Situering
Som diskuterats tidigare i denna blogg betyder den praktiska situationen i Uganda ganska lite och istället är det kraven på funktioner som situerar projektet. Valen av program har situerats till en Windowsmiljö därför att det är det vanligaste, mest utbredda operativsystemet och Windows är på många vis en kultur i sig (återkommer till detta senare), som bli överordnad kulturen i Uganda när man ska använda datorn som hjälpmedel.
Vi var noga med att manualerna skulle ha stark koppling till att just skapa ljudböcker eftersom detta är syftet med produktionskedjan och därmed relevant för användaren hellre snarare än en rent allmän introduktion till programmen utan synbart mål eller uppgift att relatera till, jämför Säljös (2000) resonemang kring gångertabellen.
Ovan stående del av vår situering tycker jag känns ganska solid. Personligen har jag hela tiden resonerat som så att även om jag inte vet mycket om Uganda eller folket som bor där så vet jag en hel del om datorer, Internet och hur det används och även om jag kan känna mig vilsen i tanken på hur Uganda kan tänkas vara så kan jag ändå hitta fotfäste i utgångspunkten som har med själva datoranvändandet att göra.
Tidigt i projektet förekom det en del diskussioner kring vilka slags ”försiktighetsåtgärder” som skulle behöva åtas eftersom projektet gällde Uganda och jag får erkänna att vissa delar av resonemanget gjorde mig upprörd eftersom det uttrycktes tankar som menade att användarna inte skulle förstå lika bra som ”vi” eller att de på något sätt var begränsade i sin möjlighet att ta till sig informationen om man inte lade den på en så enkel nivå som möjligt och absolut inget annat.
Jag erkänner villigt att jag kan ha vissa fördomar om Uganda som grundar sig i okunskap och vinklade dokumentärer på TV, men i grund och botten måste man sätta sig över detta och min åsikt har hela tiden varit att människorna som kommer att använda det här systemet – vare sig de bor på månen eller i Uganda – kommer fortfarande att vara människor som alla andra.
Och med utgångspunkten/situeringen att göra manualer för människor som aldrig tidigare använt just de programmen som vi valt ut, men som vet i största allmänhet hur man använder datorer i övrigt, blev det hela genast mycket mindre dramatiskt och fördomsladdat.
Programval
Valet av tre program istället för ett skedde först för att Lena påpekade för oss att vi kanske behövde ta större ansvar för den kreativa processen, dvs. kunna stödja redigering av ljud och bild i en större utsträckning än vi kanske först tänkt.
Programvalen vi har gjort har baserat sig på tester av många program där vi slutligen valt ut de program vi fann mest funktionella för syftet samt lätta att använda och med låg användartröskel.
Från början ville vi helst ha bara ett program, men på grund av kravet på att det skulle vara gratis kunde inget sådant program hittas. I mötet med Lennarth fördes detta på tal på ett mycket intressant sätt. Tre program ger större frihet och öppnar upp för mer kreativitet, kom vi fram till, men varför då inte ha ännu fler program?
Därför att struktur inte alltid är av ondo, anser jag – och Säljö (2000) verkar hålla med så vitt jag kan förstå. Genom att förse användarna med en struktur för skapandet av ljudboken begränsar vi samtidigt uppgiftens komplexitet, som kanske annars kan tyckas överväldigande om det finns hur många val som helst, men ingen vägledning var man ska börja. Strukturen minskar risken för distrahering eftersom användarna kan hålla sig fokuserade på det de håller på med Om vi däremot bara hade haft ett program kanske strukturen hade blivit för snäv och inte lämnat utrymme för egna tankar hos användarna (Seeger 2005 & Säljö 2000).
Fortsättning följer...
Visar inlägg med etikett situerat lärande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett situerat lärande. Visa alla inlägg
tisdag 26 maj 2009
torsdag 14 maj 2009
Funderingar efter igår
Kändes som ett mycket bra och givande möte med Lennarth igår. Det var skönt att få rätat ut några frågetecken och att samtidigt få höra mer om Uganda och Mercy. Det ytterligare dimensoner till arbetet och sånt kan vara så viktigt för min motivation så det kändes roligt. :)
Fundering 1
Det här med att tre program istället för ett stödjer en kreativ process på ett annat sätt än ett enda tyckte jag var intressant. Jag är inte helt 100 på att jag förstod exakt hur det var "situerat", men samtidigt så känns det som ett sant påstående ju mer jag vrider och vänder på det.
Det är som att tänka sig hela Adobe-serien som ett enda program istället för många, specialiserade mer fokuserade program. Hade det varit lika populärt eller ens användbart? Jag tror det är mycket tveksamt. Personligen tycker jag det är möjligheten att interagera programmen emellan som gör Adobe-serien kreativt tilltalande.
Nackdelen kan vara att hela serien är dyr och att man ibland kanske bara har tillgång till en del av serien när man egentligen skulle vilja ha tillgång till många delar. Exempelvis blev jag väldigt sur när ImageReady försvann som Photoshops parhäst för nu kan jag inte längre göra gif-animationer. Tydligen går det att göra i FireWorks istället, men jag vet ärligt talat inte vad mer man kan göra med det programmet (och har inte tagit mig tid att läsa på) och det känns lite onödigt att ha ett enda stort stand-alone-program bara för att kunna göra gif-animeringar.
Hur som helst så känns det många gånger betryggande att kunna tänka att man ska göra steg A i Illustrator för att sedan göra steg B i Photoshop och sen kanske steg C i After Effects. Det blir en kreativ kedja på något sätt. Jag har inte direkt funderat över det tidigare, men där satte Lennarth igång en del tankeverksamhet. ;)
Fundering 2
Andra funderingar från igår gäller det här med rapporter och redovisning. Vad som först var en enhetlig redovisning vid mötet med Lennarth blev sedan två redovisningar bara två timmar senare när vi pratade med Pernilla - för då hade tydligen Lennarth ändrat sig?
Okej... Låt mig tolka det en smula. Inte nog med att vi ska nå fram till ett "tillräckligt bra" resultat för att kunna levererar projektet i slutänden, vi ska redovisa muntligt - inte en gång utan två gånger?. Sedan ska vi även skriva två rapporter om samma projekt, men med två olika fokus.
Okej. Jag fattar rapporterna och att leverera ett "tillräckligt bra" projekt känns självklart, men redovisningarna? Hmm... Känns som om vi kommer dra samma sak två gånger ungefär på samma sätt som när vi har mötena. Först säger man en sak till Lennarth, sen måste man tala om exakt samma sak för Lena, men med lite annan vinkling, och igår behövde vi gå igenom precis allting en tredje gång med Pernilla eftersom hon tidigare inte varit inblandad. Effektivt, hur?
Jag blev lite trött. Ärligt talat. Motivationen sjönk igen. Tråkigt.
Fundering 3
Det här med "upplevelsebaserat lärande".
Har Säljö ens nämnt upplevelsebaserat lärande en enda gång? Eller är det mitt minne som läcker för jag kan inte erinra mig det? Jag kan inte komma ihåg att vi pratat om upplevelser en enda gång under kursens gång så därför finner jag plötsligt kursnamnet aningen förvirrande och missvisande.
"- diskutera skillander [sic!] mellan rent kognitiva processer för lärande kontra
upplevelsebaserat lärande" står det i kursplanen, men jag tycker inte det är självklart hur jag ska åstadkomma detta eftersom sociokulturellt lärande är det enda vi pratat om därför måste omtolka den där meningen som att upplevelsebaserat lärande syftar på sociokulturellt lärande - eller?
Mycket förvirrad på denna punkten för jag skulle vilja få det till att upplevelsebaserat lärande bygger på just att man lär sig genom att uppleva, men det är ju inte direkt sociokulturellt lärande i den meningen.
Situerat lärande bygger på praktiska upplevelser av hur "verkligheten" ser ut och fungerar och det kan jag också förstå, men det där sociokulturella spökar för mig. Visst, man upplever saker i sociala situationer och lär sig därav, men är det det som menas med kursnamnet?
Förklara, Lennarth, för jag är vilse. :(
Fundering 1
Det här med att tre program istället för ett stödjer en kreativ process på ett annat sätt än ett enda tyckte jag var intressant. Jag är inte helt 100 på att jag förstod exakt hur det var "situerat", men samtidigt så känns det som ett sant påstående ju mer jag vrider och vänder på det.
Det är som att tänka sig hela Adobe-serien som ett enda program istället för många, specialiserade mer fokuserade program. Hade det varit lika populärt eller ens användbart? Jag tror det är mycket tveksamt. Personligen tycker jag det är möjligheten att interagera programmen emellan som gör Adobe-serien kreativt tilltalande.
Nackdelen kan vara att hela serien är dyr och att man ibland kanske bara har tillgång till en del av serien när man egentligen skulle vilja ha tillgång till många delar. Exempelvis blev jag väldigt sur när ImageReady försvann som Photoshops parhäst för nu kan jag inte längre göra gif-animationer. Tydligen går det att göra i FireWorks istället, men jag vet ärligt talat inte vad mer man kan göra med det programmet (och har inte tagit mig tid att läsa på) och det känns lite onödigt att ha ett enda stort stand-alone-program bara för att kunna göra gif-animeringar.
Hur som helst så känns det många gånger betryggande att kunna tänka att man ska göra steg A i Illustrator för att sedan göra steg B i Photoshop och sen kanske steg C i After Effects. Det blir en kreativ kedja på något sätt. Jag har inte direkt funderat över det tidigare, men där satte Lennarth igång en del tankeverksamhet. ;)
Fundering 2
Andra funderingar från igår gäller det här med rapporter och redovisning. Vad som först var en enhetlig redovisning vid mötet med Lennarth blev sedan två redovisningar bara två timmar senare när vi pratade med Pernilla - för då hade tydligen Lennarth ändrat sig?
Okej... Låt mig tolka det en smula. Inte nog med att vi ska nå fram till ett "tillräckligt bra" resultat för att kunna levererar projektet i slutänden, vi ska redovisa muntligt - inte en gång utan två gånger?. Sedan ska vi även skriva två rapporter om samma projekt, men med två olika fokus.
Okej. Jag fattar rapporterna och att leverera ett "tillräckligt bra" projekt känns självklart, men redovisningarna? Hmm... Känns som om vi kommer dra samma sak två gånger ungefär på samma sätt som när vi har mötena. Först säger man en sak till Lennarth, sen måste man tala om exakt samma sak för Lena, men med lite annan vinkling, och igår behövde vi gå igenom precis allting en tredje gång med Pernilla eftersom hon tidigare inte varit inblandad. Effektivt, hur?
Jag blev lite trött. Ärligt talat. Motivationen sjönk igen. Tråkigt.
Fundering 3
Det här med "upplevelsebaserat lärande".
Har Säljö ens nämnt upplevelsebaserat lärande en enda gång? Eller är det mitt minne som läcker för jag kan inte erinra mig det? Jag kan inte komma ihåg att vi pratat om upplevelser en enda gång under kursens gång så därför finner jag plötsligt kursnamnet aningen förvirrande och missvisande.
"- diskutera skillander [sic!] mellan rent kognitiva processer för lärande kontra
upplevelsebaserat lärande" står det i kursplanen, men jag tycker inte det är självklart hur jag ska åstadkomma detta eftersom sociokulturellt lärande är det enda vi pratat om därför måste omtolka den där meningen som att upplevelsebaserat lärande syftar på sociokulturellt lärande - eller?
Mycket förvirrad på denna punkten för jag skulle vilja få det till att upplevelsebaserat lärande bygger på just att man lär sig genom att uppleva, men det är ju inte direkt sociokulturellt lärande i den meningen.
Situerat lärande bygger på praktiska upplevelser av hur "verkligheten" ser ut och fungerar och det kan jag också förstå, men det där sociokulturella spökar för mig. Visst, man upplever saker i sociala situationer och lär sig därav, men är det det som menas med kursnamnet?
Förklara, Lennarth, för jag är vilse. :(
måndag 11 maj 2009
Situerat lärande och situerat projekt
Föreläsningen om situerat lärande med Kicki tyckte jag personligen var en av de roligaste, mest givande föreläsningarna jag haft på hela den här terminen.
Så i sällskap med seminariet där jag fick prata mig hes om Sims i ett par timmar toppar Kickis föreläsning den här teminens lista över två minnesvärda skolupplevelser, som innebar att jag lärde mig mycket och verkligen tyckte det var förbaskat roligt.
Det här med situerat lärande var intressant. Jag tror väldigt få iklassen hade en aning om vad det ens innebar när vi inställde oss till föreläsningen (eftersom det sedan tidigare var sagt att vi inte skulle läsa kapitel 6 eftersom Kicki skulle ta upp det) och jag vet inte riktigt vad Kicki hade väntat sig att vi skulle kunna sedan tidigare, men det hela löste sig på bästa sätt till slut. Kicki förklarade och vi förstod.
Teorierna kring situerat lärande är nog de som jag personligen tycker verkar vettigast hittills eftersom de, så att säga, tar hänsyn till livet och nuet runt omkring lärandet också.
För oavsett vad vi gör, vad vi lär oss finns det alltid någon form av situation med i bilden, någonting som färgar lärandet och som därtill måste tas hänsyn till. Dessutom låter det mycket vettigt att lärandet inte ska vara fritt från sammanhang. Att lära sig gångertabellen utantill får väl varenda unge göra, men förstår de meningen med det? Tveksamt.
Om man däremot får lära sig gångertabellen i ett sammanhang där man praktiskt har nytta av gångertabellen? Det tycker jag låter mycket roligare och bestående.
När man gick på gymnasiet kallades det för "skyddad verkstad", vilket det verkligen var. Vi fick råplugga det som stod i böckerna, men verkligheten såg vi väldigt lite, nära till ingenting, av.
Jag kan tycka att det är lite samma idag på högskolan. Nu kanske jag får en massa skit för detta, men som exempel vill jag ta allt tjafs som varit om hur man skriver vetenskapliga rapporter/essäer/whatever här på HV i vår klass. Jag upplever det som att många ställt sig frågan: På vilket sätt är det relevant för mitt framtida yrkesliv (alltså verkligheten) om jag kan skriva referenser enligt Harvardsystemet eller inte?
Om jag vill fortsätta forska, ja. Då kan det vara användbart, tänker jag. Men jag vet ju och har vetat länge att forska vill jag inte alls, alltså blir relevansen väldigt liten, kan tyckas. Det är något man gör för att skolan kräver det för att få ett betyg, men hur kommer det att hjälpa mig i ett framtida yrke?
Är det inte ett onödigt moment i så fall? Vad lär man sig egentligen på det mer än att göra någonting per automatik och utantill precis som gångertabellen bara för att skolan kräver det?
Höstens praktikplats kommer att ge mig en efterlängtad inblick i "verkligheten" och det ser jag verkligen fram emot för det är något jag känner att jag saknat de senaste två åren.
Detta gör att jag på sätt och vis även känner mig rätt oförbredd på hur verkligheten kan tänkas se ut när jag väl är ute i den. Det känns lite skrämmande och läskigt. Och även om jag hoppas och tror att det kommer gå ganska bra så fick Kickis föreläsning mig att återigen tänka på hur jag skulle vilja att skolsystemet kunde omvandlas och vara mer en del av verkligheten än någon slags egen, sluten institution med egna regler. Det hade inte bara underlättat lärandet utan även övergången till vuxenlivet, tror jag.
Med detta sagt ska jag försöka fokusera lite på projektet här.
Hur mycket vi än läser på om Uganda och ser dokumentärer på TV så kan vi ändå inte riktigt tänka oss in i den situation som människorna har där och det blir därför svårt att ta hänsyn till den. Vi har diskuterat detta i gruppen åtskilliga gånger och det är svårt att komma fram till ett rätt eller fel – eftersom vi fysiskt aldrig varit där och upplevt situationen själva.
Intervjun med Åse gav en mycket mer detaljerad bild av situationen än den vi hade sedan tidigare och det var till mycket stor hjälp för oss på så sätt att vi kunde se ett tydligare sammanhang och en tydligare ram för det vi skulle göra.
Våra manualer kommer inte vara helt utan situering heller, inser jag, eftersom de har ett syte: Att leda fram till skapandet av en ljudbok i olika format.
Alltså är situationen given i maualen och vi kan använda själva skapandet av en ljudbok som utgångspunkt när vi tar screenshots och utformar manualen. Därmed relaterar innehållet till den situation där manualen faktiskt ska användas. Det tycker jag låter som en mycket bra sak, någon som instämmer?
Så i sällskap med seminariet där jag fick prata mig hes om Sims i ett par timmar toppar Kickis föreläsning den här teminens lista över två minnesvärda skolupplevelser, som innebar att jag lärde mig mycket och verkligen tyckte det var förbaskat roligt.
Det här med situerat lärande var intressant. Jag tror väldigt få iklassen hade en aning om vad det ens innebar när vi inställde oss till föreläsningen (eftersom det sedan tidigare var sagt att vi inte skulle läsa kapitel 6 eftersom Kicki skulle ta upp det) och jag vet inte riktigt vad Kicki hade väntat sig att vi skulle kunna sedan tidigare, men det hela löste sig på bästa sätt till slut. Kicki förklarade och vi förstod.
Teorierna kring situerat lärande är nog de som jag personligen tycker verkar vettigast hittills eftersom de, så att säga, tar hänsyn till livet och nuet runt omkring lärandet också.
För oavsett vad vi gör, vad vi lär oss finns det alltid någon form av situation med i bilden, någonting som färgar lärandet och som därtill måste tas hänsyn till. Dessutom låter det mycket vettigt att lärandet inte ska vara fritt från sammanhang. Att lära sig gångertabellen utantill får väl varenda unge göra, men förstår de meningen med det? Tveksamt.
Om man däremot får lära sig gångertabellen i ett sammanhang där man praktiskt har nytta av gångertabellen? Det tycker jag låter mycket roligare och bestående.
När man gick på gymnasiet kallades det för "skyddad verkstad", vilket det verkligen var. Vi fick råplugga det som stod i böckerna, men verkligheten såg vi väldigt lite, nära till ingenting, av.
Jag kan tycka att det är lite samma idag på högskolan. Nu kanske jag får en massa skit för detta, men som exempel vill jag ta allt tjafs som varit om hur man skriver vetenskapliga rapporter/essäer/whatever här på HV i vår klass. Jag upplever det som att många ställt sig frågan: På vilket sätt är det relevant för mitt framtida yrkesliv (alltså verkligheten) om jag kan skriva referenser enligt Harvardsystemet eller inte?
Om jag vill fortsätta forska, ja. Då kan det vara användbart, tänker jag. Men jag vet ju och har vetat länge att forska vill jag inte alls, alltså blir relevansen väldigt liten, kan tyckas. Det är något man gör för att skolan kräver det för att få ett betyg, men hur kommer det att hjälpa mig i ett framtida yrke?
Är det inte ett onödigt moment i så fall? Vad lär man sig egentligen på det mer än att göra någonting per automatik och utantill precis som gångertabellen bara för att skolan kräver det?
Höstens praktikplats kommer att ge mig en efterlängtad inblick i "verkligheten" och det ser jag verkligen fram emot för det är något jag känner att jag saknat de senaste två åren.
Detta gör att jag på sätt och vis även känner mig rätt oförbredd på hur verkligheten kan tänkas se ut när jag väl är ute i den. Det känns lite skrämmande och läskigt. Och även om jag hoppas och tror att det kommer gå ganska bra så fick Kickis föreläsning mig att återigen tänka på hur jag skulle vilja att skolsystemet kunde omvandlas och vara mer en del av verkligheten än någon slags egen, sluten institution med egna regler. Det hade inte bara underlättat lärandet utan även övergången till vuxenlivet, tror jag.
Med detta sagt ska jag försöka fokusera lite på projektet här.
Hur mycket vi än läser på om Uganda och ser dokumentärer på TV så kan vi ändå inte riktigt tänka oss in i den situation som människorna har där och det blir därför svårt att ta hänsyn till den. Vi har diskuterat detta i gruppen åtskilliga gånger och det är svårt att komma fram till ett rätt eller fel – eftersom vi fysiskt aldrig varit där och upplevt situationen själva.
Intervjun med Åse gav en mycket mer detaljerad bild av situationen än den vi hade sedan tidigare och det var till mycket stor hjälp för oss på så sätt att vi kunde se ett tydligare sammanhang och en tydligare ram för det vi skulle göra.
Våra manualer kommer inte vara helt utan situering heller, inser jag, eftersom de har ett syte: Att leda fram till skapandet av en ljudbok i olika format.
Alltså är situationen given i maualen och vi kan använda själva skapandet av en ljudbok som utgångspunkt när vi tar screenshots och utformar manualen. Därmed relaterar innehållet till den situation där manualen faktiskt ska användas. Det tycker jag låter som en mycket bra sak, någon som instämmer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
