att göra, men eftersom det kommer dyka upp i folks RSS-läsare så varför inte... ;)

Jag har en biobiljett extra till Inkheart imorgon klockan 13.00, Bergakungen, Gbg. Någon som vill följa med?

Biobiljetten är härmed bokad.

[/spam]

onsdag 18 mars 2009

Grupparbeten

Har jag sagt att jag inte gillar grupparbeten?
Jag tror att jag gjort det. Inte i den här kursen, men tidigare. Ända sedan högstadiet känns det som något som förföljt mig. Jag borde ha en t-shirt som säger: Does not play well with others. Like so:

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte att grupparbeten i sig är dåliga, tanken med dem är väldigt bra, att man lär sig genom att vara många och genom att bolla idéer fram och tillbaka och genom att ta till sig andras åsikter. Det köper jag.
Det är själva genomförandet som är problemet. Det blir alltid någon form av missförstånd, krångel, någon som gör mer eller mindre än alla andra. Det är så sällan det flyter på "perfekt".
(Iaf enligt min erfarenhet, speciellt nu på högskolan där projekten är mycket, mycket större än på tidigare skolnivåer.)

Dagens grupparbete har innehållit många bra idéer och vi var alla väldigt fint överens om både det ena och det andra tills vi kom till slutklämmen. Jag vet inte vad som hände där. Missförstånd? Det är lätt hänt när man är 7 personer på MSN, men det var inte enbart därför. Fluktuerande fokus ledde också till vissa problem.
Jag blev ärligt talat trött på slutet. Jag vet vad jag ska göra nu, på ett ungefär, men kraften att göra det punkterades av kraschad motivation efter allt tjafs.

Jag tror största problemet var att alla kände en stor press på att göra en annorlunda och speciell redovisning inför morgondagen eftersom Lennarth verkar efterlysa något utöver den vanliga ppt:n. Därtill verkar folk i allmänhet vara trötta på ppt:s vid det här laget, något jag tycker är lite synd.
För ärligt talat tycker jag mycket om en välgjord ppt, men det är så sällan man ser en välgjord ppt så jag är inte heller speciellt förtjust i folk som använder det utan att utnyttja ppt:ns fulla potential - vilket man sällan har tid till ändå, så, ja... Ond cirkel. :P

Hur som helst ska jag försöka samla mig till att göra min bit här. Jag vet hur jag ska strukturera den iaf ur redovisningsperspektiv för att överrensstämma med de kriterier vi kunde enas om (medan fokus fortfarande fanns). Sen får vi väl se om det stämmer med vad alla andra i gruppen tror att jag skulle göra.
Det blir ju intressant. x)

Edit: Och med detta sagt menar jag INTE att jag inte kan jobba i grupp, för det kan jag! Däremot tycker jag det är jobbigt när det inte fungerar smidigt. x3

tisdag 17 mars 2009

Kriterier för lärande webbplats

Okej, omständigheterna för att göra detta är riktigt usla just nu. Jag har en jävlig huvudvärk som jag bara inte blir av med trots ett antal painkillande medel och uppe på det har batteriet till min mini-laptop dött. Yup, kul, kul! Jag är överlycklig.
Därför tänker jag hålla detta så kort som det bara går och mest pränta ner precis det jag tänker just nu utan vidare omsvep – dvs. utan långa förklaringar. Alla fula kanter får slipas bort imorgon.

Here we go: Jag gillar Moodles socialt konstruktivistiska teori – att man lär sig genom att interagera med andra människor låter mycket vettigt.
Frihet att lära, learning-by-doing, learning-by-thinking och personligt utformad kunskap gillar jag också. Sen har jag ju ett par gånger fått höra att jag tydligen tänker en aning holistiskt på så sätt att jag gärna vill ha en överblick över helheten. Smådelar i alla ära, men om jag inte ser att de leder till någonting inom rimlig tid likt ett ljus där borta i tunneln så kan ni ju stryka mig från listan av ivriga deltagare.

Hur som helst, jag tänkte utgå från Moodle som plattform att stå på eftersom jag tycker systemet har stort potential till att utvecklas samt att många funktioner som redan finns tilltalar mig.
Jag gillar att alla funktioner är direkt tillgängliga i Moodle. Quizzes, forum, chattfunktioner, dokument, betyg, föreläsningar, wikis… Allting ligger på förstasidan. Bang! In your face överblick! I like.

Att Moodle skulle behöva hottas upp visuellt säger sig självt efter alla analyser av systemet. Funktioner jag däremot skulle vilja se för att på något sätt göra systemet mer flexibelt och för att därmed främja bättre lärande enligt ovan nämnda kriterier är följande:

– En RSS-funktion vore mycket bra för att kunna hålla sig uppdaterad på nya saker. Skräddarsydda RSS efter intresse - går det att genomföra? Exempelvis enbart föreläsningar eller enbart kursnyheter?
– Möjlighet att välja sin väg genom materialet – om man föredrar en mer linjär approach ska det finnas en väg att gå mellan A-B-C-D-E men om jag vill läsa E-G-A-B-Ö så ska jag kunna det också.
– Forum och chatt i all ära, men varför inte en mer Marratech-liknande funktion också där man kan hålla direktsända videoföreläsningar/diskussioner?
– Fildelning – och nu talar jag inte om den olagliga versionen här utan mer att man även studenter emellan ska kunna dela med sig av material sinsemellan som komplement till lärarens material.
– Mail/PM kan kopplas direkt till ens vanliga standardmail, samt att det ska vara enkelt att nå alla deltagare – en klasslista vore ju inte dumt exempelvis. ;)
– Övningsuppgifter/tutorials att välja på i olika svårighetsgrader, dock ska de vara frivilliga att göra så att såna som jag, som tycker om att läsa dem snarare än att lösa dem, slipper få ångest.
– ...

Och det är allt jag kommer på just nu. Huvudet protesterar illvilligt så nu kastar jag in handduken och nöjer mig med detta för idag.

måndag 16 mars 2009

Coolt!

Vinn med dina kreativa affärsidéer Tävla fram till den 13 april!

Har Du idéer som kan få oss att tappa hakan? Anmäl dina bidrag till My Mission, tävlingen som belönar unika affärsidéer inom upplevelseindustrin och arrangeras av Brewhouse Innovation. Du behöver inte ha någon färdig affärsplan eller snyggt presentationsmaterial. Det är potentialen i själva idén vi bedömer. Grymma vinster utlovas. Så kom igen och överraska oss!


Wow... Snacka om att jag fick ett exeptionellt svart hål i huvudet när jag läste det där. Låter väldigt kul ju, men gawd... idéetorka, någon? Ni vet hur det känns. Ta sen det gånger fem och lägg på ett lätt förvirrat skratt så har ni min reaktion.
Men seriöst... Det låter väldigt coolt. Om man var i bättre skick rent orkmässigt skulle det vara spännande. Får se om man repar sig innan 13:de april.

fredag 13 mars 2009

Jaha

Då har man varit sjuk också. Fortfarande smått skakig och otroligt trött efter att ha fallit på knä inför toalettguden tre gånger föregående natt. Så roligt. Inte.
Nu vill jag helst förbli frisk resten av det här året. Tack.

Missade seminariet som följd och vet inte riktigt vad jag ska skriva här om det. Jag har hört olika versioner om hur det gick och det vanligaste jag hört är "Det var skitmånga som valde DisCo!" och "Många hade samma som vi så det blev mest tjatigt."
Typ. Jag försöker inte vara ordagrann här.
Låter inte allt för roligt dock.

Jag hörde från min egen grupp att de inte tyckte redovisningen gick så värst bra. Det var ju tråkigt.
Jag stod på standby för att redovisa dagarna innan eftersom jag ju brukar få axla redovisningsmanteln. Vi hade dock en diskussion kring detta i gruppen sedan Andrea läst min blogg (antar jag ;) och därför menade att det kunde vara bra om någon annan än jag redovisade.
Hon sa även att meningen med att redovisa är ju för att lära sig att successivt bli bättre, vilket jag tycker var mycket klokt av henne. Man lär sig ingenting själv på att skicka fram någon annan att redovisa. Ligger mycket i det.

Visserligen har jag full förståelse för varför en grupp av lagom motvilliga redovisare väljer att skicka fram mig för att göra jobbet. Jag får ofta höra att jag verkar helt oberörd av att stå där framme, vilket ju är en bra sak.
(Riktigt så oberörd är jag inte. Iaf inte när jag ska redovisa och har den sortens press på mig. Det är roligare att stå framför folk när man inte måste tänka på att göra bra ifrån sig med tanke på framtida betyg, om vi säger så.) ;)

Hur som helst så hoppas jag att gänget i alla fall fick ut någonting av att redovisa. Jag kan inte låta bli att känna ett slags dåligt samvete över att jag inte var där och mentalt kunde hjälpa till – även om jag inte hade redovisat.
Men, men... Nästa gång jag planerar att bli magsjuk ska jag inte bli det när vi har seminarium på G. (Det där var ironi, gott folk. Låt mig bara påpeka detta.) XP

Nästa vecka händer visst något som jag måste erkänna att jag inte alls har koll på. Dock verkar det som om vi ska snacka ihop oss om det typ imorgon. Får väl se vad som händer. Nu ska jag gå och sova lite till så att jag hinner bli helt bra till på måndag.

tisdag 10 mars 2009

Wow

Jag insåg just att jag bloggat i över tre timmar i streck nu och att jag producerat 7 blogginlägg på ett dygn. Hjälp. *går och gömmer sig* O__O;

Flow och utvärdering lärande

Kan man få flow när man pluggar? Personligen förknippar jag begreppet "flow" med något helt annat än när man råkar få fart på studierna.
Just nu går det ganska bra att blogga, men är det flow? Näe, inte enligt mina definitioner.
Flow är något jag uppnår enbart när jag skriver som bäst på någon skönlitterär skapelse sprungen ur min fantasi och då är livet underbart. Allting går bra, allting känns bra, jag glömmer bort tiden, jag glömmer att äta. Allting bara flyter på såååå perfekt.

Detta händer aldrig när jag pluggar. Alltså medvetet pluggar. Lär mig saker gör jag ändå, men just processen att aktivt plugga är egentligen inget som passar mig. Det är inget jag naturligt känner att jag vill göra. Att sätta mig ner och söka kunskap är en sak, att plugga in därför att man ens kunskaper kommer att testas senare är något helt annat.

Rent spontant känner jag att den undervisningsmetod som skulle passa mig bäst vore att gå som lärling hos någon. (Trollkarlslärling. Hehe.) Att ha en eller ett par specifika läromästare, som ger uppgifter specifikt riktade till mig, gärna med ett stort bibliotek i anslutning – och obegränsad tillgång till Google.
Men sån är inte skolan funtad. Däremot tycker jag inte att jag är direkt utan framgångar i det skolsystem som finns. Det är inte anpassat efter mig, men jag har anpassat mig efter det istället.

Nog för att det vore ganska schyst att kunna säga: Nä, fy, det här kan inte jag lära mig just nu för det stämmer inte alls överens med mitt PLE!
Men det är samtidigt ingen ursäkt för att inte lära sig saker. Så ser i alla fall jag på saken.

Med träning blir man bättre. Jag anser mig själv vara ett bevis på detta. Jag har aldrig känt att skolväsendet varit bra utformat för hur jag lär mig saker, snarare har jag tyckt det varit uruselt många gånger. Men det är då man får bita ihop och göra det ändå, plugga och lära sig saker, för annars kommer man ingenstans.

Om man ständigt ska sitta och vänta på att ens PLE ska uppfyllas och att flow ska infinna sig så får man inte mycket gjort. Med det sagt menar jag inte att PLE är irrelevant, men jag tycker – och det sa jag på föreläsningen också – att det är intressant att få lära mig om PLE först nu.
Nu när man i princip bara har drygt ett år kvar innan examen. Varför kunde man inte fått lära sig om PLE i grundskolan så att man kunde ha utnyttjat tiden utanför skolan på ett bättre sätt?
Jag menar, om inte skolan vill anpassa sig efter att människor lär sig olika så kan man ju själv försöka anpassa sitt liv utanför skolan, men det kan man ju inte göra om man inte ens vet om att man kan anpassa sig.

Så med andra ord... PLE verkar mycket intressant, men jag känner mig redan programmerad på att kunna plugga när som helst, var som helst, oavsett omständigheter, eftersom det är den sortens skola med den sortens krav jag är van vid.
Lär man sig något av det? Jodå, jag tycker nog jag lärt mig en del genom åren.
Dock tror jag att jag kunde ha lärt mig bra mycket mer om jag kunnat tänka på och ta hänsyn till PLE under resans gång.

Och nu är det slut med bloggandet för idag. Tack och hej!

Kolb

Okej, jag verkar ha en total oförmåga att fatta mig kort, men den här gången ska jag fan försöka!

AC - learning by thinking: Jag lär mig många saker genom att tänka. Alla böcker jag läst har inneburit tänkt kunskap. Tutorials gillar jag att läsa hellre än att följa. Kan lätt tänka mig hur jag ska göra saker.

AE - learning by doing: Hellre än att sitta och traggla övningsuppgifter gillar jag att hoppa direkt på den slutgiltiga uppgiften och lära mig medan jag löser den. Finns inget bättre sätt att se om något inte funkar på än att testa, att göra, och att hålla på tills det blir rätt. (Helst ska det bli rätt ganska snart dock, kräver att man tänker före, se ovan.)

CE - learning by feeling: Man bränner sig på spisen och inser att man inte ska ta där? Känns som ett väl simpelt exempel, men det är det första jag kommer på. Mycket jag gör går på känsla, kanske mer intellektuellt än fysiskt dock. Inom design eller rent språkligt går jag mycket på känsla. Det känns när något blir bra.

RO - reflective observation: Det var aldrig någon som lärde mig laga mat, jag bara ställde mig och gjorde det en dag efter att ha tittat på hur mamma och farmor gjorde. Det är ett bra exempel. Jag ser saker, reflekterar och gör sen själv. Det är inte ovanligt.

NLP & Gardner

Det första jag kommer att tänka på är Lennarths exempel med hur man kan formulera en fråga för att människor med olika sorters intelligenser ska kunna förstå vad man menar. Det tyckte jag var lite coolt, men samtidigt lite knasigt. För mig är det så självklart att man efterfrågar innehållet när man räcker fram en text till mig att läsa och inte utseende eller känslan man får av pappret eller hur det luktar/låter/smakar.

Dock så drogs slutsatsen att jag verkar tänka spatialt. Jag ser saker som bilder/filmer när jag minns, ja. Händelser och bilder minns jag på det sättet, men jag är inte säker på att jag minns information på det sättet.
Mitt bildminne är ganska duktigt för det mesta, men det där med mindmaps och att det skulle tyda på att man minns text och innehåll i bilder också känner jag inte alls igen.

Så hur kommer det sig?
För det första hade jag oerhört svårt att lära mig läsa. Det finns en betydande andel dyslexier på ena sidan av släkten, vilket kan tänkas vara en anledning. Jag minns inte exakt hur jag lärde mig läsa nu för tiden. Jag minns däremot att jag kämpade riktigt mycket för att jag faktiskt ville lära mig läsa och jag minns också att jag tyckte det var rätt jobbigt att inte kunna lära mig något som alla andra verkade ha lätt för - vilket blev ytterligare en sporre. Jag ville inte verka dum, helt enkelt.

Matte har alltid varit annorlunda. Siffrorna har varit snälla mot mig, de har inte blandat ihop sig i huvudet och blivit oläslig gegga. Matte har alltid kommit logiskt och naturligt på något sätt, jag minns inte heller hur jag lärde mig räkna, jag minns dock att det var mycket mer odramatiskt än att läsa och att de i princip fungerade av sig självt med en gång. Kudos till pappas mattematiska geni som jag anser mig brås på i alla fall lite.

Ändå är det svenska språket jag anser mig vara allra bäst på idag.
De flesta tror oftast inte på mig när jag säger att jag en gång haft svårt att både läsa och skriva, men det är något jag stolt kan säga att jag tränat bort. Tränat, tränat, tränat och tränat ännu mer.

Stavning har alltid varit ett helvete, som inte blev direkt bättre av låg- och mellanstadielärare som ansåg att man inte skulle rätta barnens stavning - det kunde förstöra deras kreativitet. Skit samma att man sedan framstod som en idiot när man sedan kom till högstadiet och stavade som en kråka. (Hehe, goda tider.)
Men lösningen var att sätta sig i Word och skriva. Skriva, skriva, skriva. Varför? Jo, för där finns rättstavning som säger till när man gör fel. Och på det sättet har jag lärt mig stava.
Att kunna stava och läsa är inte hela biten av lingvistisk intelligens dock. Man kan kunna hantverket, men ändå inte formulera sig på ett sätt som når fram. Att behärska språkets innebörd anser jag mig däremot kunna på naturlig väg, som en intelligens kanske? Blir ganska abstrakt när man tänker på det så här dock.

Jag har hört många säga att de minns hur ord "ser ut", att de kan se när ett ord är felstavat. Det har jag fått lära mig - kanske den spatiala intelligensen som spelar in igen - men det fungerar bara till en viss gräns. Text bearbetar min hjärna på ett eget sätt, som jag inte riktigt förstår, men det bygger mer på regler och noggrannhet än på någon naturlig fallenhet.

Så när jag minns säg en serietidningssida så minns jag bilderna, men inte texten. Jag kan komma ihåg vad som hände på sidan i efterhand, men själva texten är borta. Om det fanns någon form av dialog där så lär jag inte komma ihåg den såvida jag inte aktivt satt mig för att läsa och delvis plugga in den.
Då tycker jag mycket bättre om att höra saker. Hörseln är det inget fel på. Jag började lära mig spela piano på gehör när jag var liten och hade tankar på att börja i musikskola, men när det visade sig att man var tvungen att spela blockflöjt i typ ett eller två år innan man ens fick röra pianot så hade jag ingen lust längre.
Jag spelar inte piano längre, vilket är väldigt synd, men jag tror att om jag satte mig ner vid det igen så skulle jag nog kunna treva mig fram till en melodi bara genom att minnas toner och försöka spela efter dem. Den funktionen finns fortfarande kvar.

Jag minns också musik i allmänhet väldigt väl. Att tävla med pappa om att känna igen musikstycken fortast är alltid underhållande. Antar att jag ärvt den funktionen av honom. Sen har mamma varit sångerska en gång i tiden. Är det arv alltihop, månntro?

Kinestetisk är svårare. Jag har alltid varit den där ungen som kan gå normalt på gatan och så plötsligt trillar jag rätt ner med en stukad fot efter att ha snubblat på mig själv eller tomma luften. Armar som flyger åt höger och vänster och slår i någonting... Ett välkänt koncept. Aj.
Men jag var bra på att springa fort och på att dansa. Någon tyckte att jag skulle börja satsa på friidrott när jag var yngre. Jag själv förstod aldrig den tanken och trodde personen skämtade, men tydligen var jag duktig en gång i tiden på fysiska saker. I dagsläget känns det rätt långt borta. Har suttit för mycket på ändan i klassrum och framför datorn sedan dess.

Social kompetens finns i familjen. Finns ingen som kan ta folk som mamma. Hon är ett socialt under.
Jag vet inte hur lik henne jag är på den fronten, ärligt talat. Som barn var jag alltid blyg, men jag har aldrig haft svårt för att "ta folk", som mamma kallar det. Vet not ärligt talat inte hur man bedömer den här typen av intelligens.

Självkännedom tycker jag mig ha. Ibland för mycket. Ibland hade det varit skönt att inte exakt veta varför man reagerar på ett visst sätt, fast samtidigt är det ju bra. Man vet oftast vad saker beror på när de händer och man vet hur man brukar reagera och varför i vissa situationer.

Naturalistisk intelligens. Natuuurbarn! vill jag sjunga då, men det vet jag inte riktigt om jag är. Visserligen älskar jag naturen och mamma och pappa far runt som två jordfräsar i trädgården varje vår, sommar och höst så det är klart man har en hel del att brås på där. Sen är man ju född på landet. Har lekt i naturen sedan jag lärde mig gå. Och faktiskt... Hur många gånger jag än snubblat och ramlat och slagit mig på asfalt och i möblerade rum så har jag aldrig gjort mig illa utomhus i någon större utsträckning. Jag har klättrat i berg, som mamma skulle dö om hon visste om det, men aldrig ramlat. Aldrig snubblat över en trädrot eller sten. Har alltid haft god hand med djur. Det kanske är naturintelligens?

Slutsats: Jag tror starkt att man faktiskt kan vara bra på många saker. De flesta intelligenser kan man träna upp, tror jag också. Man kan inte räkna med att skolan gör det så då får man göra det själv.
Sen hjälper det att ha föräldrar att brås på och att lära sig av också. ;)

Intelligenser

Gardners nio intellienser är intressanta. Alla borde rimligen ha samtliga intelligenser mer eller mindre, men vissa är mer framträdande än andra, säger Wikipedia. Intressant, som sagt.

Många gånger tycker jag folk i allmänhet utgår ifrån att om man är bra på någonting - och nu menar jag riktigt bra - så räcker liksom det. Om man sedan skulle visa sig vara riktigt duktig på ytterligare något så blir det plötsligt väldigt märkvärdigt.
Det där har jag alltid funderat på. Om man redan är väldigt bra på något varför skulle man då inte kunna bli duktig på något annat?

Jag minns exemplevis när jag hörde en person uttala sig om Stefan Holm första gången han deltog i På spåret med orden:
"Jag trodde bara han kunde hoppa högt, men han är ju faktiskt smart också!"
"Uhm, ja... Varför skulle han inte kunna vara smart?" undrar jag då.
"Jo, men smart trodde jag inte att han skulle vara. Det är ju helt osannolikt att vara så duktig på två saker!"

Är det det? Jag har alltid tänkt som så att om man faktiskt är jävligt bra på något så borde man ha alla förutsättningar att kunna bli bra på fler saker eftersom man - för att bli väldigt bra på något överhuvudtaget - rimligen borde ha en hjärna, som är van vid att tackla nya situationer och att vara flexibel.
En högpreserande människa borde rimligen kunna kanalisera all sin tankekraft på något nytt och lära sig det med hjälp av tidigare erfarenheter av att lära sig.

Om man tänker på det så blir det rätt inspirerande, eller hur? Det finns i princip ingenting man inte kan lära sig om man bara intalar sig att det är möjligt. Så länge man inte stänger dörren för möjligheten att man faktiskt kan vara bra på många saker så tror jag möjligheterna är oändliga - men!
Det finns otaliga saker som lägger krokben för att man ska kunna utveckla mer än ett fåtal intelligenser. Det tänkte jag resonera kring i nästa post med mig själv som utgångspunt - förmätet eller inte, men jag känner ingen annan människa lika väl som jag känner mig själv så då får det väl bli en enorm egotripp framöver.

Stand by...

Vidare nyheter

Jaha, då var man tillbaka här igen.
Det "bästa" med små sammanbrott är att det infinner sig någon form av fast målmedvetenhet efteråt. (Oftast.) Så nu ska jag blogga på här och få undan lite saker. Så kanske det känns ännu lite bättre sen.

Not a good day

Jag är fortfarande vaken. Det känns fel.
Klockan ett ställde jag mig och lagade "middag" i tron att klockan var typ... sju.

...

WTF liksom!?!
Jag trodde seriöst att klockan bara var sju för det kändes som om den bara var sju! Och nu... Jag kan inte sova. Jag är trött på så många plan, men inte sömnig. Och samtidigt vet jag att om jag lägger mig ner nu och lyckas somna så skulle jag säkert kunna sova till 16-tiden "imorgon" eftersom jag är helt slut, men det har jag inte tid med.

2009 har inte börjat bra alltså. Först är man så sjuk sex veckor i rad att man börjar överväga att sjukskriva sig eller rent av hoppa av utbildningen för att man fysiskt inte orkar göra annat än att sova.
Nå, på den ljusa sidan har vi nu att jag är frisk. Yay, för det. Det är skönt. Underlättar mycket av det dagliga livet.
Men samtidigt känns det som om jag sitter kvar i saker som hände för månader sedan. Jag är mentalt på nåt sätt fortfarande kvar i 3D-kursens horribla spiral av ingen sömn och inget annat än arbete dygnet runt. Efterproduktionen var också en jävla pers och sen kom Jul och det var ju "kul" i år. Inte. Fy fan säger jag bara!
Och nu detta. Hela den här terminen. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Jag har lust att säga något radikalt i stil med: Jag bryr mig varken om pedagogik eller om kognition!
Men det vore fel. För om jag inte brydde mig skulle det vara mycket lättare att släppa alla prestationskrav och bara... inte bry sig!

Jag tycker absolut att Lennarths föreläsningar ger mig något och IKT-kursen har fått mig att tänka och utvärdera många saker, vilket har känts mycket utvecklande.
Pierres kurs. Uhm... Oftast blandar jag ihop den med Lennarths kurs, för att vara ärlig. Jag skulle inte märka om den försvann, om vi säger så.
Kommande kurser? Den där ljudboken är jag intresserad av. Den sätter igång min designådra och jag vill börja skissa på idéer direkt. Jag tycker om att göra saker, att producera och leverera saker man kan se, ta på, paketera och skicka vidare, något som blir verklighet.

Det är som någon slags motreaktion mot de tre åren jag läste på Östrabo där man typ inte producerade något annat än en massa siffror och beräkningar i block efter block efter block (jag vill inte tänka på hur många regnskogsträd jag har på mitt samvete) och så fick man ett papper med betyg i slutet som man fick höra antagligen inte var "good enough" för att ta en till läkarlinjen (om man nu ville dit).

Jag kom in på HV i alla fall. Och i Norrköping. Valet föll på Trolle eftersom det var närmare hem. Familjen är viktig för mitt lärande - finns med på PLE:n. (Nu är jag duktig och försöker analysera mig själv mitt upp i detta.)
Var det rätt val dock? I Norrköping hade jag får inrikta mig mer specifikt på grafisk design, vilket väl är det jag gillar bäst, men samtidigt så är jag väldigt stolt över sakerna jag hittills producerat i exempelvis 3D- och efterproduktionskurserna. Hmm...

(Insert: Konstpaus medan jag tänker...)

De som chattar ofta med mig vet att jag nämner ordet "sommarlov" ofta. Jag tror jag tjatat om att jag vill ha sommarlov ända sedan i slutet av september nu.
Och faktum är... Jag vill ha sommarlov! Jag vill ha lite tid att vila upp mig, att ladda batterierna, att på något sätt återkräva mitt liv utanför studierna för jag vet inte... Just nu känns det som om studierna har tagit över helt och det enda jag gör när jag inte studerar är att titta på TV och fundera på saker jag skulle ha gjort om jag inte känt mig totalt utpumpad på engagemang och drivkraft.

Är det mitt fel att jag aldrig kan sikta lågt? Antagligen. Till viss del i alla fall. Jag är uppfostrad på det sättet – att var duktig. Jag gick i en elitklass på gymnasiet – var helst duktigast så läraren kan skryta om dig och hela klassen i fikarummet. Jag har haft förväntningar på mig så länge tillbaka jag kan minnas att det spelat någon roll.
Familjen har såklart välmenande förväntningar som typ... Skaffa ett bra jobb och bli självförsörjande. Sen börjar mamma med hela sin "Se till att du inte behöver bli beroende av en man utan klara dig själv!"-predikning och... Jaja, jag har fattat den biten nu. Jag försöker. Jag är på väg.

När jag gick ur högstadiet fanns det två vägar att gå: Natur vidare till Chalmers eller inget. Jag hade ställt in mig på det – varför kan jag inte erinra mig ens det blekaste just nu. Men det tog bara en vecka att känna att jag inte passade in på Natur trots allt. Det var inte matten som saknades, jag var jävligt duktig på matte och hade antagligen kunnat bli ännu bättre om jag fortsatt vara intresserad. Men Östrabo dödade den delen när de inte tillät mig att göra något annat än bara matte.
Vem bryr sig om kunskaper i svenska och skaparglädje när man kan se "Gud" i en ekvation? Ingen bryr sig om att du är bäst i klassen på svenska när du inte ens är topp tre i fysik. Skit i att du inte kan uttrycka dig i ditt eget modersmål så länge du är ett mattesnille! Jisses...

Just nu vandrar jag på den där vägen kallad "inget" för några år sedan. Jag vet inte vart den leder och jag vet inte ens om det här är det jag verkligen vill. Jag vet däremot att det är något jag känner att jag klarar av och faktiskt är bra på utan att behöva vara "bäst" hela jävla tiden. Så länge jag är nöjd så är det bra. Problemet är väl att jag sätter ribban högt, jag vill så mycket på en gång. Jag har liksom ingen spärr som säger att "här räcker det, sakta ner".

Det där med "tillräckligt" är svårt.

Så åter till sommarlovet. För att fungera ordentligt i skallen behöver jag LOV. Det finns ju fan inga LOV på HV!
Vi bara jobbar och jobbar och jobbar och däremellan är jag för trött för att göra så värst mycket mer.
Om mindre än två veckor börjar två nya kurser. Nya tag. Nya krafter. Var då ifrån? Vi ska dessutom ha Pernilla igen så med vår vanliga tur lär vi väl få jobba dygnet runt de sista tre veckorna av det kursblocket precis i vanlig ordning.
Nu säger jag "vi" för det gäller hela klassen, inte bara mig. Jag upplever att klassen sakta men säkert blivit tröttare och tröttare. Rent av utmattade i sån utsträckning att... Ja, vad? Att alla bara finner sig i omständigheterna helt enkelt.

Nå, ska inte spekulera i vad resten av klassen tänker, kan bara säga hur jag upplever det. Folk verkar trötta över lag och jag klandrar dem inte.

Så kan vi ha sommarlov snart? Snälla? Lov, alltså ledighet, är viktigt för min PLE.
Jag dumpade medvetet allt skolarbete i helgen eftersom jag inte orkade mer. Hade däremot ångest hela helgen istället eftersom jag visste hur mycket det skulle bli att göra på måndag (a.k.a. igår).
Och så tänker jag: Är det så mycket vi gör egentligen? Blogga lite, analysera lite. Varför är det så jobbigt?

Svaret är: Jag vet inte.
Systematisk utmattning, känns det som just nu. Den här utbildningen har kört 120km/h sedan den började och jag vet inte om jag orkar/har lust att hänga med längre.
Samtidigt gillar jag inte att lämna saker ofärdiga. Jag vet ju att det går bara jag biter ihop och slutar tänka på annat.

Men nu är klockan snart fyra och jag är fortfarande inte sömnig, men får satsa på sängen nu för jag kommer inte att bli mycket klokare av att sitta här.

Heh, var det förresten Alex och Andrea som skrev något om att det lätt blir personligt i bloggposter? Tja, varför inte? Välkommen, allmänheten, att läsa vad jag tänker mitt i natten! Hope you had fun.

(Nu kommer för övrigt tidningsbilen. Inte bara jag som är vaken alltså. Trevligt.)

Och efter ytterligare lite tankeverksamhet postar jag nu detta utan att ångra ett ord. 04:18. God natt.

måndag 9 mars 2009

Radlängd

Jag sitter här och tragglar igenom artikeln av Chou och Min och jag måste bara säga att läsligheten på deras artikel är urusel! Någonsin hört talas om att radlängden bör ligga runt 60 tecken per rad? Här har vi en radlängd på ca 140 tecken med fjuttesmå bokstäver på en datorskärm. Konstigt att det tar en halv evighet att läsa? Näe.
Pierre hade gett artikeln ett stort fett U i typografi. (Hoppas jag.)

Jag har nu börjat kopiera text från artikeln och lägger in den i Word. Extra jobb, kan tyckas, men det går faktiskt fortare än att läsa texten i original.

Online igen

Molen hopar sig och börjar tornar upp sig vid horisonten. Det är snart dags för den slutgiltiga sammandrabbningen. Två veckor kvar på kurserna.
Dags att sätta fart nu, kan jag tycka. Jovisst, men då var det ju ett lämpligt tillfälle att få en formsvacka på. Precis lägligt! Suck.

I torsdags när jag kom hem låg nog min allmänna energi nere på 1,7%. Det var illa.
Nu, tack vare Lennarths och Andreas vänliga ord i bloggen samt några dagars avhållsamhet från bloggen och skolarbete i allmänhet, känns det som om energin har stigit igen. Dock inte riktigt så högt som jag skulle önska.
Mätaren står på omkring 43% och om jag var en Sim skulle min kristall vara oinspirerande snorgul.

Men det är bara att fortsätta framåt. Mycket, mycket skolarbete som ska göras idag. Har två planerade blogginlägg att skriva förutom detta, samt analysera Moodle, läsa artikel och grunna på artefakt till Pierres kurs.
Som kommentar på det vill jag bara säga att "roligt" inte är det första ordet, som dyker upp i mitt huvud. Sen får den som läser detta dra sina egna slutsatser.

Sist men inte minst vill jag säga tack till Lennarth för ursäkten. Den värmde och uppskattades mycket.
Och tack till Andrea också. Du skriver så snälla och gulliga saker att jag blir alldeles rörd och bara vill krama dig! *kraaaam* :)

fredag 6 mars 2009

Om att blogga

Jag har suttit här och glott dumt på min blogg ganska länge nu och funderat på vad jag ska skriva om mitt eget lärande. Jag har en del anteckningar som jag borde försöka sammanfatta snyggt och förståeligt, men energin kommer helt enkelt inte.
Det talades om det här med bloggningen igen på föreläsningen och jag vet inte om jag ska ta till mig kritiken eller bara fortsätta som vanligt. Jag bloggar ganska flitigt tycker jag själv. Impulsivbloggningen blir vanligen lite kortare medan den verkligt engagerade och genomtänkta bloggningen blir (ökänt) lång.

Alltså... Problemet som jag ser det just nu är att jag ärligt talat inte orkar blogga just nu. Jag har engagerat mig i så väl bloggen som på föreläsningarna och bokstavligen öst ut mig alla tankar och funderingar som kommit upp till ytan av mitt medvetande.
Emellanåt har jag varit upprörd, ifrågasättande och rent av provocerande, men nu har jag nått en punkt där jag känner att det börjar ta slut.
Jag lägger ner väldigt mycket energi och tankekraft på både mina blogginlägg och på det jag säger högt i klassrummet. Sen läser jag klasskompisarnas bloggar och begrundar. Och därefter... blir det tomt.

Det här med att kommentera alltså. Jag vet ibland inte vad jag ska säga alls när det kommer till bloggkommentarer. Den där brunnen med åsikter som jag hela tiden öser ur börjar sina, känns det som. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tycka eller tänka mer! Det tar bara stopp och jag känner att... fan alltså, jag orkar inte bry mig mer. Jag bryr mig så ofantligt mycket om så många saker - varför? Vad får jag för det? Är det värt det? Det är berikande i en viss mån, ja, men det är också ack så tröttsamt och tärande i längden.

Jag sitter här och funderar på vad jag ska tycka om dagens seminarium. Det var intressant, men jag tappade fokus en aning på slutet. Mycket för att jag haft sjukt mycket att göra sedan förra veckan och känner mig allmänt utmattad av att hela tiden behöva vara allert och på G och så jävla engagerad jämt och ständigt.
Sen kom snacket om bloggarna upp och att man borde kommentera mer, vilket bara gjorde mig ännu tröttare.

Jag läser många av de andra bloggarna, vissa mer noggrant än andra, men jag tycker RSS-läsaren står och blinkar nästan jämt, inte bara med kursbloggar utan annat som man ska försöka hinna med att engagera sig i och jag känner att... här räcker det. Jag har faktiskt inget mer att säga just nu.

Men det ändrar väl inte det faktum att jag borde försöka kommentera lite mera. Får göra ett försök i helgen och se hur det går. Just nu känns det emellertid som om jag gått in i en vägg och jag orkar inte tycka något mer än just detta just nu om mitt eget liv och tyckande.
The ego prevails!
Typ.
Eller så gav det just upp...

torsdag 5 mars 2009

PLE

Hehe, det tog lite längre tid att göra det här än jag trodde. (Mest för att jag ville göra den fin.) ;)
Boooorde kanske skriva en förklarande text, men det får bli senare idag. Bokstäver på min fina bild just nu skulle förstöra den.
Cliparts + Illustrator = ftw! x)

måndag 2 mars 2009

En omöjlig kombo?

Läste just följande mening i Introduktion till kognitiv psykologi:

"En kroppsbyggare på ett gym kommer troligtvis ha andra idéer om vad som är tungt och lätt än vad postkassörskan som säljer frimärken har."

Det första jag tänkte var: Kan man inte vara både kroppsbyggare och postkassörska? Det ena utesluter väl inte det andra? Men å andra sidan faller resonemanget då, eller? Hmm... Intressant. ;)

söndag 1 mars 2009

Lär mig aldrig...

Jag spillde just ut en betydande mängd Pepsi (Max) i känet. Missade tangentbordet med mindre än en centimeter. Ren tur. Men det brukar jag ha. Än har jag inte lyckats spilla vätska rakt ner i tangetbordet. Andra former av föda däremot... Knäckebröd... Hmm... *hämtar dammsugaren*

Det borde vara så simpelt att lära sig: Ät eller drick inte framför datorn!
Men lär jag mig det? Näe då!
Varför inte? Jag vet inte... För att jag än så länge alltid haft tur och vanligen spiller på mig själv istället för tangetbordet? Kan vara så.

Hur som helst är detta en sak jag aldrig verkar lära mig. ;)