Genus och makt - del 2

Okej, dags för del två, som dessvärre blivit försenad på grund av sjukdom.

Det jag funderar över är fenomenet kvinnlig vänskap. Hur fungerar det? Är det lika rosenrött och problemfritt som Sex and the City vill antyda?
Jag vet inte hur många gånger jag hört killar säga: "Jag förstår inte tjejer!" och så tittar de på mig i förhoppning att jag ska förklara eftersom jag är tjej och rimligen borde förstå min egen "sort".
Mitt vanliga svar brukar emellertid bli något i stil med: "Titta inte på mig, jag vet inte!"

Visst det är sant att när man är barn så är det pojkarna som hörs och syns mest. Om man blir mobbad av en pojke blir man dragen i håret, knuffad, kanske kallad fula saker och så vidare inför stor publik. Men vad man aldrig uppmärksammar är på det sätt flickor mobbas. Hur skitsnack bakom ryggen på andra, systematisk utfrysning och annan mental mobbning kan pågå utan att någon märker någonting. Det finns inga fysiska blåmärken att visa upp, inga bevis, inga vittnen. En stor, kall vägg av kvinnlig illvilja.

Okej, det var när man var barn, men är det någon som påstår att det blir annorlunda när man blir vuxen? Det finns en bok med titeln Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och jag undrar varför någon skulle ens göra sig besväret att hitta på en så lång titel om den inte var ett befogat påstående.
Nu har jag inte läst mer av boken än baksidestexten, men jag har förstått att den handlar mycket om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad värld och hur svårt det är.
Men för att enbart fokusera på titeln så upplever jag att den pekar på något jag har väldigt svårt att ha förståelse för: Varför har kvinnor så svårt att hjälpas åt? Varför är det så svårt för kvinnor att samarbeta på lika villkor sinsemellan?

Jag läste Cissi Wallins kolumn i Metro i höstas och den satte sig i minnet eftersom jag kände igen mig så väl i bilden hon målar upp av hur kvinnor på något sätt bara kan hålla sams så länge de har något att klaga om. Om en av dem plötsligt säger sig vara nöjd så blir det något fel på henne, hon blir ett hot – och ut ur gruppen ska hon! Eller så ska hon tas ner på jorden fort som attan, helst på ett så smärtsamt sätt som möjligt.

Cissi Wallin fick såklart mothugg och det vet jag att jag också skulle få om jag tog upp det här ämnet i ett klassrum så jag citera Cissis slutord:

+ Till alla er som fattar att jag givetvis är fullt medveten om att det finns många, jättefina tjejgäng också.
- ... Synd bara att jag aldrig träffat dem.

Vi har Sex and the City-gänget. Men det är på TV. Jag skulle vilja se en grupp kvinnor som faktiskt fungerar så i verkligheten. Det vore väldigt inspirerande och hoppfullt, tycker jag. Vanligen när jag ser kvinnor äldre än jag själv i min omgivning umgås med andra kvinnor så uppstår alltid någon form av konkurrens, avundsjuka och en känsla av att den som inte passar in är ett hot.
Faktum är att jag tänker låta Chris Rock uttrycka det hela på ett mycket mer talande sätt.



Notera att kvinnorna i publiken skrattar. De skrattar kanske mer än männen – varför? För att de känner igen sig?

Är detta biologiskt förklarbart?
Det är det säkert. I grund och botten handlar det kanske om kvinnornas biologiska programmering att hitta en man. Om hon kan utesluta de starkare och vackrare kvinnorna ur flocken och därmed framstå som vackrast själv är chansen större att en attraktiv man får syn på just henne?
Nu spekulerar jag bara, men helt orimligt låter det inte.

Men en sak är säkert. Att som kvinna attackera andra kvinnor, det är farligt det. Det är helt okej att hoppa på männen för då gaddar kvinnorna ihop sig, men någon form av självriktad kritik till hur kvinnor beter sig mot andra kvinnor finns inte. Och om den finns så kväver man den snart på något tyst och mentalt nedbrytande sätt, som inte går att försvara sig emot.
Jag tror säkert det finns massor som inte håller med mig där ute, men ärligt talat... Bra för er! Det betyder att ni är precis lagom nog för att inte hota några andra kvinnor i er närhet och har därför antagligen aldrig upplevt kvinnlig illvilja.

Jag tänkte på det Karin sa på föreläsningen om varför hon som filmproducent antagligen valde en manlig fotograf före en kvinnlig – för att det var säkrare, man slapp göra massa förklaringar varför man just valt en kvinna.
Ärligt talat gjorde det mig ganska arg. Vadå säkrare? Vadå att någon skulle ifrågasätta valet av en kvinna? Är det inte kvalité som avgör?
Om en fotograf är duktig eller inte syns på kvalitén av det han/hon producerar. Om en kvinnlig fotograf är duktig så lär man inte behöva göra några ursäkter för henne. Hon behöver inte förklara sin rätt till att vara där om hon är duktig.
Nä, sånt där snack gillar jag inte alls.
Att vara kvinna och inkvoterad bara för att man är kvinna, men därmed sämre än männen omkring en - är inte det förödmjukande om nåt? Fan heller, då sätter jag mig hellre och gör något jag är riktigt bra på än försöker fylla ett par förstora skor. Sak samma sen om det är män eller kvinnor som är bättre än mig, men inkvotering känns som ett hån - oavsett vad det gäller.

Jag är uppvuxen med LEGO, Barbie och radiostyrda bilar. Jag bygger datorer, programmerar hemsidor och älskar så väl skor som smink och lurviga små djur. När jag träffar människor ser jag en person framför ett kön eller vilket påklistrat genus som än finns där.
Kvinnor har inte samma förutsättningar rent fysiskt eller biologiskt för att bli lika bra på vissa saker som män, men det finns annat som kvinnor i sin tur är bättre på. Och bara för att kvinnor är fysiskt svagare betyder det inte att de är dummare!
Däremot tycker jag inte om när man framställer genus- och maktproblem som något ytligt rotat, som dessutom bara är männens fel. Det är mer komplicerat än så.
Och det är väldigt svårt att klara sig som ensam kvinna.
Om man blir så motarbetad av andra kvinnor att man slutligen måste vända sig till männen för att få stöd – var har det då gått fel?

Hoppas att det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Jag tror inte vi kommer att kunna uppnå jämlikhet på lika villkor för kvinnor och män så länge som det finns kvinnor som motarbetar och saboterar för andra kvinnor.
Tack för mig.