NLP & Gardner

Det första jag kommer att tänka på är Lennarths exempel med hur man kan formulera en fråga för att människor med olika sorters intelligenser ska kunna förstå vad man menar. Det tyckte jag var lite coolt, men samtidigt lite knasigt. För mig är det så självklart att man efterfrågar innehållet när man räcker fram en text till mig att läsa och inte utseende eller känslan man får av pappret eller hur det luktar/låter/smakar.

Dock så drogs slutsatsen att jag verkar tänka spatialt. Jag ser saker som bilder/filmer när jag minns, ja. Händelser och bilder minns jag på det sättet, men jag är inte säker på att jag minns information på det sättet.
Mitt bildminne är ganska duktigt för det mesta, men det där med mindmaps och att det skulle tyda på att man minns text och innehåll i bilder också känner jag inte alls igen.

Så hur kommer det sig?
För det första hade jag oerhört svårt att lära mig läsa. Det finns en betydande andel dyslexier på ena sidan av släkten, vilket kan tänkas vara en anledning. Jag minns inte exakt hur jag lärde mig läsa nu för tiden. Jag minns däremot att jag kämpade riktigt mycket för att jag faktiskt ville lära mig läsa och jag minns också att jag tyckte det var rätt jobbigt att inte kunna lära mig något som alla andra verkade ha lätt för - vilket blev ytterligare en sporre. Jag ville inte verka dum, helt enkelt.

Matte har alltid varit annorlunda. Siffrorna har varit snälla mot mig, de har inte blandat ihop sig i huvudet och blivit oläslig gegga. Matte har alltid kommit logiskt och naturligt på något sätt, jag minns inte heller hur jag lärde mig räkna, jag minns dock att det var mycket mer odramatiskt än att läsa och att de i princip fungerade av sig självt med en gång. Kudos till pappas mattematiska geni som jag anser mig brås på i alla fall lite.

Ändå är det svenska språket jag anser mig vara allra bäst på idag.
De flesta tror oftast inte på mig när jag säger att jag en gång haft svårt att både läsa och skriva, men det är något jag stolt kan säga att jag tränat bort. Tränat, tränat, tränat och tränat ännu mer.

Stavning har alltid varit ett helvete, som inte blev direkt bättre av låg- och mellanstadielärare som ansåg att man inte skulle rätta barnens stavning - det kunde förstöra deras kreativitet. Skit samma att man sedan framstod som en idiot när man sedan kom till högstadiet och stavade som en kråka. (Hehe, goda tider.)
Men lösningen var att sätta sig i Word och skriva. Skriva, skriva, skriva. Varför? Jo, för där finns rättstavning som säger till när man gör fel. Och på det sättet har jag lärt mig stava.
Att kunna stava och läsa är inte hela biten av lingvistisk intelligens dock. Man kan kunna hantverket, men ändå inte formulera sig på ett sätt som når fram. Att behärska språkets innebörd anser jag mig däremot kunna på naturlig väg, som en intelligens kanske? Blir ganska abstrakt när man tänker på det så här dock.

Jag har hört många säga att de minns hur ord "ser ut", att de kan se när ett ord är felstavat. Det har jag fått lära mig - kanske den spatiala intelligensen som spelar in igen - men det fungerar bara till en viss gräns. Text bearbetar min hjärna på ett eget sätt, som jag inte riktigt förstår, men det bygger mer på regler och noggrannhet än på någon naturlig fallenhet.

Så när jag minns säg en serietidningssida så minns jag bilderna, men inte texten. Jag kan komma ihåg vad som hände på sidan i efterhand, men själva texten är borta. Om det fanns någon form av dialog där så lär jag inte komma ihåg den såvida jag inte aktivt satt mig för att läsa och delvis plugga in den.
Då tycker jag mycket bättre om att höra saker. Hörseln är det inget fel på. Jag började lära mig spela piano på gehör när jag var liten och hade tankar på att börja i musikskola, men när det visade sig att man var tvungen att spela blockflöjt i typ ett eller två år innan man ens fick röra pianot så hade jag ingen lust längre.
Jag spelar inte piano längre, vilket är väldigt synd, men jag tror att om jag satte mig ner vid det igen så skulle jag nog kunna treva mig fram till en melodi bara genom att minnas toner och försöka spela efter dem. Den funktionen finns fortfarande kvar.

Jag minns också musik i allmänhet väldigt väl. Att tävla med pappa om att känna igen musikstycken fortast är alltid underhållande. Antar att jag ärvt den funktionen av honom. Sen har mamma varit sångerska en gång i tiden. Är det arv alltihop, månntro?

Kinestetisk är svårare. Jag har alltid varit den där ungen som kan gå normalt på gatan och så plötsligt trillar jag rätt ner med en stukad fot efter att ha snubblat på mig själv eller tomma luften. Armar som flyger åt höger och vänster och slår i någonting... Ett välkänt koncept. Aj.
Men jag var bra på att springa fort och på att dansa. Någon tyckte att jag skulle börja satsa på friidrott när jag var yngre. Jag själv förstod aldrig den tanken och trodde personen skämtade, men tydligen var jag duktig en gång i tiden på fysiska saker. I dagsläget känns det rätt långt borta. Har suttit för mycket på ändan i klassrum och framför datorn sedan dess.

Social kompetens finns i familjen. Finns ingen som kan ta folk som mamma. Hon är ett socialt under.
Jag vet inte hur lik henne jag är på den fronten, ärligt talat. Som barn var jag alltid blyg, men jag har aldrig haft svårt för att "ta folk", som mamma kallar det. Vet not ärligt talat inte hur man bedömer den här typen av intelligens.

Självkännedom tycker jag mig ha. Ibland för mycket. Ibland hade det varit skönt att inte exakt veta varför man reagerar på ett visst sätt, fast samtidigt är det ju bra. Man vet oftast vad saker beror på när de händer och man vet hur man brukar reagera och varför i vissa situationer.

Naturalistisk intelligens. Natuuurbarn! vill jag sjunga då, men det vet jag inte riktigt om jag är. Visserligen älskar jag naturen och mamma och pappa far runt som två jordfräsar i trädgården varje vår, sommar och höst så det är klart man har en hel del att brås på där. Sen är man ju född på landet. Har lekt i naturen sedan jag lärde mig gå. Och faktiskt... Hur många gånger jag än snubblat och ramlat och slagit mig på asfalt och i möblerade rum så har jag aldrig gjort mig illa utomhus i någon större utsträckning. Jag har klättrat i berg, som mamma skulle dö om hon visste om det, men aldrig ramlat. Aldrig snubblat över en trädrot eller sten. Har alltid haft god hand med djur. Det kanske är naturintelligens?

Slutsats: Jag tror starkt att man faktiskt kan vara bra på många saker. De flesta intelligenser kan man träna upp, tror jag också. Man kan inte räkna med att skolan gör det så då får man göra det själv.
Sen hjälper det att ha föräldrar att brås på och att lära sig av också. ;)