Not a good day

Jag är fortfarande vaken. Det känns fel.
Klockan ett ställde jag mig och lagade "middag" i tron att klockan var typ... sju.

...

WTF liksom!?!
Jag trodde seriöst att klockan bara var sju för det kändes som om den bara var sju! Och nu... Jag kan inte sova. Jag är trött på så många plan, men inte sömnig. Och samtidigt vet jag att om jag lägger mig ner nu och lyckas somna så skulle jag säkert kunna sova till 16-tiden "imorgon" eftersom jag är helt slut, men det har jag inte tid med.

2009 har inte börjat bra alltså. Först är man så sjuk sex veckor i rad att man börjar överväga att sjukskriva sig eller rent av hoppa av utbildningen för att man fysiskt inte orkar göra annat än att sova.
Nå, på den ljusa sidan har vi nu att jag är frisk. Yay, för det. Det är skönt. Underlättar mycket av det dagliga livet.
Men samtidigt känns det som om jag sitter kvar i saker som hände för månader sedan. Jag är mentalt på nåt sätt fortfarande kvar i 3D-kursens horribla spiral av ingen sömn och inget annat än arbete dygnet runt. Efterproduktionen var också en jävla pers och sen kom Jul och det var ju "kul" i år. Inte. Fy fan säger jag bara!
Och nu detta. Hela den här terminen. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Jag har lust att säga något radikalt i stil med: Jag bryr mig varken om pedagogik eller om kognition!
Men det vore fel. För om jag inte brydde mig skulle det vara mycket lättare att släppa alla prestationskrav och bara... inte bry sig!

Jag tycker absolut att Lennarths föreläsningar ger mig något och IKT-kursen har fått mig att tänka och utvärdera många saker, vilket har känts mycket utvecklande.
Pierres kurs. Uhm... Oftast blandar jag ihop den med Lennarths kurs, för att vara ärlig. Jag skulle inte märka om den försvann, om vi säger så.
Kommande kurser? Den där ljudboken är jag intresserad av. Den sätter igång min designådra och jag vill börja skissa på idéer direkt. Jag tycker om att göra saker, att producera och leverera saker man kan se, ta på, paketera och skicka vidare, något som blir verklighet.

Det är som någon slags motreaktion mot de tre åren jag läste på Östrabo där man typ inte producerade något annat än en massa siffror och beräkningar i block efter block efter block (jag vill inte tänka på hur många regnskogsträd jag har på mitt samvete) och så fick man ett papper med betyg i slutet som man fick höra antagligen inte var "good enough" för att ta en till läkarlinjen (om man nu ville dit).

Jag kom in på HV i alla fall. Och i Norrköping. Valet föll på Trolle eftersom det var närmare hem. Familjen är viktig för mitt lärande - finns med på PLE:n. (Nu är jag duktig och försöker analysera mig själv mitt upp i detta.)
Var det rätt val dock? I Norrköping hade jag får inrikta mig mer specifikt på grafisk design, vilket väl är det jag gillar bäst, men samtidigt så är jag väldigt stolt över sakerna jag hittills producerat i exempelvis 3D- och efterproduktionskurserna. Hmm...

(Insert: Konstpaus medan jag tänker...)

De som chattar ofta med mig vet att jag nämner ordet "sommarlov" ofta. Jag tror jag tjatat om att jag vill ha sommarlov ända sedan i slutet av september nu.
Och faktum är... Jag vill ha sommarlov! Jag vill ha lite tid att vila upp mig, att ladda batterierna, att på något sätt återkräva mitt liv utanför studierna för jag vet inte... Just nu känns det som om studierna har tagit över helt och det enda jag gör när jag inte studerar är att titta på TV och fundera på saker jag skulle ha gjort om jag inte känt mig totalt utpumpad på engagemang och drivkraft.

Är det mitt fel att jag aldrig kan sikta lågt? Antagligen. Till viss del i alla fall. Jag är uppfostrad på det sättet – att var duktig. Jag gick i en elitklass på gymnasiet – var helst duktigast så läraren kan skryta om dig och hela klassen i fikarummet. Jag har haft förväntningar på mig så länge tillbaka jag kan minnas att det spelat någon roll.
Familjen har såklart välmenande förväntningar som typ... Skaffa ett bra jobb och bli självförsörjande. Sen börjar mamma med hela sin "Se till att du inte behöver bli beroende av en man utan klara dig själv!"-predikning och... Jaja, jag har fattat den biten nu. Jag försöker. Jag är på väg.

När jag gick ur högstadiet fanns det två vägar att gå: Natur vidare till Chalmers eller inget. Jag hade ställt in mig på det – varför kan jag inte erinra mig ens det blekaste just nu. Men det tog bara en vecka att känna att jag inte passade in på Natur trots allt. Det var inte matten som saknades, jag var jävligt duktig på matte och hade antagligen kunnat bli ännu bättre om jag fortsatt vara intresserad. Men Östrabo dödade den delen när de inte tillät mig att göra något annat än bara matte.
Vem bryr sig om kunskaper i svenska och skaparglädje när man kan se "Gud" i en ekvation? Ingen bryr sig om att du är bäst i klassen på svenska när du inte ens är topp tre i fysik. Skit i att du inte kan uttrycka dig i ditt eget modersmål så länge du är ett mattesnille! Jisses...

Just nu vandrar jag på den där vägen kallad "inget" för några år sedan. Jag vet inte vart den leder och jag vet inte ens om det här är det jag verkligen vill. Jag vet däremot att det är något jag känner att jag klarar av och faktiskt är bra på utan att behöva vara "bäst" hela jävla tiden. Så länge jag är nöjd så är det bra. Problemet är väl att jag sätter ribban högt, jag vill så mycket på en gång. Jag har liksom ingen spärr som säger att "här räcker det, sakta ner".

Det där med "tillräckligt" är svårt.

Så åter till sommarlovet. För att fungera ordentligt i skallen behöver jag LOV. Det finns ju fan inga LOV på HV!
Vi bara jobbar och jobbar och jobbar och däremellan är jag för trött för att göra så värst mycket mer.
Om mindre än två veckor börjar två nya kurser. Nya tag. Nya krafter. Var då ifrån? Vi ska dessutom ha Pernilla igen så med vår vanliga tur lär vi väl få jobba dygnet runt de sista tre veckorna av det kursblocket precis i vanlig ordning.
Nu säger jag "vi" för det gäller hela klassen, inte bara mig. Jag upplever att klassen sakta men säkert blivit tröttare och tröttare. Rent av utmattade i sån utsträckning att... Ja, vad? Att alla bara finner sig i omständigheterna helt enkelt.

Nå, ska inte spekulera i vad resten av klassen tänker, kan bara säga hur jag upplever det. Folk verkar trötta över lag och jag klandrar dem inte.

Så kan vi ha sommarlov snart? Snälla? Lov, alltså ledighet, är viktigt för min PLE.
Jag dumpade medvetet allt skolarbete i helgen eftersom jag inte orkade mer. Hade däremot ångest hela helgen istället eftersom jag visste hur mycket det skulle bli att göra på måndag (a.k.a. igår).
Och så tänker jag: Är det så mycket vi gör egentligen? Blogga lite, analysera lite. Varför är det så jobbigt?

Svaret är: Jag vet inte.
Systematisk utmattning, känns det som just nu. Den här utbildningen har kört 120km/h sedan den började och jag vet inte om jag orkar/har lust att hänga med längre.
Samtidigt gillar jag inte att lämna saker ofärdiga. Jag vet ju att det går bara jag biter ihop och slutar tänka på annat.

Men nu är klockan snart fyra och jag är fortfarande inte sömnig, men får satsa på sängen nu för jag kommer inte att bli mycket klokare av att sitta här.

Heh, var det förresten Alex och Andrea som skrev något om att det lätt blir personligt i bloggposter? Tja, varför inte? Välkommen, allmänheten, att läsa vad jag tänker mitt i natten! Hope you had fun.

(Nu kommer för övrigt tidningsbilen. Inte bara jag som är vaken alltså. Trevligt.)

Och efter ytterligare lite tankeverksamhet postar jag nu detta utan att ångra ett ord. 04:18. God natt.