Ungefär som titeln på detta inlägg reagerade jag idag när jag loggade in (för ca 2 minuter sedan) på "Min Sida" (trots att det faktiskt är flera stycken sidor) på HV.
Det första som slår mig: Den är inte blå. Den är GRÄSLIGT gulgrön! Där finns en varningsskylt för något. Ligger sidan nere? Har jag loggats in fel? Har jag slängts ut av systemet? Vad faaan händer???
Efter att ha lugnat mig i några sekunder ser jag nu att det är en ny design.
Ny design.
Ja.
Just det.
...
Hur fan tänkte någon (om någon tänkte alls) när man valde den där spygröna färgen!? Gah! Ge mig tillbaka det HV-blåa! Det här ser ju sjukt ut!!!
Och startsidan innehåller inte längre några snabbt åtkomliga menyer, som ger översikt över läget. Jag hoppas till gudarna att de kommer tillbaka för det här... Det är ju bara så mycket sämre, även om sidomenyn ser i viss mån bättre ut än tidigare. Typ.
Näe... Det här gillade jag inte! Nog för att den gamla versionen haltade, men den blev man ju i alla fall inte illamående av att titta på. Är det så man vill välkomna nya studenter till HV, med en studentsida som ser ut som kräk? Ja, smart IT-avdelningen!
Varför får den inte vara HV-blå längre? Vaaaarför? Jag fattar ärligt talat inte meningen med att skilja på HV som högskola med den blåa färgen och studenterna med denna gräsliga gulgröna färg, som ju redan finns på hemsidan (där jag ärligt talat hoppades att den skulle stanna). Det är ju som att säga att vi studenter inte hör till HV alls. Vi ska ha en egen färg. En ful färg. För det är vad HV tycker att vi förtjänar? Blä. O____O
Ännu en övergång i stil med Neverlost till Foreverlost, eller nej, ursäkta, jag menar Kronox?
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Wikipedia ftw!
Nu har jag Googlat LMS och hamnade helt oväntat (!!!) på Wikipedia, som försåg mig med en utomordentlig förklaring på vad ett LMS är. Jag insåg till och med att jag faktiskt använt ett sådant - First Class - när jag läste en kurs på distans från Kristianstad.
Jäpp, det stämmer väl överens med ett LMS, men DisCo? Haha, vilket skämt! DisCo förser en med filer, men vad har man för möjlighet att interagera, påverka?
Ingen.
Haha.
Därtill måste sägas att jag hatade First Class större delen av min tid hos Kristianstad, det var mycket osmidigt och svårt att fatta samt att lärarnas allsmäktiga närvaro svävade över oss studenter som hökar, men det gav mycket större möjlighet till interaktion än vad DisCo gör.
Gränssnittsmässigt är DisCo en dröm i jämförelse dock. (Det säger väl inte lite?)
Jäpp, det stämmer väl överens med ett LMS, men DisCo? Haha, vilket skämt! DisCo förser en med filer, men vad har man för möjlighet att interagera, påverka?
Ingen.
Haha.
Därtill måste sägas att jag hatade First Class större delen av min tid hos Kristianstad, det var mycket osmidigt och svårt att fatta samt att lärarnas allsmäktiga närvaro svävade över oss studenter som hökar, men det gav mycket större möjlighet till interaktion än vad DisCo gör.
Gränssnittsmässigt är DisCo en dröm i jämförelse dock. (Det säger väl inte lite?)
Lärobjekt och miljöer
Dagens föreläsning var... intressant, men jobbig. Det mest passande ordet jag kommer på just nu är "tjötigt" i ordets sanna mening. xD
Det har väl inte direkt undgått någon vid det här laget att jag själv är en person som gillar att lägga mig i det läraren säger och att jag tycker det är givande att diskutera.
Jag tycker absolut att alla har rätt att uttala sig och ställa frågor på lektionstid, men när det går till en sådan utsträckning att en enda student tar upp ungefär lika mycket tid som läraren av lektionen bara för att personen i fråga måste uttrycka sin personliga åsikt i precis allt utan att för en sekund överväga om det är relevant för någon annan än för personen själv... då blir det jobbigt alltså.
Första halvtimmen var det ett par av oss på raden längst fram som tyckte det var underhållande och det ska inte stickas under stol med att det kan bli väldigt intressant när Lennarth får tampas med lite frågor. Men sen blev det successivt allt mer påfrestande.
[RAST?]
Jag fick uppfattningen att lektionen på något sätt blev rätt mycket fattigare på innehåll på grund av allt tjafs. Jag fick aldrig riktigt klart för mig vad ett LMS var för något, men det tänker jag googla (!!!) mig fram till nu i efterhand.
I alla fall så känns det inte som om jag lärde mig riktigt så mycket som jag hade velat idag. Jag var ärligt talat helt slutkörd i huvudet när jag kom hem utav allt bollande fram och tillbaka i vad jag upplevde som ganska orelevanta frågor för ämnet. Om en enskild person har så många frågor kan väl den personen var så snäll att ställa dem efter lektionstid då det inte går ut över oss andra och lektionen som helhet?
Jag hade inte haft något emot att samma sorts diskussion skedde i klassen om flera deltog, men med bara en person som hela tiden vill ha spotlighten på sig och sitt ego – nå, så kändes det iaf – blir det ack så tröttsamt!
Jag tar mig inte hela långa vägen till Trollhättan bara för att sitta och lyssna på ifrågasättande för ifrågasättandets skull. Nej, tack!
Och med det sagt så ser jag fram emot nästa föreläsning om lärstilar. Det ska bli intressant att få veta om det finns några specifika lärstilar som man kan rada upp eller om det är ytterst individuellt, samt att om det finns några specifika stilar, se var man själv passar in. :)
Det har väl inte direkt undgått någon vid det här laget att jag själv är en person som gillar att lägga mig i det läraren säger och att jag tycker det är givande att diskutera.
Jag tycker absolut att alla har rätt att uttala sig och ställa frågor på lektionstid, men när det går till en sådan utsträckning att en enda student tar upp ungefär lika mycket tid som läraren av lektionen bara för att personen i fråga måste uttrycka sin personliga åsikt i precis allt utan att för en sekund överväga om det är relevant för någon annan än för personen själv... då blir det jobbigt alltså.
Första halvtimmen var det ett par av oss på raden längst fram som tyckte det var underhållande och det ska inte stickas under stol med att det kan bli väldigt intressant när Lennarth får tampas med lite frågor. Men sen blev det successivt allt mer påfrestande.
[RAST?]
Jag fick uppfattningen att lektionen på något sätt blev rätt mycket fattigare på innehåll på grund av allt tjafs. Jag fick aldrig riktigt klart för mig vad ett LMS var för något, men det tänker jag googla (!!!) mig fram till nu i efterhand.
I alla fall så känns det inte som om jag lärde mig riktigt så mycket som jag hade velat idag. Jag var ärligt talat helt slutkörd i huvudet när jag kom hem utav allt bollande fram och tillbaka i vad jag upplevde som ganska orelevanta frågor för ämnet. Om en enskild person har så många frågor kan väl den personen var så snäll att ställa dem efter lektionstid då det inte går ut över oss andra och lektionen som helhet?
Jag hade inte haft något emot att samma sorts diskussion skedde i klassen om flera deltog, men med bara en person som hela tiden vill ha spotlighten på sig och sitt ego – nå, så kändes det iaf – blir det ack så tröttsamt!
Jag tar mig inte hela långa vägen till Trollhättan bara för att sitta och lyssna på ifrågasättande för ifrågasättandets skull. Nej, tack!
Och med det sagt så ser jag fram emot nästa föreläsning om lärstilar. Det ska bli intressant att få veta om det finns några specifika lärstilar som man kan rada upp eller om det är ytterst individuellt, samt att om det finns några specifika stilar, se var man själv passar in. :)
onsdag 25 februari 2009
Det här med lärande...
...det är svårt.
Jag känner att jag vill skriva något här just nu om vad jag lärt mig på senaste tiden och hur, men jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska lägga fram det när jag väl kommer på vad jag ska skriva om...
Igår fick jag "lära" mig av Pierre att logiskt tänkande tydligen inte är något som kommer naturligt. Vi fick göra några övningar som gick ut på att dra slutsatser från premisser och att ange huruvida en grupp resonemang var korrekta eller inte.
Just sånt tycker jag kommer väldigt naturligt för mig och jag kunde därför inte låta bli att känna mig lite stött när herr lärare står framme vid tavlan och proklamerar med ett stort leende att det är något onormalt, mer eller mindre.
Sånt tar jag rätt illa vid mig av. Jag skulle vilja strunta i det, men kan aldrig helt och hållet.
Det är inte första gången jag hört liknande saker komma ur en lärares mun. Saker som får mig att känna mig obekväm som om det i själva verket är något fel på mig bara för att jag råkar kunna något som andra tycker är svårt.
Jag minns så väl hur min mattelärare på mellanstadiet allvarligt tittade på ekvationerna jag löst i min bok och sedan på mig, varefter hon sa: "Du borde inte kunna det här. Du får inte lov att räkna så här. Du ska göra precis som alla andra!"
Precis som om jag gjort något fel.
Jag minns att jag blev både arg och ledsen och den känslan förföljer mig varje gång någon ifrågasätter mitt sätt att tänka precis som att det är fel av mig att fungera på det sättet jag gör. "Du borde inte vara logisk för ingen annan är det!" – ungefär så känns det.
Varför måste man alltid vara som alla andra? Varför känns det nästan alltid som om det är något negativt att vara bra på något?
Varje gång jag går mot strömmen och utmärker mig genom att ifrågasätta förutfattade meningar om hur man "borde" tänka/tycka/vara så känns det ofta som om jag går in någon slags vägg av: "Du igen! Varför kan du inte bara vara tyst och bete dig som alla andra?"
Samtidigt blir jag ibland trött på mig själv för att jag inte kan låta bli att bry mig. Det tar på krafterna att vara engagerad jämt utan att få någon märkbar feedback tillbaka annat än blickar, som mest säger "Gud vad hon ska vara märkvärdig! Kan hon inte vara tyst så vi får gå hem tidigare?"
Är det en fråga om att passa in? Jag har försökt lära mig att passa in bättre med åren, men jag har inte lust att utplåna mig själv bara för att jag "borde" passa in.
Är det något man kan lära sig något av? Jag vet inte.
Jag vet inte ens om den här bloggposten handlar om det jag från början hade tänkt mig att den skulle handla om, men... Det här med lärande, det är svårt. Jag vet inte exakt hur jag lär mig saker, jag vet bara att jag lär mig fort och gärna vill gå vidare till nästa nivå så fort som möjligt när jag tycker mig ha förstått grundprinciperna.
I grundskolan hatade jag alltid att göra övningsuppgifter. Samma sak om och om igen. Samma, samma, samma. Varför göra samma sak flera gånger om man redan fattat vad det går ut på första gången?
Det är en sak som jag gillar med högskolan, kanske först och främst med webbdesign-paketet jag läste på HV innan digitala media. Det fanns övningsuppgifter, men de var frivilliga. Om man ville kunde man hoppa direkt på den stora, feta, "svåra" inlämningsuppgiften och lära sig saker medan man gjorde den.
Jag fick nog av övningsuppgifter på grundskolan och gymnasiet. Nu för tiden vill jag helst bara göra uppgifter som leder till ett slutmål, ett mål som förhoppningsvis blir bra nog att visa upp efteråt och som man kan vara stolt över.
Det har nog varit min största motivation till att verkligen anstränga mig hårt i kurserna på digitala media. Jag har velat producera saker som går att lägga i portfolion i hopp om att den ska kunna bli användbar i framtiden. Det är lättare att understryka vad man kan genom att visa upp det än att bara påstå sig vara bra på något utan fysiska bevis.
Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här just idag för ärligt talat blir jag mest nedstämd och irriterad av att tänka tillbaka på hur jag vandrat genom skolsystem efter skolsystem ända sedan lågstadiet och aldrig riktigt känt mig "hemma" på grund av förutfattade meningar kring hur man som elev "borde" vara.
Kanske alla har det så? Det vore ärligt talat ganska befriande att höra. Inte bra, men ändå... befriande.
Jag känner att jag vill skriva något här just nu om vad jag lärt mig på senaste tiden och hur, men jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska lägga fram det när jag väl kommer på vad jag ska skriva om...
Igår fick jag "lära" mig av Pierre att logiskt tänkande tydligen inte är något som kommer naturligt. Vi fick göra några övningar som gick ut på att dra slutsatser från premisser och att ange huruvida en grupp resonemang var korrekta eller inte.
Just sånt tycker jag kommer väldigt naturligt för mig och jag kunde därför inte låta bli att känna mig lite stött när herr lärare står framme vid tavlan och proklamerar med ett stort leende att det är något onormalt, mer eller mindre.
Sånt tar jag rätt illa vid mig av. Jag skulle vilja strunta i det, men kan aldrig helt och hållet.
Det är inte första gången jag hört liknande saker komma ur en lärares mun. Saker som får mig att känna mig obekväm som om det i själva verket är något fel på mig bara för att jag råkar kunna något som andra tycker är svårt.
Jag minns så väl hur min mattelärare på mellanstadiet allvarligt tittade på ekvationerna jag löst i min bok och sedan på mig, varefter hon sa: "Du borde inte kunna det här. Du får inte lov att räkna så här. Du ska göra precis som alla andra!"
Precis som om jag gjort något fel.
Jag minns att jag blev både arg och ledsen och den känslan förföljer mig varje gång någon ifrågasätter mitt sätt att tänka precis som att det är fel av mig att fungera på det sättet jag gör. "Du borde inte vara logisk för ingen annan är det!" – ungefär så känns det.
Varför måste man alltid vara som alla andra? Varför känns det nästan alltid som om det är något negativt att vara bra på något?
Varje gång jag går mot strömmen och utmärker mig genom att ifrågasätta förutfattade meningar om hur man "borde" tänka/tycka/vara så känns det ofta som om jag går in någon slags vägg av: "Du igen! Varför kan du inte bara vara tyst och bete dig som alla andra?"
Samtidigt blir jag ibland trött på mig själv för att jag inte kan låta bli att bry mig. Det tar på krafterna att vara engagerad jämt utan att få någon märkbar feedback tillbaka annat än blickar, som mest säger "Gud vad hon ska vara märkvärdig! Kan hon inte vara tyst så vi får gå hem tidigare?"
Är det en fråga om att passa in? Jag har försökt lära mig att passa in bättre med åren, men jag har inte lust att utplåna mig själv bara för att jag "borde" passa in.
Är det något man kan lära sig något av? Jag vet inte.
Jag vet inte ens om den här bloggposten handlar om det jag från början hade tänkt mig att den skulle handla om, men... Det här med lärande, det är svårt. Jag vet inte exakt hur jag lär mig saker, jag vet bara att jag lär mig fort och gärna vill gå vidare till nästa nivå så fort som möjligt när jag tycker mig ha förstått grundprinciperna.
I grundskolan hatade jag alltid att göra övningsuppgifter. Samma sak om och om igen. Samma, samma, samma. Varför göra samma sak flera gånger om man redan fattat vad det går ut på första gången?
Det är en sak som jag gillar med högskolan, kanske först och främst med webbdesign-paketet jag läste på HV innan digitala media. Det fanns övningsuppgifter, men de var frivilliga. Om man ville kunde man hoppa direkt på den stora, feta, "svåra" inlämningsuppgiften och lära sig saker medan man gjorde den.
Jag fick nog av övningsuppgifter på grundskolan och gymnasiet. Nu för tiden vill jag helst bara göra uppgifter som leder till ett slutmål, ett mål som förhoppningsvis blir bra nog att visa upp efteråt och som man kan vara stolt över.
Det har nog varit min största motivation till att verkligen anstränga mig hårt i kurserna på digitala media. Jag har velat producera saker som går att lägga i portfolion i hopp om att den ska kunna bli användbar i framtiden. Det är lättare att understryka vad man kan genom att visa upp det än att bara påstå sig vara bra på något utan fysiska bevis.
Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här just idag för ärligt talat blir jag mest nedstämd och irriterad av att tänka tillbaka på hur jag vandrat genom skolsystem efter skolsystem ända sedan lågstadiet och aldrig riktigt känt mig "hemma" på grund av förutfattade meningar kring hur man som elev "borde" vara.
Kanske alla har det så? Det vore ärligt talat ganska befriande att höra. Inte bra, men ändå... befriande.
måndag 23 februari 2009
Granny XXX
Jag läste Linas blogg och skrattade vid minnet av hela Ferdinand-incidenten på seminariet. I och med snacket om könstypiska djur – kossan vs. älgen – så kände jag mig bara tvungen att nämna Ferdinand under sin korkek med sina blommor och vad får jag får svar? Han är gay!
Haha! Det var ju bara så... Roligt, men ärligt talat oseriöst. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det var en komisk kommentar, men det förlöjligade allt i diskussionen som talade för jämlikhet och mot fördomar.
Det här med spel och jämlikhet är svårt.
Folk köper ju uppenbarligen spel i stil med GTA och inte direkt i liten omfattning heller.
"Sex säljer", sa en vän till mig när vi diskuterade saken för några dagar sen och visst. Det är ju så. Men betyder det att det är okej?
Jag tycker inte att det är det och jag blir närmast förbannad när någon påstår att spel som GTA inte påverkar kvinnosynen negativt. Jag snubblade över en webbsida för spelare och såg reklam för just GTA klä sidan.
Vad skickar den ut för signaler egentligen? Det finns ju inga tvivel om vad den tjejen är till för liksom! Jag förstår inte hur någon skulle kunna tolka henne som något annat än ett rent sexobjekt utan att i så fall försöka rättfärdiga sig själv!
Att sen påstå att ingen påverkas av detta, det känns horribelt. Unga människor spelar spelet, de ser och lär sig.
Men då fick jag motkommentaren av min gode vän att jag borde bli lika upprörd över att man kan köra över gamlingar och barn i spelet och att man kan döda precis vem man vill.
Fast jag tror att det är just det som gör att jag inte bryr mig så mycket om dödandet – du kan döda vem du vill. Inte bara kvinnor, män, barn, gamlingar, mörkhyade eller judar.
Det är visserligen inte moraliskt riktigt med ett spel som går ut på att döda utan vidare, men jag känner mig inte alls lika kränkt av ond bråd död som av en objektifiering speciellt riktad mot kvinnor som grupp.
Så för att knyta an till djuren igen. Varför inte välja mer könsneutrala djur? Som typ en ekorre, igelkott, häst, svan...?
Men sex och sexistiskt tänkande säljer likväl. Det är så. Det är förkastligt, men sant, och det fick mig att tänka på en episod för några år sedan då en bekant och jag började prata om nedladdningsprogrammet eMule och han berättade att han roat sig med att döpa om filer till de mest perversa och sexfixerade titlar han kunde komma på för att se hur många nedladdare som nappade på betet.
Ju extremare titel han hittade på desto fler kastade sig över hans filer. "Granny blows donkey XXX" var nog den mest framgångsrika. Ironiskt nog handlade filmklippet i själva verket om Bamse.
Slutsats: Sex säljer. Sex är intressant. Folk är nyfikna. Om det görs tillgängligt lär folk nosa på det av ren nyfikenhet för att se vad det hela rör sig om.
Så handlar allt om att människan till sin natur är nyfiken – speciellt på sex?
Tja, det känns ju lite bättre att tro att folk i grund och botten mest är nyfikna på det som är tabu än att alla som köper ett sexistiskt koncept tycker att det är "rätt".
Men att ladda ner det/köpa det/spela det gör det indirekt rätt och okej?
Då är vi tillbaka till resonemanget kring vem som ska ta ansvar i slutänden. Föräldrar eller speltillverkare eller spelaren själv?
Jag tycker det borde vara en blandning av samtliga, men tror att många kanske inte orkar ta på sig moraliskt ansvar eller rent av inte bryr sig. Det är en svår fråga.
Därför lämnar jag den där och avslutar den här posten. :)
Haha! Det var ju bara så... Roligt, men ärligt talat oseriöst. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det var en komisk kommentar, men det förlöjligade allt i diskussionen som talade för jämlikhet och mot fördomar.
Det här med spel och jämlikhet är svårt.
Folk köper ju uppenbarligen spel i stil med GTA och inte direkt i liten omfattning heller.
"Sex säljer", sa en vän till mig när vi diskuterade saken för några dagar sen och visst. Det är ju så. Men betyder det att det är okej?
Jag tycker inte att det är det och jag blir närmast förbannad när någon påstår att spel som GTA inte påverkar kvinnosynen negativt. Jag snubblade över en webbsida för spelare och såg reklam för just GTA klä sidan.
Vad skickar den ut för signaler egentligen? Det finns ju inga tvivel om vad den tjejen är till för liksom! Jag förstår inte hur någon skulle kunna tolka henne som något annat än ett rent sexobjekt utan att i så fall försöka rättfärdiga sig själv!
Att sen påstå att ingen påverkas av detta, det känns horribelt. Unga människor spelar spelet, de ser och lär sig.
Men då fick jag motkommentaren av min gode vän att jag borde bli lika upprörd över att man kan köra över gamlingar och barn i spelet och att man kan döda precis vem man vill.
Fast jag tror att det är just det som gör att jag inte bryr mig så mycket om dödandet – du kan döda vem du vill. Inte bara kvinnor, män, barn, gamlingar, mörkhyade eller judar.
Det är visserligen inte moraliskt riktigt med ett spel som går ut på att döda utan vidare, men jag känner mig inte alls lika kränkt av ond bråd död som av en objektifiering speciellt riktad mot kvinnor som grupp.
Så för att knyta an till djuren igen. Varför inte välja mer könsneutrala djur? Som typ en ekorre, igelkott, häst, svan...?
Men sex och sexistiskt tänkande säljer likväl. Det är så. Det är förkastligt, men sant, och det fick mig att tänka på en episod för några år sedan då en bekant och jag började prata om nedladdningsprogrammet eMule och han berättade att han roat sig med att döpa om filer till de mest perversa och sexfixerade titlar han kunde komma på för att se hur många nedladdare som nappade på betet.
Ju extremare titel han hittade på desto fler kastade sig över hans filer. "Granny blows donkey XXX" var nog den mest framgångsrika. Ironiskt nog handlade filmklippet i själva verket om Bamse.
Slutsats: Sex säljer. Sex är intressant. Folk är nyfikna. Om det görs tillgängligt lär folk nosa på det av ren nyfikenhet för att se vad det hela rör sig om.
Så handlar allt om att människan till sin natur är nyfiken – speciellt på sex?
Tja, det känns ju lite bättre att tro att folk i grund och botten mest är nyfikna på det som är tabu än att alla som köper ett sexistiskt koncept tycker att det är "rätt".
Men att ladda ner det/köpa det/spela det gör det indirekt rätt och okej?
Då är vi tillbaka till resonemanget kring vem som ska ta ansvar i slutänden. Föräldrar eller speltillverkare eller spelaren själv?
Jag tycker det borde vara en blandning av samtliga, men tror att många kanske inte orkar ta på sig moraliskt ansvar eller rent av inte bryr sig. Det är en svår fråga.
Därför lämnar jag den där och avslutar den här posten. :)
fredag 20 februari 2009
The Sims 2 - seminarium
Snabb sammanfattning: Mycket roligt seminarium!
Men nu ska man alltså göra en analys av sin tidigare analys samt en analys på seminariet. Missförstå mig rätt här, men att analysera och analysera om igen är enligt mig inte ens hälften så roligt som att analysera första gånge. Så för en gångs skull kanske jag kan hålla den här bloggposten kort. (Fast jag betvivlar det.)
Hur som helst... Redovisningen gick bra. Jag fick redovisa. Som vanligt.
Jag vet inte om det börjar sättas i system att alla kollektivt vägrar att redovisa i gruppen så att jag blir kvar som den enda kandidaten. Jag kan inte vägra eftersom de flesta vet att jag inte lider av panisk skräck för att redovisa så jag får helt enkelt finna mig i att vara den enda som blir "över" till redovisningsposten.
Kunde vara trevligt om någon för en gångs skull kunde få för sig att fråga om jag faktiskt vill redovisa, men... Alltså, inte för att jag har något direkt emot att göra det, men när folk verkar ta det för givet så känns det rätt otacksamt.
Nåja, jag får fortsatt träning att stå framför folk i alla fall. Det är ju bra.
Jag tror att jag fick med det mesta av det vi kommit fram till som grupp.
Tankar efter seminariet
Mina tankar kring The Sims 2 och jämställdheten däri förändrades inte mycket i och med seminariet. Det var emellertid en av de andra grupperna som påpekade hur barn porträtteras i spelet och att pojkar och flickor har typiska kläder och färger beroende på kön. Det hade inte jag tänkt på eftersom vi mest fokuserade på vuxna simmar i min grupp.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den där ljublått vs. rosa-debatten. Jag har ingenting emot att man klär bebisar i olika färger för att tala om ifall det är en pojke eller flicka egentligen. Det är rätt praktiskt.
I Sims kan man ju dessutom alltid välja vad man vill klä sina minisimmar i. Det finns alltid andra alternativ än blått och rosa så jag känner inte att det något som spelet tvingar på en som spelare. Gillar man rosa och blått så har man full frihet att välja det.
Jag förstår ärligt talat inte varför vissa måste se det som något negativt att klädval i rosa och blått ens finns! Vilken del av fri vilja, eget ansvar och eget val är det de inte förstår? Borde spelet inte erbjuda saker i rosa och blått bara för att bli mer jämlikt? Är inte det en diskriminering mot dem som faktiskt gillar rosa och blått och är inte det att inskränka på valfriheten att få göra precis som man vill???
Sen dök debatten om killar i kjol upp. Jag blir ärligt talat trött varje gång jag hör den. Jag har i hela mitt liv bara träffat EN kille som faktiskt klädde sig i kjol. Och han såg inte klok ut.
Då menar jag inte detta på ett könsdiskriminerande sätt utan rent ut: Det var en gräsligt ful kjol! Hade han valt en annan kjol så okej. Jag bryr mig inte om vad han vill klä sig i. Couldn’t care less.
Ibland har jag lust att fråga vem som över huvud taget vill klä sig i kjol. Det är ett ytterst opraktiskt klädesplagg och jag tycker att man ser färre och färre kjolar på tjejer. Är det kanske ett utdöende klädesplagg, som enbart kommer fram vid festliga tillfällen?
Inte vet jag, men min personliga åsikt är att kjolar är mycket opraktiska och strumpbyxor, som nästan alltid är ett måste att ha till såvida man inte vill förfrysa de nedre delarna av sin kropp, är om möjligt det med osexiga, opraktiska klädesplagg som finns – ta bort kjolen och man ser skrattretande ut! Haha!
Hur som helst... Kommentaren "killar kan inte ha kjol i spelet" blev jag lite trött på.
Det finns en kilt, bär den då om ni så tvunget vill ha kjolar! Eller ladda ner ett par kjolar från ModTheSims2. På vilket sätt män med kjolar skulle vara ett tecken på jämlikhet, det har jag aldrig fattat. Det är bara ett tecken på att de vill förfrysa sina spermier och därmed bli sterila. Ja, smart! Se hur bra vår art kommer att överleva då.
Sen var det någon som sa att kvinnliga simmar inte kan ha kostym. Det är rent ut sagt fel. Jag klädde medvetet båda mina simmar i kostym i bilden som visar hur kroppsspråket och personligheten är samma oberoende av kön.
Visst, kvinnan har en lite mer "kvinnlig" kostym, men det är fortfarande en typisk "business woman"-klädsel – varför ska hon vara tvungen att vara klädd exakt som en man liksom? Rent allmänt finns det fler valmöjligheter vad gäller antal kläder för kvinnliga simmar än för manliga. Man kan välja om man vill vara heltäckande klädd eller halvnaken – återigen helt och hållet upp till spelaren.
De manliga simmarna har färre halvnakna outfits att välja på i och för sig, men de har å andra sidan andra stereotypa outfits att välja på istället – till exempel slacker-stilen som innebär slitna jeans och solkig undertröja med pizzafläckar. Tjena, fördom!
Men används det? Såklart, folk tycker det är roligt och Sims bygger på humor. Återigen fritt val att göra som man vill.
Hmm... Det var väl det jag funderade mest på i alla fall. Sen tyckte jag Lennarths frågor om hur man kunde bo i spelet var intressanta för det hade jag inte tänkt på i någon större utsträckning. Kvarteret man bor i är tänkt att vara en förort till SimCity, som ju är en annan storsäljande spelserie, som kom innan The Sims, av samma tillverkare, Maxis.
Grundplattan man står på i The Sims är en förort. En amerikanskbaserad sådan, men med möjlighet att ge sin speciella lilla "touch" beroende på hur man som spelare vill utforma sitt kvarter. Just grundinstallationen av Sims 2 erbjuder inte så många internationella inredningsalternativ, men det kommer fler och fler i expansionerna. Jag minns speciellt att det fanns många möjligheter att inreda med typiskt japanska, indiska och afrikanska föremål i Sims 1. Sims 2 innehåller nog vid närmare eftertanke färre multikulturella möjligheter vad gäller inredningen, men å andra sidan kan jag inte veta säkert eftersom jag faktiskt inte har spela samtliga expansionerna till Sims 2. (Ännu.)
Hur man väljer att bo är emellertid helt och hållet upp till spelaren. Vill man bo i sämsta möjliga förhållande och verkligen plåga sin sim – gör det. Vill man bo i en sällan skådad lyxvilla – gör det. Vill man bo i studentkorridor, lägenhet, dela hus med andra – gör det. Ingen sätter gränserna mer än spelarens egen fantasi.
Hudfärger kan man också variera hur mycket man vill i Sims 2. Det var mer begränsat i Sims 1 såvida man inte – och nu återkommer jag till det igen – laddade in sina egna filer.
Vill du ha simmar med grön/gul/lila/orange hy? Fine! Google! Download! Install! You’re good to go.
Förutom spelanalys
Jag är en luttrad Sims-spelare. Det finns inget mörkt hörn av Sim-webben jag inte utforskat och så gott som inget hack jag inte vågat testa även om det så kraschat datorn.
Många gånger blir man inte respekterad av spelare, som spelar andra, mer "seriösa" och "manliga" spel.
Man ska spela WoW eller CS eller GTA, med mera... Då är man "cooool". Men att spela Sims – trots att det är det bäst säljande spelet i världen – det är ocoolt.
På seminariet igår kändes det emellertid som att det var helt okej att vara Sims-nörd. Det var riktigt trevligt folk som kom och ställde sig runt vår grupp och vi pratade och diskuterade spelet från alla möjliga synvinklar. Det var jätteroligt.
Jag fick användning för alla kunskaper jag har runt omkring The Sims, inte bara rent hur-spelar-man utan faktiskt hur upphovsmännen tänkt och så vidare. Paralleller mellan The Sims-spelen och SimCity-serien var uppskattade och knasig trivia kändes också som om den gick hem.
Jag lämnade aldrig min plats i Sims-hörnan, men det kom förbi en del folk och pratade om andra spel, som vi kunde jämföra, så jag tycker det var mycket givande på många sätt. Framför allt var det roligt att prata om Sims och diskutera jämlikhet med dem som var intresserade och att göra dem synbart mer intresserade av Sims.
Ett tag kändes det som om jag stod på en mässa i någon slags Maxis-monter och skulle försöka sälja Sims till förbipasserande. Det var en lite surrealistisk känsla, men det var väldigt roligt.
Sammanfattningsvis då, vad lärde jag mig igår?
Jag vet ärligt talat inte så här på rak arm. Det känns som om jag lärde mig massor med saker. När jag gick ifrån seminariet kände jag mig berikad, uppspelt och positivt inställd till livet på många sätt. Jag hade fått argumentera för något jag brinner för och fått dela med mig av mina nördiga kunskaper till människor som verkade ärligt intresserade och frikostigt delade med sig av sina egna tankar och åsikter. Hade gärna haft såna lektioner varje dag. Det var väldigt roligt. (Jag lär hinna säga det en gång till innan den här posten är slut.)
Man växer som människa när man får göra sådant här, tror jag. Och det är mycket lärorikt.
Den sociala biten betyder mycket inför framtiden och jag tror att om man vill kunna ta sig någonstans här i världen måste man kunna argumentera för sin sak på ett positivt och engagerande sätt så att man fångar andra människors intressen. Gårdagens seminarium var en mycket trevlig övning i just detta.
Som sagt, det var mycket roligt. ;)
Men nu ska man alltså göra en analys av sin tidigare analys samt en analys på seminariet. Missförstå mig rätt här, men att analysera och analysera om igen är enligt mig inte ens hälften så roligt som att analysera första gånge. Så för en gångs skull kanske jag kan hålla den här bloggposten kort. (Fast jag betvivlar det.)
Hur som helst... Redovisningen gick bra. Jag fick redovisa. Som vanligt.
Jag vet inte om det börjar sättas i system att alla kollektivt vägrar att redovisa i gruppen så att jag blir kvar som den enda kandidaten. Jag kan inte vägra eftersom de flesta vet att jag inte lider av panisk skräck för att redovisa så jag får helt enkelt finna mig i att vara den enda som blir "över" till redovisningsposten.
Kunde vara trevligt om någon för en gångs skull kunde få för sig att fråga om jag faktiskt vill redovisa, men... Alltså, inte för att jag har något direkt emot att göra det, men när folk verkar ta det för givet så känns det rätt otacksamt.
Nåja, jag får fortsatt träning att stå framför folk i alla fall. Det är ju bra.
Jag tror att jag fick med det mesta av det vi kommit fram till som grupp.
Tankar efter seminariet
Mina tankar kring The Sims 2 och jämställdheten däri förändrades inte mycket i och med seminariet. Det var emellertid en av de andra grupperna som påpekade hur barn porträtteras i spelet och att pojkar och flickor har typiska kläder och färger beroende på kön. Det hade inte jag tänkt på eftersom vi mest fokuserade på vuxna simmar i min grupp.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den där ljublått vs. rosa-debatten. Jag har ingenting emot att man klär bebisar i olika färger för att tala om ifall det är en pojke eller flicka egentligen. Det är rätt praktiskt.
I Sims kan man ju dessutom alltid välja vad man vill klä sina minisimmar i. Det finns alltid andra alternativ än blått och rosa så jag känner inte att det något som spelet tvingar på en som spelare. Gillar man rosa och blått så har man full frihet att välja det.
Jag förstår ärligt talat inte varför vissa måste se det som något negativt att klädval i rosa och blått ens finns! Vilken del av fri vilja, eget ansvar och eget val är det de inte förstår? Borde spelet inte erbjuda saker i rosa och blått bara för att bli mer jämlikt? Är inte det en diskriminering mot dem som faktiskt gillar rosa och blått och är inte det att inskränka på valfriheten att få göra precis som man vill???
Sen dök debatten om killar i kjol upp. Jag blir ärligt talat trött varje gång jag hör den. Jag har i hela mitt liv bara träffat EN kille som faktiskt klädde sig i kjol. Och han såg inte klok ut.
Då menar jag inte detta på ett könsdiskriminerande sätt utan rent ut: Det var en gräsligt ful kjol! Hade han valt en annan kjol så okej. Jag bryr mig inte om vad han vill klä sig i. Couldn’t care less.
Ibland har jag lust att fråga vem som över huvud taget vill klä sig i kjol. Det är ett ytterst opraktiskt klädesplagg och jag tycker att man ser färre och färre kjolar på tjejer. Är det kanske ett utdöende klädesplagg, som enbart kommer fram vid festliga tillfällen?
Inte vet jag, men min personliga åsikt är att kjolar är mycket opraktiska och strumpbyxor, som nästan alltid är ett måste att ha till såvida man inte vill förfrysa de nedre delarna av sin kropp, är om möjligt det med osexiga, opraktiska klädesplagg som finns – ta bort kjolen och man ser skrattretande ut! Haha!
Hur som helst... Kommentaren "killar kan inte ha kjol i spelet" blev jag lite trött på.
Det finns en kilt, bär den då om ni så tvunget vill ha kjolar! Eller ladda ner ett par kjolar från ModTheSims2. På vilket sätt män med kjolar skulle vara ett tecken på jämlikhet, det har jag aldrig fattat. Det är bara ett tecken på att de vill förfrysa sina spermier och därmed bli sterila. Ja, smart! Se hur bra vår art kommer att överleva då.
Sen var det någon som sa att kvinnliga simmar inte kan ha kostym. Det är rent ut sagt fel. Jag klädde medvetet båda mina simmar i kostym i bilden som visar hur kroppsspråket och personligheten är samma oberoende av kön.
Visst, kvinnan har en lite mer "kvinnlig" kostym, men det är fortfarande en typisk "business woman"-klädsel – varför ska hon vara tvungen att vara klädd exakt som en man liksom? Rent allmänt finns det fler valmöjligheter vad gäller antal kläder för kvinnliga simmar än för manliga. Man kan välja om man vill vara heltäckande klädd eller halvnaken – återigen helt och hållet upp till spelaren.
De manliga simmarna har färre halvnakna outfits att välja på i och för sig, men de har å andra sidan andra stereotypa outfits att välja på istället – till exempel slacker-stilen som innebär slitna jeans och solkig undertröja med pizzafläckar. Tjena, fördom!
Men används det? Såklart, folk tycker det är roligt och Sims bygger på humor. Återigen fritt val att göra som man vill.
Hmm... Det var väl det jag funderade mest på i alla fall. Sen tyckte jag Lennarths frågor om hur man kunde bo i spelet var intressanta för det hade jag inte tänkt på i någon större utsträckning. Kvarteret man bor i är tänkt att vara en förort till SimCity, som ju är en annan storsäljande spelserie, som kom innan The Sims, av samma tillverkare, Maxis.
Grundplattan man står på i The Sims är en förort. En amerikanskbaserad sådan, men med möjlighet att ge sin speciella lilla "touch" beroende på hur man som spelare vill utforma sitt kvarter. Just grundinstallationen av Sims 2 erbjuder inte så många internationella inredningsalternativ, men det kommer fler och fler i expansionerna. Jag minns speciellt att det fanns många möjligheter att inreda med typiskt japanska, indiska och afrikanska föremål i Sims 1. Sims 2 innehåller nog vid närmare eftertanke färre multikulturella möjligheter vad gäller inredningen, men å andra sidan kan jag inte veta säkert eftersom jag faktiskt inte har spela samtliga expansionerna till Sims 2. (Ännu.)
Hur man väljer att bo är emellertid helt och hållet upp till spelaren. Vill man bo i sämsta möjliga förhållande och verkligen plåga sin sim – gör det. Vill man bo i en sällan skådad lyxvilla – gör det. Vill man bo i studentkorridor, lägenhet, dela hus med andra – gör det. Ingen sätter gränserna mer än spelarens egen fantasi.
Hudfärger kan man också variera hur mycket man vill i Sims 2. Det var mer begränsat i Sims 1 såvida man inte – och nu återkommer jag till det igen – laddade in sina egna filer.
Vill du ha simmar med grön/gul/lila/orange hy? Fine! Google! Download! Install! You’re good to go.
Förutom spelanalys
Jag är en luttrad Sims-spelare. Det finns inget mörkt hörn av Sim-webben jag inte utforskat och så gott som inget hack jag inte vågat testa även om det så kraschat datorn.
Många gånger blir man inte respekterad av spelare, som spelar andra, mer "seriösa" och "manliga" spel.
Man ska spela WoW eller CS eller GTA, med mera... Då är man "cooool". Men att spela Sims – trots att det är det bäst säljande spelet i världen – det är ocoolt.
På seminariet igår kändes det emellertid som att det var helt okej att vara Sims-nörd. Det var riktigt trevligt folk som kom och ställde sig runt vår grupp och vi pratade och diskuterade spelet från alla möjliga synvinklar. Det var jätteroligt.
Jag fick användning för alla kunskaper jag har runt omkring The Sims, inte bara rent hur-spelar-man utan faktiskt hur upphovsmännen tänkt och så vidare. Paralleller mellan The Sims-spelen och SimCity-serien var uppskattade och knasig trivia kändes också som om den gick hem.
Jag lämnade aldrig min plats i Sims-hörnan, men det kom förbi en del folk och pratade om andra spel, som vi kunde jämföra, så jag tycker det var mycket givande på många sätt. Framför allt var det roligt att prata om Sims och diskutera jämlikhet med dem som var intresserade och att göra dem synbart mer intresserade av Sims.
Ett tag kändes det som om jag stod på en mässa i någon slags Maxis-monter och skulle försöka sälja Sims till förbipasserande. Det var en lite surrealistisk känsla, men det var väldigt roligt.
Sammanfattningsvis då, vad lärde jag mig igår?
Jag vet ärligt talat inte så här på rak arm. Det känns som om jag lärde mig massor med saker. När jag gick ifrån seminariet kände jag mig berikad, uppspelt och positivt inställd till livet på många sätt. Jag hade fått argumentera för något jag brinner för och fått dela med mig av mina nördiga kunskaper till människor som verkade ärligt intresserade och frikostigt delade med sig av sina egna tankar och åsikter. Hade gärna haft såna lektioner varje dag. Det var väldigt roligt. (Jag lär hinna säga det en gång till innan den här posten är slut.)
Man växer som människa när man får göra sådant här, tror jag. Och det är mycket lärorikt.
Den sociala biten betyder mycket inför framtiden och jag tror att om man vill kunna ta sig någonstans här i världen måste man kunna argumentera för sin sak på ett positivt och engagerande sätt så att man fångar andra människors intressen. Gårdagens seminarium var en mycket trevlig övning i just detta.
Som sagt, det var mycket roligt. ;)
torsdag 19 februari 2009
The Sims 2 - analys
- Inledning
Sims är en av relativt få saker jag kan säga att jag var "först" med. Jag köpte spelet bara några dagar efter att det hade släppts och innan det hunnit bli superdupermegapopulärt.
Varför köpte jag det till att börja med? Jag minns faktiskt inte, det är nästan exakt nio år sedan nu och jag minns inte riktigt hur den nio år yngre versionen av mig resonerade just då.
Jag minns däremot att jag såg kartongen i butiken, lyfte ner den, tittade på bilderna, läste baksidestexten och blev... frälst?
Hur som helst har jag alltid gillat The Sims-spelen. Nu när jag ser tillbaka genom makt- och genus-glasögon kan jag tycka att en stor anledning till varför jag tycker om spelen är för att jag upplever dem som befriande jämställda på många sätt.
I nuläget är det längesen jag spelade första The Sims så fokus i min analys kommer att ligga på The Sims 2.
- Spelaren
Jag tänkte börja med att ta upp Sims-spelare ur ett genus- och maktperspektiv.
Det brukar sägas att fler kvinnor än män spelar Sims och att kvinnliga spelare föredrar inredning medan manliga spelare föredrar att bygga hus. Detta har jag läst i en studie någon gång för kanske fyra år sedan på EA’s egen Simssajt, men jag kan dessvärre inte hitta den idag.
Huruvida män bygger och kvinnor inreder känns emellertid mindre relevant för mig, det jag tycker är inspirerande är att man kan välja fritt vad man vill göra utifrån vad man är intresserad av.
Själv byggde jag mer än gärna hus och inredde i Sims 1, men i Sims 2 tar det så lång tid att bygga hus att jag hellre skippar både den biten och inredningen för att istället ladda ner färdiga hus ifrån Simssajten.
Valfrihet är en bra grund att stå på när man pratar jämlikhet, tycker jag.
Oavsett genus så har man makten att själv välja vad man vill göra och spelet sätter inga gränser för det. Om du tycker det är roligast att bygga hus så kan du göra enbart det. Om du tycker det är roligast att spela med simmarna, då kan du göra enbart det istället.
Detta tycker jag är mycket tilltalande med spelet.
- Spelet
Om man ska se till genus- och maktförhållanden i själva spelen så tycker jag att det är ganska jämlikt där med. Simmarna man skapar har samma sorts kroppsspråk och reagerar likadant oavsett kön. En kvinnlig sim har lika stor möjlighet som en manlig att göra karriär.
Under gruppdiskussionen i måndags var det någon eller några som kommenterade att alla förgjorda Sims, som redan bor i kvarteret när man flyttar in, är ganska stereotypa. Mammorna är hemmafruar och männen jobbar, med mera. Detta tolkades som något negativt, men jag tycker inte det är konstigt att spelet ser ut som det gör.
Man måste tänka på att det är ett amerikanskt spel och att hemmafruar är väldigt mycket vanligare och mer accepterat i USA än det är i Sverige i nuläget. Att vara hemmafru betyder inte att man är förtryckt, menar jag. Istället har man andra friheter och i Sims som spel kan det många gånger vara roligare att spela den sim som inte jobbar eftersom den simmen inte försvinner iväg i flera sim-timmar och därmed är ospelbar. Med andra ord erbjuder "hemmafruarna" tekniskt sett mer speltid för en spelare.
Någon kommenterade hur simmarna är klädda och vilka kläder som finns att välja på om man skapar en kvinnlig eller en manlig sim. Visserligen är klänningarna och tiarorna enbart tillgängliga för de kvinnliga simmarna, men jag ser inget jättestort problem i det. Vill man mot all förmodan klä sin manliga sim i klänning så kan man enkelt hacka spelet och ladda in klänningarna i männens garderob också. Personligen har jag inget behov av detta dock.
Jag måste erkänna att jag är en sån där som mer eller mindre hackat sönder sitt Sims-spel. Det finns hacks för det mesta. Man kan ta bort blurret som dyker upp när en sim går på toaletten eller duschar och man kan ladda in sina egna bildfiler för hur man vill att simmarnas nakna kroppar ska se ut. Utan blurr ser de nämligen ut som Barbie och Ken, men om man vill kan man lätt göra sitt spel bra mycket mer grafiskt. Finns stora fansites på nätet ägnade enbart åt customgjorda, nakna simmar.
Och med det vill jag återigen lyfta fram det här med makt i spelet. Som spelare har du väldigt stor makt över dina simmar och ditt spel. Du kan mer eller mindre utforma det hur du vill – allt som krävs är lite enkelt googlande för att få reda på hur.
Men även med en ohackad version av spelet har man stor makt över simmarnas liv. Visserligen kan simmarna ha fri vilja, men den går lätt att ignorera eller ändra eller till och med stänga av helt och hållet i spelets inställningar. Med andra ord blir det här med genus mycket beroende på hur man väljer att spela med sina simmar. Har man lust att klä sin kvinnliga sim i armébrallor och ge henne yrket inbrottstjuv så är det helt okej. Hon kan även gå ut och mucka gräl med andra simmar och bete sig hur "manligt" man än vill. Spelet kommer inte att säga ifrån.
Båda könen är för övrigt lika långa i spelet så vad gäller makt rent fysiskt har ingen direkt övertaget. En kvinnlig sim kan vara lika vältränad/otränad som en manlig sim.
- Kön
Det blev en stor debatt om Sims 1 så fort det stod klart att spelet tillät homosexuella relationer. Simmar kan förälska sig i vem som helst, oavsett kön. För att relationen ska ha det där lilla extra så får gärna simmarnas stjärntecken matcha varandra efter astrologins alla regler.
Stjärntecknen används också för att bestämma en sims personlighet i allmänhet, men oavsett om man har en manlig eller kvinnlig sim så är personligheten den samma. En jungfru är blyg, ett lejon utåtgående, en oxe är lat – oavsett kön.
Någonting som däremot är könsrelaterat är att enbart kvinnliga simmar kan bli gravida efter lite "woohoo". Ett homosexuellt par däremot kan adoptera ett barn och oavsett familjekonstellation så är det inte tvunget mamman som måste stanna hemma och ta hand om barnet efter födseln. Om den kvinnliga simmen har högst lön i familjen låter jag henne gå till jobbet medan mannen får vara hemma och ta hand om barnen, helt enkelt.
Fast förresten! Män kan också bli gravida i simmarnas värld. Efter att ha blivit uppstrålade av utomjordingar...
Med det sagt vill jag poängtera att humorn är något väldigt viktigt i Sims. Skaparna har lagt ner mycket möda på att skapa ett spel som egentligen är en parodi på oss människor och hur vi lever våra små liv. Har man spelat spelet länge kan man börja känna sig som en sim i verkliga livet – lite Matrix-feeling över det.
Man lagar mat, man spolar på toaletten, man åker till skolan, gör sina läxor, tittar på TV... Det gör simmarna också.
- NPCs och yrkeslivet
Att vissa könsroller som är vanligt förekommande i den verkliga världen återkommer i simmarnas värld anser jag vara ganska naturligt för annars hade inte spelet haft lika stor realistisk känsla, kan jag tycka.
De NPCs som finns i spelet – alltså inbyggda karaktärer, som man i Sims 1 inte kunde interagera med, men i Sims 2 både kan göra till sina vänner eller äkta makar – har en ganska påtaglig könsfördelning.
Typiskt kvinnliga arbeten utförs av en kvinna – som exempelvis hembiträde eller barnsköterska – medan mer manliga yrken som reparatör eller brandman utförs av manliga simmar. Det förekommer simmar av båda könen inom samtliga yrken, men det är mer ovanligt med en kvinnlig inbrottstjuv exempelvis – men hon förekommer likväl och jag har sett henne flera gånger!
Rent allmänt tycker jag att könsfördelningen på NPC:s i spelet bidrar till att spegla verkligheten och upprätthålla en illusion av att simmarna är väldigt lika oss. Något som däremot inte är lika överrensstämmande med verkligheten är att en kvinnlig sim kan skaffa sig ett välbetalt arbete utan att spelet ifrågasätter henne just för att hon är kvinna. Det gillar jag.
Hembiträdet kan sluta som hembiträde och istället sadla om till polis utan vidare. Inte lika lätt i verkligheten, skulle jag vilja påstå.
- Dags att blicka bakåt och framåt
Simmarna i Sims 1 var ganska personlighetslösa jämfört med simmarna i Sims 2, kan jag tycka. Sims 2 erbjuder dessutom många fler sätt att interagera med andra simmar, men jag kan tycka att sättet som könen porträtterades på blev mer jämlikt i Sims 2. Snart kommer Sims 3 och den första reklampostern jag snubblade över för spelet föreställer en tjej som jobbar som astronaut.
Detta ser jag som ett positivt tecken på att Sims kommer att bli ännu mer jämlikt i version 3. (Astronauten i reklamen för Sims 2 var för övrigt en man.)
Och med det vill jag sammanfatta genom att säga att jag tycker Sims över lag är ett trevligt och jämlikt spel där det inte spelar någon större roll vilket kön den sim man spelar med har. Om karaktären tilldelas något speciellt genus så är det man själv som svarar för det när man skapar simmen och samma sak när det gäller inredning av simmens hus och val av karriär. Allt hänger på spelaren, som har full makt att göra precis vad han eller hon vill med sitt spel. Det tycker jag är mycket inspirerande. :)
Sims är en av relativt få saker jag kan säga att jag var "först" med. Jag köpte spelet bara några dagar efter att det hade släppts och innan det hunnit bli superdupermegapopulärt.
Varför köpte jag det till att börja med? Jag minns faktiskt inte, det är nästan exakt nio år sedan nu och jag minns inte riktigt hur den nio år yngre versionen av mig resonerade just då.
Jag minns däremot att jag såg kartongen i butiken, lyfte ner den, tittade på bilderna, läste baksidestexten och blev... frälst?
Hur som helst har jag alltid gillat The Sims-spelen. Nu när jag ser tillbaka genom makt- och genus-glasögon kan jag tycka att en stor anledning till varför jag tycker om spelen är för att jag upplever dem som befriande jämställda på många sätt.
I nuläget är det längesen jag spelade första The Sims så fokus i min analys kommer att ligga på The Sims 2.
- Spelaren
Jag tänkte börja med att ta upp Sims-spelare ur ett genus- och maktperspektiv.
Det brukar sägas att fler kvinnor än män spelar Sims och att kvinnliga spelare föredrar inredning medan manliga spelare föredrar att bygga hus. Detta har jag läst i en studie någon gång för kanske fyra år sedan på EA’s egen Simssajt, men jag kan dessvärre inte hitta den idag.
Huruvida män bygger och kvinnor inreder känns emellertid mindre relevant för mig, det jag tycker är inspirerande är att man kan välja fritt vad man vill göra utifrån vad man är intresserad av.
Själv byggde jag mer än gärna hus och inredde i Sims 1, men i Sims 2 tar det så lång tid att bygga hus att jag hellre skippar både den biten och inredningen för att istället ladda ner färdiga hus ifrån Simssajten.
Valfrihet är en bra grund att stå på när man pratar jämlikhet, tycker jag.
Oavsett genus så har man makten att själv välja vad man vill göra och spelet sätter inga gränser för det. Om du tycker det är roligast att bygga hus så kan du göra enbart det. Om du tycker det är roligast att spela med simmarna, då kan du göra enbart det istället.
Detta tycker jag är mycket tilltalande med spelet.
- Spelet
Om man ska se till genus- och maktförhållanden i själva spelen så tycker jag att det är ganska jämlikt där med. Simmarna man skapar har samma sorts kroppsspråk och reagerar likadant oavsett kön. En kvinnlig sim har lika stor möjlighet som en manlig att göra karriär.
Under gruppdiskussionen i måndags var det någon eller några som kommenterade att alla förgjorda Sims, som redan bor i kvarteret när man flyttar in, är ganska stereotypa. Mammorna är hemmafruar och männen jobbar, med mera. Detta tolkades som något negativt, men jag tycker inte det är konstigt att spelet ser ut som det gör.
Man måste tänka på att det är ett amerikanskt spel och att hemmafruar är väldigt mycket vanligare och mer accepterat i USA än det är i Sverige i nuläget. Att vara hemmafru betyder inte att man är förtryckt, menar jag. Istället har man andra friheter och i Sims som spel kan det många gånger vara roligare att spela den sim som inte jobbar eftersom den simmen inte försvinner iväg i flera sim-timmar och därmed är ospelbar. Med andra ord erbjuder "hemmafruarna" tekniskt sett mer speltid för en spelare.
Någon kommenterade hur simmarna är klädda och vilka kläder som finns att välja på om man skapar en kvinnlig eller en manlig sim. Visserligen är klänningarna och tiarorna enbart tillgängliga för de kvinnliga simmarna, men jag ser inget jättestort problem i det. Vill man mot all förmodan klä sin manliga sim i klänning så kan man enkelt hacka spelet och ladda in klänningarna i männens garderob också. Personligen har jag inget behov av detta dock.
Jag måste erkänna att jag är en sån där som mer eller mindre hackat sönder sitt Sims-spel. Det finns hacks för det mesta. Man kan ta bort blurret som dyker upp när en sim går på toaletten eller duschar och man kan ladda in sina egna bildfiler för hur man vill att simmarnas nakna kroppar ska se ut. Utan blurr ser de nämligen ut som Barbie och Ken, men om man vill kan man lätt göra sitt spel bra mycket mer grafiskt. Finns stora fansites på nätet ägnade enbart åt customgjorda, nakna simmar.
Och med det vill jag återigen lyfta fram det här med makt i spelet. Som spelare har du väldigt stor makt över dina simmar och ditt spel. Du kan mer eller mindre utforma det hur du vill – allt som krävs är lite enkelt googlande för att få reda på hur.
Men även med en ohackad version av spelet har man stor makt över simmarnas liv. Visserligen kan simmarna ha fri vilja, men den går lätt att ignorera eller ändra eller till och med stänga av helt och hållet i spelets inställningar. Med andra ord blir det här med genus mycket beroende på hur man väljer att spela med sina simmar. Har man lust att klä sin kvinnliga sim i armébrallor och ge henne yrket inbrottstjuv så är det helt okej. Hon kan även gå ut och mucka gräl med andra simmar och bete sig hur "manligt" man än vill. Spelet kommer inte att säga ifrån.
Båda könen är för övrigt lika långa i spelet så vad gäller makt rent fysiskt har ingen direkt övertaget. En kvinnlig sim kan vara lika vältränad/otränad som en manlig sim.
- Kön
Det blev en stor debatt om Sims 1 så fort det stod klart att spelet tillät homosexuella relationer. Simmar kan förälska sig i vem som helst, oavsett kön. För att relationen ska ha det där lilla extra så får gärna simmarnas stjärntecken matcha varandra efter astrologins alla regler.
Stjärntecknen används också för att bestämma en sims personlighet i allmänhet, men oavsett om man har en manlig eller kvinnlig sim så är personligheten den samma. En jungfru är blyg, ett lejon utåtgående, en oxe är lat – oavsett kön.
Någonting som däremot är könsrelaterat är att enbart kvinnliga simmar kan bli gravida efter lite "woohoo". Ett homosexuellt par däremot kan adoptera ett barn och oavsett familjekonstellation så är det inte tvunget mamman som måste stanna hemma och ta hand om barnet efter födseln. Om den kvinnliga simmen har högst lön i familjen låter jag henne gå till jobbet medan mannen får vara hemma och ta hand om barnen, helt enkelt.
Fast förresten! Män kan också bli gravida i simmarnas värld. Efter att ha blivit uppstrålade av utomjordingar...
Med det sagt vill jag poängtera att humorn är något väldigt viktigt i Sims. Skaparna har lagt ner mycket möda på att skapa ett spel som egentligen är en parodi på oss människor och hur vi lever våra små liv. Har man spelat spelet länge kan man börja känna sig som en sim i verkliga livet – lite Matrix-feeling över det.
Man lagar mat, man spolar på toaletten, man åker till skolan, gör sina läxor, tittar på TV... Det gör simmarna också.
- NPCs och yrkeslivet
Att vissa könsroller som är vanligt förekommande i den verkliga världen återkommer i simmarnas värld anser jag vara ganska naturligt för annars hade inte spelet haft lika stor realistisk känsla, kan jag tycka.
De NPCs som finns i spelet – alltså inbyggda karaktärer, som man i Sims 1 inte kunde interagera med, men i Sims 2 både kan göra till sina vänner eller äkta makar – har en ganska påtaglig könsfördelning.
Typiskt kvinnliga arbeten utförs av en kvinna – som exempelvis hembiträde eller barnsköterska – medan mer manliga yrken som reparatör eller brandman utförs av manliga simmar. Det förekommer simmar av båda könen inom samtliga yrken, men det är mer ovanligt med en kvinnlig inbrottstjuv exempelvis – men hon förekommer likväl och jag har sett henne flera gånger!
Rent allmänt tycker jag att könsfördelningen på NPC:s i spelet bidrar till att spegla verkligheten och upprätthålla en illusion av att simmarna är väldigt lika oss. Något som däremot inte är lika överrensstämmande med verkligheten är att en kvinnlig sim kan skaffa sig ett välbetalt arbete utan att spelet ifrågasätter henne just för att hon är kvinna. Det gillar jag.
Hembiträdet kan sluta som hembiträde och istället sadla om till polis utan vidare. Inte lika lätt i verkligheten, skulle jag vilja påstå.
- Dags att blicka bakåt och framåt
Simmarna i Sims 1 var ganska personlighetslösa jämfört med simmarna i Sims 2, kan jag tycka. Sims 2 erbjuder dessutom många fler sätt att interagera med andra simmar, men jag kan tycka att sättet som könen porträtterades på blev mer jämlikt i Sims 2. Snart kommer Sims 3 och den första reklampostern jag snubblade över för spelet föreställer en tjej som jobbar som astronaut.
Detta ser jag som ett positivt tecken på att Sims kommer att bli ännu mer jämlikt i version 3. (Astronauten i reklamen för Sims 2 var för övrigt en man.)
Och med det vill jag sammanfatta genom att säga att jag tycker Sims över lag är ett trevligt och jämlikt spel där det inte spelar någon större roll vilket kön den sim man spelar med har. Om karaktären tilldelas något speciellt genus så är det man själv som svarar för det när man skapar simmen och samma sak när det gäller inredning av simmens hus och val av karriär. Allt hänger på spelaren, som har full makt att göra precis vad han eller hon vill med sitt spel. Det tycker jag är mycket inspirerande. :)
onsdag 18 februari 2009
Snacka om nyheter
Läste på text-TV idag om fem tonårstjejer som åtalas för mobbning där den mobbade försökt ta livet av sig.
4:ans text-TV uppger följande:
"Enligt åtalet fick 14-åringen varje dag höra att hon var tjock, ful och äcklig och flickorna ska även ha hotat att misshandla henne."
Flickan har även blivit kallad "hora och fitta". Läs eländet på Nyhetskanalen för mer info.
Mina direkta reflektioner över detta är att jag aldrig såg sådant beteende bland tjejer när jag var i den åldern. När man läser om tjejgäng som går ut på stan och misshandlar folk fattar jag ärligt talat ingenting. Det är inte många år sedan jag var tonåring, men på den fronten känner jag mig redan som en gammal sur kärring som sitter och skakar på huvudet åt "den ungdomen"...
Detta våldsamma beteende har jag tidigare alltid förknippat med killar, men tjejerna verkar slå sig fram precis lika mycket nu för tiden. Leder det till större jämställdhet, tro?
En annan bisats som jag kom att tänka på i anslutning till seminariet: Någon mer än jag som noterade att fler tjejer än killar ivrigt och emellanåt ganska aggressivt framförde sina åsikter? Ett tecken på att jämlikhet är på frammarsch?
4:ans text-TV uppger följande:
"Enligt åtalet fick 14-åringen varje dag höra att hon var tjock, ful och äcklig och flickorna ska även ha hotat att misshandla henne."
Flickan har även blivit kallad "hora och fitta". Läs eländet på Nyhetskanalen för mer info.
Mina direkta reflektioner över detta är att jag aldrig såg sådant beteende bland tjejer när jag var i den åldern. När man läser om tjejgäng som går ut på stan och misshandlar folk fattar jag ärligt talat ingenting. Det är inte många år sedan jag var tonåring, men på den fronten känner jag mig redan som en gammal sur kärring som sitter och skakar på huvudet åt "den ungdomen"...
Detta våldsamma beteende har jag tidigare alltid förknippat med killar, men tjejerna verkar slå sig fram precis lika mycket nu för tiden. Leder det till större jämställdhet, tro?
En annan bisats som jag kom att tänka på i anslutning till seminariet: Någon mer än jag som noterade att fler tjejer än killar ivrigt och emellanåt ganska aggressivt framförde sina åsikter? Ett tecken på att jämlikhet är på frammarsch?
måndag 16 februari 2009
Torsdag
Såg i schemat att det där mötet angående distributionskursen överlappar IKT-kursen med en halvtimme.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva, jag tänkte bara tala om att jag inte tänker gå på mötet på torsdag eftersom jag inte anser mig ha något mer att tillföra än att jag är NÖJD och jag vill påpeka att jag inte hade några större problem med kursen. De jag i så fall hade berodde oftast på att jag missförstått något och då fick jag rätta till det.
För att undvika högt blodtryck, vilket jag vet att jag kommer att få om jag går på mötet, så tänker jag inte dyka upp. Om någon påstår att "alla" är missnöjda med kursen så finns det i alla fall här skriftligt att jag INTE är missnöjd!
Det var allt jag hade att säga om den saken. Fri citering tillåten.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva, jag tänkte bara tala om att jag inte tänker gå på mötet på torsdag eftersom jag inte anser mig ha något mer att tillföra än att jag är NÖJD och jag vill påpeka att jag inte hade några större problem med kursen. De jag i så fall hade berodde oftast på att jag missförstått något och då fick jag rätta till det.
För att undvika högt blodtryck, vilket jag vet att jag kommer att få om jag går på mötet, så tänker jag inte dyka upp. Om någon påstår att "alla" är missnöjda med kursen så finns det i alla fall här skriftligt att jag INTE är missnöjd!
Det var allt jag hade att säga om den saken. Fri citering tillåten.
Genus och makt - del 2
Okej, dags för del två, som dessvärre blivit försenad på grund av sjukdom.
Det jag funderar över är fenomenet kvinnlig vänskap. Hur fungerar det? Är det lika rosenrött och problemfritt som Sex and the City vill antyda?
Jag vet inte hur många gånger jag hört killar säga: "Jag förstår inte tjejer!" och så tittar de på mig i förhoppning att jag ska förklara eftersom jag är tjej och rimligen borde förstå min egen "sort".
Mitt vanliga svar brukar emellertid bli något i stil med: "Titta inte på mig, jag vet inte!"
Visst det är sant att när man är barn så är det pojkarna som hörs och syns mest. Om man blir mobbad av en pojke blir man dragen i håret, knuffad, kanske kallad fula saker och så vidare inför stor publik. Men vad man aldrig uppmärksammar är på det sätt flickor mobbas. Hur skitsnack bakom ryggen på andra, systematisk utfrysning och annan mental mobbning kan pågå utan att någon märker någonting. Det finns inga fysiska blåmärken att visa upp, inga bevis, inga vittnen. En stor, kall vägg av kvinnlig illvilja.
Okej, det var när man var barn, men är det någon som påstår att det blir annorlunda när man blir vuxen? Det finns en bok med titeln Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och jag undrar varför någon skulle ens göra sig besväret att hitta på en så lång titel om den inte var ett befogat påstående.
Nu har jag inte läst mer av boken än baksidestexten, men jag har förstått att den handlar mycket om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad värld och hur svårt det är.
Men för att enbart fokusera på titeln så upplever jag att den pekar på något jag har väldigt svårt att ha förståelse för: Varför har kvinnor så svårt att hjälpas åt? Varför är det så svårt för kvinnor att samarbeta på lika villkor sinsemellan?
Jag läste Cissi Wallins kolumn i Metro i höstas och den satte sig i minnet eftersom jag kände igen mig så väl i bilden hon målar upp av hur kvinnor på något sätt bara kan hålla sams så länge de har något att klaga om. Om en av dem plötsligt säger sig vara nöjd så blir det något fel på henne, hon blir ett hot – och ut ur gruppen ska hon! Eller så ska hon tas ner på jorden fort som attan, helst på ett så smärtsamt sätt som möjligt.
Cissi Wallin fick såklart mothugg och det vet jag att jag också skulle få om jag tog upp det här ämnet i ett klassrum så jag citera Cissis slutord:
+ Till alla er som fattar att jag givetvis är fullt medveten om att det finns många, jättefina tjejgäng också.
- ... Synd bara att jag aldrig träffat dem.
Vi har Sex and the City-gänget. Men det är på TV. Jag skulle vilja se en grupp kvinnor som faktiskt fungerar så i verkligheten. Det vore väldigt inspirerande och hoppfullt, tycker jag. Vanligen när jag ser kvinnor äldre än jag själv i min omgivning umgås med andra kvinnor så uppstår alltid någon form av konkurrens, avundsjuka och en känsla av att den som inte passar in är ett hot.
Faktum är att jag tänker låta Chris Rock uttrycka det hela på ett mycket mer talande sätt.
Notera att kvinnorna i publiken skrattar. De skrattar kanske mer än männen – varför? För att de känner igen sig?
Är detta biologiskt förklarbart?
Det är det säkert. I grund och botten handlar det kanske om kvinnornas biologiska programmering att hitta en man. Om hon kan utesluta de starkare och vackrare kvinnorna ur flocken och därmed framstå som vackrast själv är chansen större att en attraktiv man får syn på just henne?
Nu spekulerar jag bara, men helt orimligt låter det inte.
Men en sak är säkert. Att som kvinna attackera andra kvinnor, det är farligt det. Det är helt okej att hoppa på männen för då gaddar kvinnorna ihop sig, men någon form av självriktad kritik till hur kvinnor beter sig mot andra kvinnor finns inte. Och om den finns så kväver man den snart på något tyst och mentalt nedbrytande sätt, som inte går att försvara sig emot.
Jag tror säkert det finns massor som inte håller med mig där ute, men ärligt talat... Bra för er! Det betyder att ni är precis lagom nog för att inte hota några andra kvinnor i er närhet och har därför antagligen aldrig upplevt kvinnlig illvilja.
Jag tänkte på det Karin sa på föreläsningen om varför hon som filmproducent antagligen valde en manlig fotograf före en kvinnlig – för att det var säkrare, man slapp göra massa förklaringar varför man just valt en kvinna.
Ärligt talat gjorde det mig ganska arg. Vadå säkrare? Vadå att någon skulle ifrågasätta valet av en kvinna? Är det inte kvalité som avgör?
Om en fotograf är duktig eller inte syns på kvalitén av det han/hon producerar. Om en kvinnlig fotograf är duktig så lär man inte behöva göra några ursäkter för henne. Hon behöver inte förklara sin rätt till att vara där om hon är duktig.
Nä, sånt där snack gillar jag inte alls.
Att vara kvinna och inkvoterad bara för att man är kvinna, men därmed sämre än männen omkring en - är inte det förödmjukande om nåt? Fan heller, då sätter jag mig hellre och gör något jag är riktigt bra på än försöker fylla ett par förstora skor. Sak samma sen om det är män eller kvinnor som är bättre än mig, men inkvotering känns som ett hån - oavsett vad det gäller.
Jag är uppvuxen med LEGO, Barbie och radiostyrda bilar. Jag bygger datorer, programmerar hemsidor och älskar så väl skor som smink och lurviga små djur. När jag träffar människor ser jag en person framför ett kön eller vilket påklistrat genus som än finns där.
Kvinnor har inte samma förutsättningar rent fysiskt eller biologiskt för att bli lika bra på vissa saker som män, men det finns annat som kvinnor i sin tur är bättre på. Och bara för att kvinnor är fysiskt svagare betyder det inte att de är dummare!
Däremot tycker jag inte om när man framställer genus- och maktproblem som något ytligt rotat, som dessutom bara är männens fel. Det är mer komplicerat än så.
Och det är väldigt svårt att klara sig som ensam kvinna.
Om man blir så motarbetad av andra kvinnor att man slutligen måste vända sig till männen för att få stöd – var har det då gått fel?
Hoppas att det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Jag tror inte vi kommer att kunna uppnå jämlikhet på lika villkor för kvinnor och män så länge som det finns kvinnor som motarbetar och saboterar för andra kvinnor.
Tack för mig.
Det jag funderar över är fenomenet kvinnlig vänskap. Hur fungerar det? Är det lika rosenrött och problemfritt som Sex and the City vill antyda?
Jag vet inte hur många gånger jag hört killar säga: "Jag förstår inte tjejer!" och så tittar de på mig i förhoppning att jag ska förklara eftersom jag är tjej och rimligen borde förstå min egen "sort".
Mitt vanliga svar brukar emellertid bli något i stil med: "Titta inte på mig, jag vet inte!"
Visst det är sant att när man är barn så är det pojkarna som hörs och syns mest. Om man blir mobbad av en pojke blir man dragen i håret, knuffad, kanske kallad fula saker och så vidare inför stor publik. Men vad man aldrig uppmärksammar är på det sätt flickor mobbas. Hur skitsnack bakom ryggen på andra, systematisk utfrysning och annan mental mobbning kan pågå utan att någon märker någonting. Det finns inga fysiska blåmärken att visa upp, inga bevis, inga vittnen. En stor, kall vägg av kvinnlig illvilja.
Okej, det var när man var barn, men är det någon som påstår att det blir annorlunda när man blir vuxen? Det finns en bok med titeln Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och jag undrar varför någon skulle ens göra sig besväret att hitta på en så lång titel om den inte var ett befogat påstående.
Nu har jag inte läst mer av boken än baksidestexten, men jag har förstått att den handlar mycket om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad värld och hur svårt det är.
Men för att enbart fokusera på titeln så upplever jag att den pekar på något jag har väldigt svårt att ha förståelse för: Varför har kvinnor så svårt att hjälpas åt? Varför är det så svårt för kvinnor att samarbeta på lika villkor sinsemellan?
Jag läste Cissi Wallins kolumn i Metro i höstas och den satte sig i minnet eftersom jag kände igen mig så väl i bilden hon målar upp av hur kvinnor på något sätt bara kan hålla sams så länge de har något att klaga om. Om en av dem plötsligt säger sig vara nöjd så blir det något fel på henne, hon blir ett hot – och ut ur gruppen ska hon! Eller så ska hon tas ner på jorden fort som attan, helst på ett så smärtsamt sätt som möjligt.
Cissi Wallin fick såklart mothugg och det vet jag att jag också skulle få om jag tog upp det här ämnet i ett klassrum så jag citera Cissis slutord:
+ Till alla er som fattar att jag givetvis är fullt medveten om att det finns många, jättefina tjejgäng också.
- ... Synd bara att jag aldrig träffat dem.
Vi har Sex and the City-gänget. Men det är på TV. Jag skulle vilja se en grupp kvinnor som faktiskt fungerar så i verkligheten. Det vore väldigt inspirerande och hoppfullt, tycker jag. Vanligen när jag ser kvinnor äldre än jag själv i min omgivning umgås med andra kvinnor så uppstår alltid någon form av konkurrens, avundsjuka och en känsla av att den som inte passar in är ett hot.
Faktum är att jag tänker låta Chris Rock uttrycka det hela på ett mycket mer talande sätt.
Notera att kvinnorna i publiken skrattar. De skrattar kanske mer än männen – varför? För att de känner igen sig?
Är detta biologiskt förklarbart?
Det är det säkert. I grund och botten handlar det kanske om kvinnornas biologiska programmering att hitta en man. Om hon kan utesluta de starkare och vackrare kvinnorna ur flocken och därmed framstå som vackrast själv är chansen större att en attraktiv man får syn på just henne?
Nu spekulerar jag bara, men helt orimligt låter det inte.
Men en sak är säkert. Att som kvinna attackera andra kvinnor, det är farligt det. Det är helt okej att hoppa på männen för då gaddar kvinnorna ihop sig, men någon form av självriktad kritik till hur kvinnor beter sig mot andra kvinnor finns inte. Och om den finns så kväver man den snart på något tyst och mentalt nedbrytande sätt, som inte går att försvara sig emot.
Jag tror säkert det finns massor som inte håller med mig där ute, men ärligt talat... Bra för er! Det betyder att ni är precis lagom nog för att inte hota några andra kvinnor i er närhet och har därför antagligen aldrig upplevt kvinnlig illvilja.
Jag tänkte på det Karin sa på föreläsningen om varför hon som filmproducent antagligen valde en manlig fotograf före en kvinnlig – för att det var säkrare, man slapp göra massa förklaringar varför man just valt en kvinna.
Ärligt talat gjorde det mig ganska arg. Vadå säkrare? Vadå att någon skulle ifrågasätta valet av en kvinna? Är det inte kvalité som avgör?
Om en fotograf är duktig eller inte syns på kvalitén av det han/hon producerar. Om en kvinnlig fotograf är duktig så lär man inte behöva göra några ursäkter för henne. Hon behöver inte förklara sin rätt till att vara där om hon är duktig.
Nä, sånt där snack gillar jag inte alls.
Att vara kvinna och inkvoterad bara för att man är kvinna, men därmed sämre än männen omkring en - är inte det förödmjukande om nåt? Fan heller, då sätter jag mig hellre och gör något jag är riktigt bra på än försöker fylla ett par förstora skor. Sak samma sen om det är män eller kvinnor som är bättre än mig, men inkvotering känns som ett hån - oavsett vad det gäller.
Jag är uppvuxen med LEGO, Barbie och radiostyrda bilar. Jag bygger datorer, programmerar hemsidor och älskar så väl skor som smink och lurviga små djur. När jag träffar människor ser jag en person framför ett kön eller vilket påklistrat genus som än finns där.
Kvinnor har inte samma förutsättningar rent fysiskt eller biologiskt för att bli lika bra på vissa saker som män, men det finns annat som kvinnor i sin tur är bättre på. Och bara för att kvinnor är fysiskt svagare betyder det inte att de är dummare!
Däremot tycker jag inte om när man framställer genus- och maktproblem som något ytligt rotat, som dessutom bara är männens fel. Det är mer komplicerat än så.
Och det är väldigt svårt att klara sig som ensam kvinna.
Om man blir så motarbetad av andra kvinnor att man slutligen måste vända sig till männen för att få stöd – var har det då gått fel?
Hoppas att det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Jag tror inte vi kommer att kunna uppnå jämlikhet på lika villkor för kvinnor och män så länge som det finns kvinnor som motarbetar och saboterar för andra kvinnor.
Tack för mig.
torsdag 12 februari 2009
Genus och makt - del 1
Intressant föreläsning idag. Mycket viktigt ämne, kan jag tycka. Viktigt att veta någonting om och att tänka på.
Vad har jag att säga om föreläsningen egentligen? Hmm... Jag vet inte, jag deltog ju ganska aktivt och lyckades få ur mig en hel del tankar under föreläsningen trots allt.
Vad kan jag säga mer om genus och makt? Jojo, mycket. Och mycket av det är nog inte så populärt hos alla.
För det där med PMS alltså... Jag störde mig smått på att Karin bestämde sig för att skämta bort det, för det är faktiskt ett återkommande problem i många kvinnors liv och såklart påverkar det hur man kanske presterar den dagen.
Kvinnor (eller män för den delen) som inte har PMS kan nog aldrig föreställa sig hur problematiskt det kan vara att bli satt i emotionell och hormonell obalans - kanske blir man ledsen för ingenting, kanske blir man arg för ingenting, kanske känner man sig rent av helt värdelös den dagen. Sen har vi menssmärtor... Det här är saker som är HANDIKAPPANDE för vissa kvinnor, vill jag påstå - och då har jag faktiskt inte fel.
Jag skulle kunna ge exempel ifrån egna erfarenheter för att ytterligare styrka det påståendet, men ärligt talat är det privat. Så nu går jag vidare. ;)
Är detta då något som borde påverka jämställdheten? Nej för fan! Men det finns likväl biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör att männen i viss mån har ett övertag vad gäller möjlighet att helhjärat fokusera på det de håller på med. Inga PMS- eller mensvärks-avbrott från det vanliga lunket och heller ingen graviditet på nio månader att räkna in i arbetsschemat.
Så med det i åtanke tänker jag att det kanske inte är så konstigt om männen har en möjlighet att springa om kvinnor karriärmässigt eftersom de har mer tid att fokusera.
En kvinna som lyckas hantera hormoner och barnafödande och karriär samtidigt tycker jag är oerhört beundrandsvärd! Att hon bara orkar! Wow, vilken förebild. Hon borde ha en jävligt hög lön, anser jag.
Att en kvinna kan tvingas välja undan sitt familjeliv bara för att lyckas med en karriär känns däremot bara gräsligt. Om hon är framgångsrik så borde hon om någon se till att få barn så att hennes smarta gener kan föras vidare!
Biologi är viktigt, anser jag. Viktigare än vad som kanske framhävdes idag. Många inser inte hur styrda vi är av vår biologi.
För att belysa detta ännu mer vill jag rekommendera förra veckans avsnitt av Skavlan, där zoologen Sverre Sjölander har många tänkvärda saker att säga: Skavlan del 4.
Härnäst tänkte jag skriva om ett fenomen som jag skulle vilja ha en biologisk förklaring för. Det finns säkert en, det är jag övertygad om, men det är en sak som jag personligen stör mig mest på och som jag verkligen, verkligen inte tycker om.
Fortsättning följer...
Vad har jag att säga om föreläsningen egentligen? Hmm... Jag vet inte, jag deltog ju ganska aktivt och lyckades få ur mig en hel del tankar under föreläsningen trots allt.
Vad kan jag säga mer om genus och makt? Jojo, mycket. Och mycket av det är nog inte så populärt hos alla.
För det där med PMS alltså... Jag störde mig smått på att Karin bestämde sig för att skämta bort det, för det är faktiskt ett återkommande problem i många kvinnors liv och såklart påverkar det hur man kanske presterar den dagen.
Kvinnor (eller män för den delen) som inte har PMS kan nog aldrig föreställa sig hur problematiskt det kan vara att bli satt i emotionell och hormonell obalans - kanske blir man ledsen för ingenting, kanske blir man arg för ingenting, kanske känner man sig rent av helt värdelös den dagen. Sen har vi menssmärtor... Det här är saker som är HANDIKAPPANDE för vissa kvinnor, vill jag påstå - och då har jag faktiskt inte fel.
Jag skulle kunna ge exempel ifrån egna erfarenheter för att ytterligare styrka det påståendet, men ärligt talat är det privat. Så nu går jag vidare. ;)
Är detta då något som borde påverka jämställdheten? Nej för fan! Men det finns likväl biologiska skillnader mellan män och kvinnor som gör att männen i viss mån har ett övertag vad gäller möjlighet att helhjärat fokusera på det de håller på med. Inga PMS- eller mensvärks-avbrott från det vanliga lunket och heller ingen graviditet på nio månader att räkna in i arbetsschemat.
Så med det i åtanke tänker jag att det kanske inte är så konstigt om männen har en möjlighet att springa om kvinnor karriärmässigt eftersom de har mer tid att fokusera.
En kvinna som lyckas hantera hormoner och barnafödande och karriär samtidigt tycker jag är oerhört beundrandsvärd! Att hon bara orkar! Wow, vilken förebild. Hon borde ha en jävligt hög lön, anser jag.
Att en kvinna kan tvingas välja undan sitt familjeliv bara för att lyckas med en karriär känns däremot bara gräsligt. Om hon är framgångsrik så borde hon om någon se till att få barn så att hennes smarta gener kan föras vidare!
Biologi är viktigt, anser jag. Viktigare än vad som kanske framhävdes idag. Många inser inte hur styrda vi är av vår biologi.
För att belysa detta ännu mer vill jag rekommendera förra veckans avsnitt av Skavlan, där zoologen Sverre Sjölander har många tänkvärda saker att säga: Skavlan del 4.
Härnäst tänkte jag skriva om ett fenomen som jag skulle vilja ha en biologisk förklaring för. Det finns säkert en, det är jag övertygad om, men det är en sak som jag personligen stör mig mest på och som jag verkligen, verkligen inte tycker om.
Fortsättning följer...
onsdag 4 februari 2009
Historia
Jag menade inte att historia är dåligt i min förra post. Nej då. Däremot saknar jag nutiden i sammanhanget. Boken kommer fram till att "det här påverkar 2000-talets pedagogik" många gånger, men sen saknas nästa logiska steg.
Själva biten där man får reda på hur historien påverkar dagens pedagogik. 2000-talet pågår ju nu – det ligger inte längre i framtiden – alltså borde det finnas något att säga om 2000-talets pedagogik i praktiken.
Bokens resonemang tar emellertid slut någon gång 1999.
Med tanke på att det var då första utgåvan gavs ut är det i och för sig inte konstigt, men jag tycker det är synd att författaren inte uppdaterat boken med vad som faktiskt sker nu på 2000-talet. Han har ändå haft ett antal upplagor på sig att tillföra nya fakta.
Jag menar, det kan ju inte vara så att de betydande pedagogerna tog slut 1999? Det verkar rätt orimligt.
Själva biten där man får reda på hur historien påverkar dagens pedagogik. 2000-talet pågår ju nu – det ligger inte längre i framtiden – alltså borde det finnas något att säga om 2000-talets pedagogik i praktiken.
Bokens resonemang tar emellertid slut någon gång 1999.
Med tanke på att det var då första utgåvan gavs ut är det i och för sig inte konstigt, men jag tycker det är synd att författaren inte uppdaterat boken med vad som faktiskt sker nu på 2000-talet. Han har ändå haft ett antal upplagor på sig att tillföra nya fakta.
Jag menar, det kan ju inte vara så att de betydande pedagogerna tog slut 1999? Det verkar rätt orimligt.
tisdag 3 februari 2009
Spelanalys
Kort (ehem) post: Jag tänker analysera The Sims 2 till nästa uppgift. Det ska bli jättekul. ;)
måndag 2 februari 2009
Litteraturseminarium
Att diskutera i grupp är väldigt roligt. Det är alltid intressant att höra vad andra tycker och tänker. :)
Jag hade egentligen tänkt vara med i gruppen om Kognitiv pedagogik, men eftersom den listan fyllde upp sig väldigt fort med massa folk valde jag Intuition och tyst kunskap istället. Lappen var ledig och jag hade ändå läst på om det mesta liksom så för mig spelade det inte så stor roll.
Kognitiv pedagogik hade jag valt eftersom jag personligen tycker det är en av de kanske få pedagogiska teorierna som läggs fram i boken som är ganska vettiga och förankrade i någon slags vetenskaplig tyngd.
Inituition och tyst kunskap då... Jo, det är iofs också ganska intressant även om det två gånger inom loppet av nio sidor nämns orden "nonsens" och "flummigt" angående ämnet.
Jag kan hålla med om att det nog blir rätt flummigt om man ska skriva om ett så oklart ämnet. Hur kartlägger man intuition liksom? Halva grejen med den är ju att den bara finns där på nåt mystiskt sätt. (Vilket är rätt coolt.)
Hur som helst hade inte så många i Tyst kunskaps-gruppen läst boken så jag som hade boken med mig (för säkerhets skull) hade en snabbgenomgång av kapitlet. Stephen hade förresten också läst kapitlet, sa han, men frågan är om det var samma bok för han hade inte läst samma sak som stod i min bok. Det hela ledde till lite roliga diskussioner iaf.
Vi funderade mycket över det här vad tyst kunskap och intuition är för något och hur vi använder oss av det i dagliga livet.
Jag tog som exempel det här med designprinciper, som man kanske i början som student på DM-programmet får tänka ganska mycket på, sedan blir en tyst kunskap som man använder sig av utan att tänka på att man gör det, när man blivit tillräckligt duktig.
Typ exempelvis att man placerar ett objekt enligt gyllene snittet i en bild utan att för den delen tänka på att man gör det just för att det är gyllene snittet utan för att man intuitivt känner/vet att det ser bra ut.
Det blev en ganska intressant diskussion, men jag vet inte om vi riktigt kom fram till något annat än vad just begreppen innebär. Jag hade lust att diskutera på vilket sätt intuition och tyst kunskap används i studiesammanhang, men det var inte riktigt nån som hakade på det tåget. Mest för att ingen kunde komma på exakt hur man får användning av det i skolmiljön.
Det där är något jag funderat vidare på. Alltså hur intuition och tyst kunskap kan användas i studiesammanhang, speciellt den här utbildningen då.
Det mesta man gör ska ju helst kunna refereras, men tyst kunskap kan ju inte direkt refereras. Det där är något jag kan uppleva som ett problem ibland.
Innan jag började studera grafisk design så hade jag inte ägnat en tanke åt gyllene snittet, men lyckades ändå placera objekt i en bild enligt det gyllene snittet. Detta helt omedvetet. Varför? Jo, för att det såg bra ut.
Är det då min intuition? Hmm... Jag skulle i alla fall våga påstå det.
Nu när jag läst om och lärt mig om gyllene snittet kan jag referera till det i efterhand, men jag tänker fortfarande inte medvetet på det när jag placerar saker i en bild. Det är lite coolt.
Att diskutera i grupp är väldigt roligt. Det är alltid intressant att höra vad andra tycker och tänker. :)
Jag hade egentligen tänkt vara med i gruppen om Kognitiv pedagogik eftersom jag hade pluggat på lite extra om det, men eftersom den listan fyllde upp sig väldigt snabbt med massa folk valde jag Intuition och tyst kunskap istället. (Lappen var ledig och jag hade ändå läst alla kapitel i boken så det inte så stor roll.)
Kognitiv pedagogik hade jag valt eftersom jag personligen tycker det är en av de kanske få pedagogiska teorierna som läggs fram i boken som är ganska vettig och förankrad i någon slags vetenskaplig tyngd.
Intuition och tyst kunskap då... Jo, det är iofs också ganska intressant även om det två gånger inom loppet av nio sidor nämns orden "nonsens" och "flummigt" i samband med ämnet.
Jag kan hålla med om att det nog blir rätt flummigt om man ska skriva om ett så oklart ämne. Hur kartlägger man intuition liksom? Halva grejen med den är ju att den bara finns där på nåt mystiskt sätt. (Vilket är rätt coolt.)
Hur som helst hade inte så många i Tyst kunskaps-gruppen läst boken så jag, som hade boken med mig (för säkerhets skull), hade en snabbgenomgång av kapitlet för de andra. Stephen hade förresten också läst kapitlet, sa han, men frågan är om det var samma bok för han hade inte läst samma sak som stod i min bok. Det hela ledde till lite roliga diskussioner iaf.
Vi funderade mycket över vad tyst kunskap och intuition är för något och hur vi använder oss av det i dagliga livet.
Jag tog som exempel det här med designprinciper, som man kanske i början som student på DM-programmet får tänka ganska mycket på och som sedan blir en tyst kunskap som man använder sig av utan att tänka på att man gör det, när man blivit tillräckligt duktig.
Exempelvis att man placerar ett objekt enligt gyllene snittet i en bild utan att för den delen tänka på att man gör det just för att det är gyllene snittet utan för att man intuitivt känner/vet att det ser bra ut.
Det blev en ganska intressant diskussion, men jag vet inte om vi riktigt kom fram till något annat än vad just begreppen innebär. Jag hade lust att diskutera på vilket sätt intuition och tyst kunskap används i studiesammanhang, men det var inte riktigt någon som hakade på det tåget. Mest för att ingen kunde komma på exakt hur man får användning av det i skolmiljön.
Det där är något jag för övrigt funderat vidare på. Alltså, hur intuition och tyst kunskap kan användas i studiesammanhang.
Det mesta man gör ska ju helst kunna refereras, men tyst kunskap kan ju inte direkt refereras. Det där är något jag kan uppleva som ett problem ibland.
Innan jag började studera grafisk design så hade jag inte ägnat en tanke åt gyllene snittet, men lyckades ändå placera objekt i en bild enligt det gyllene snittet helt omedvetet. Varför? Jo, för att jag tyckte det såg bra ut och det kändes ”rätt”.
Är det då på grund av intuition? Hmm... Ja, antagligen.
Var har jag i så fall införskaffat den kunskapen till att börja med? Ingen aning.
Nu när jag läst om och lärt mig om gyllene snittet kan jag referera till det i efterhand, men jag tänker fortfarande inte medvetet på det när jag placerar saker i en bild. Det är lite häftigt, tycker jag.
Men vidare: Nästa grupp med blandat folk från de olika grupperna var mycket intressant och rolig att diskutera med. Så gott som alla hade något att säga och tillföra, vilket var riktigt givande.
Alla fick förklara och presentera sina kapitel och så pratade vi väldigt fritt om de olika områdena – och om boken för den delen. Många höll med mig om att det var väldigt mycket filosofi och historiska fakta samt att man kunde sakna just 2000-talets pedagogik.
Jag hade inte tänk säga så mycket om mitt kapitel egentligen – det var ändå bara på nio sidor, men jag tror att jag lyckades få de andra ganska intresserad av det. Vi pratade mycket intuition och tyst kunskap i alla fall och många reflekterade över vilka tysta kunskaper de själva hade.
Vi pratade även om det här med att intuition krävs för att man ska kunna bli riktigt bra på något. Någon som studerar och läser allt de möjligen kan om ett ämne kan ändå aldrig bli riktigt lika bra som någon som har en naturlig fallenhet för ämnet.
Det tycker jag är mycket intressant och tydligen tyckte de andra det också för oj vad vi pratade om det. Jättekul.
Sen pratade vi en hel del om svagheterna med många av de olika teorierna som framläggs i de olika kapitlen. Just det här med att människor är olika tar man inte så mycket hänsyn till, kom vi fram till.
Teorin som förutsätter att barn ska vilja lära sig saker av sig själva sågades ganska rejält. Sådana barn finns inte – eller så är de i så fall väldigt få. (Tror till och med någon påpekar det i boken.)
Den kognitiva pedagogiken fick inte helt oväntat minst kritik, även om vi i slutänden konstaterade att de flesta teorierna har något strå av användbarhet i sig. Det kan vara mer eller mindre, men det finns där.
Något som slår mig nu när jag tänker tillbaka är att jag fortfarande inte fått svar på hur intuition och tyst kunskap används/tas hänsyn till inom pedagogiken. Den finns ju där, men hur "används" den av skolväsendet egentligen? Används den alls? Ibland får jag för mig att man låtsas att den inte finns alls, eller att man inte tycker den har något med akademiska studier att göra.
Tycker inte att boken ger några bra svar på den frågan heller. Intuition och tyst kunskap finns där, men det verkar stå utanför pedagogiken på något sätt. Jag kan ha uppfattat det fel, men det var heller ingen som kopplade samman begreppen med pedagogik under diskussionens gång. De flesta tyckte mest att det var spännande och intressant, tror jag. Hur det har att göra med pedagogik glömdes bort lite i det hela.
Hur som helst var det en givande diskussion, mer lik ett kreativt samtal, vilket var mycket trevligt.
Vad har jag lärt mig? Mängder om pedagogik som jag inte kunde innan, kanske mest genom att läsa boken egentligen, men seminariet var ändå givande. Alltid roligt att höra hur andra uppfattar saker och ting.
Nu ska jag för övrigt sluta skriva för nu är det här långt och jag börjar få dåligt samvete för att jag tänker för mycket. Tack för mig. Klart slut. ;)
Jag hade egentligen tänkt vara med i gruppen om Kognitiv pedagogik, men eftersom den listan fyllde upp sig väldigt fort med massa folk valde jag Intuition och tyst kunskap istället. Lappen var ledig och jag hade ändå läst på om det mesta liksom så för mig spelade det inte så stor roll.
Kognitiv pedagogik hade jag valt eftersom jag personligen tycker det är en av de kanske få pedagogiska teorierna som läggs fram i boken som är ganska vettiga och förankrade i någon slags vetenskaplig tyngd.
Inituition och tyst kunskap då... Jo, det är iofs också ganska intressant även om det två gånger inom loppet av nio sidor nämns orden "nonsens" och "flummigt" angående ämnet.
Jag kan hålla med om att det nog blir rätt flummigt om man ska skriva om ett så oklart ämnet. Hur kartlägger man intuition liksom? Halva grejen med den är ju att den bara finns där på nåt mystiskt sätt. (Vilket är rätt coolt.)
Hur som helst hade inte så många i Tyst kunskaps-gruppen läst boken så jag som hade boken med mig (för säkerhets skull) hade en snabbgenomgång av kapitlet. Stephen hade förresten också läst kapitlet, sa han, men frågan är om det var samma bok för han hade inte läst samma sak som stod i min bok. Det hela ledde till lite roliga diskussioner iaf.
Vi funderade mycket över det här vad tyst kunskap och intuition är för något och hur vi använder oss av det i dagliga livet.
Jag tog som exempel det här med designprinciper, som man kanske i början som student på DM-programmet får tänka ganska mycket på, sedan blir en tyst kunskap som man använder sig av utan att tänka på att man gör det, när man blivit tillräckligt duktig.
Typ exempelvis att man placerar ett objekt enligt gyllene snittet i en bild utan att för den delen tänka på att man gör det just för att det är gyllene snittet utan för att man intuitivt känner/vet att det ser bra ut.
Det blev en ganska intressant diskussion, men jag vet inte om vi riktigt kom fram till något annat än vad just begreppen innebär. Jag hade lust att diskutera på vilket sätt intuition och tyst kunskap används i studiesammanhang, men det var inte riktigt nån som hakade på det tåget. Mest för att ingen kunde komma på exakt hur man får användning av det i skolmiljön.
Det där är något jag funderat vidare på. Alltså hur intuition och tyst kunskap kan användas i studiesammanhang, speciellt den här utbildningen då.
Det mesta man gör ska ju helst kunna refereras, men tyst kunskap kan ju inte direkt refereras. Det där är något jag kan uppleva som ett problem ibland.
Innan jag började studera grafisk design så hade jag inte ägnat en tanke åt gyllene snittet, men lyckades ändå placera objekt i en bild enligt det gyllene snittet. Detta helt omedvetet. Varför? Jo, för att det såg bra ut.
Är det då min intuition? Hmm... Jag skulle i alla fall våga påstå det.
Nu när jag läst om och lärt mig om gyllene snittet kan jag referera till det i efterhand, men jag tänker fortfarande inte medvetet på det när jag placerar saker i en bild. Det är lite coolt.
Att diskutera i grupp är väldigt roligt. Det är alltid intressant att höra vad andra tycker och tänker. :)
Jag hade egentligen tänkt vara med i gruppen om Kognitiv pedagogik eftersom jag hade pluggat på lite extra om det, men eftersom den listan fyllde upp sig väldigt snabbt med massa folk valde jag Intuition och tyst kunskap istället. (Lappen var ledig och jag hade ändå läst alla kapitel i boken så det inte så stor roll.)
Kognitiv pedagogik hade jag valt eftersom jag personligen tycker det är en av de kanske få pedagogiska teorierna som läggs fram i boken som är ganska vettig och förankrad i någon slags vetenskaplig tyngd.
Intuition och tyst kunskap då... Jo, det är iofs också ganska intressant även om det två gånger inom loppet av nio sidor nämns orden "nonsens" och "flummigt" i samband med ämnet.
Jag kan hålla med om att det nog blir rätt flummigt om man ska skriva om ett så oklart ämne. Hur kartlägger man intuition liksom? Halva grejen med den är ju att den bara finns där på nåt mystiskt sätt. (Vilket är rätt coolt.)
Hur som helst hade inte så många i Tyst kunskaps-gruppen läst boken så jag, som hade boken med mig (för säkerhets skull), hade en snabbgenomgång av kapitlet för de andra. Stephen hade förresten också läst kapitlet, sa han, men frågan är om det var samma bok för han hade inte läst samma sak som stod i min bok. Det hela ledde till lite roliga diskussioner iaf.
Vi funderade mycket över vad tyst kunskap och intuition är för något och hur vi använder oss av det i dagliga livet.
Jag tog som exempel det här med designprinciper, som man kanske i början som student på DM-programmet får tänka ganska mycket på och som sedan blir en tyst kunskap som man använder sig av utan att tänka på att man gör det, när man blivit tillräckligt duktig.
Exempelvis att man placerar ett objekt enligt gyllene snittet i en bild utan att för den delen tänka på att man gör det just för att det är gyllene snittet utan för att man intuitivt känner/vet att det ser bra ut.
Det blev en ganska intressant diskussion, men jag vet inte om vi riktigt kom fram till något annat än vad just begreppen innebär. Jag hade lust att diskutera på vilket sätt intuition och tyst kunskap används i studiesammanhang, men det var inte riktigt någon som hakade på det tåget. Mest för att ingen kunde komma på exakt hur man får användning av det i skolmiljön.
Det där är något jag för övrigt funderat vidare på. Alltså, hur intuition och tyst kunskap kan användas i studiesammanhang.
Det mesta man gör ska ju helst kunna refereras, men tyst kunskap kan ju inte direkt refereras. Det där är något jag kan uppleva som ett problem ibland.
Innan jag började studera grafisk design så hade jag inte ägnat en tanke åt gyllene snittet, men lyckades ändå placera objekt i en bild enligt det gyllene snittet helt omedvetet. Varför? Jo, för att jag tyckte det såg bra ut och det kändes ”rätt”.
Är det då på grund av intuition? Hmm... Ja, antagligen.
Var har jag i så fall införskaffat den kunskapen till att börja med? Ingen aning.
Nu när jag läst om och lärt mig om gyllene snittet kan jag referera till det i efterhand, men jag tänker fortfarande inte medvetet på det när jag placerar saker i en bild. Det är lite häftigt, tycker jag.
Men vidare: Nästa grupp med blandat folk från de olika grupperna var mycket intressant och rolig att diskutera med. Så gott som alla hade något att säga och tillföra, vilket var riktigt givande.
Alla fick förklara och presentera sina kapitel och så pratade vi väldigt fritt om de olika områdena – och om boken för den delen. Många höll med mig om att det var väldigt mycket filosofi och historiska fakta samt att man kunde sakna just 2000-talets pedagogik.
Jag hade inte tänk säga så mycket om mitt kapitel egentligen – det var ändå bara på nio sidor, men jag tror att jag lyckades få de andra ganska intresserad av det. Vi pratade mycket intuition och tyst kunskap i alla fall och många reflekterade över vilka tysta kunskaper de själva hade.
Vi pratade även om det här med att intuition krävs för att man ska kunna bli riktigt bra på något. Någon som studerar och läser allt de möjligen kan om ett ämne kan ändå aldrig bli riktigt lika bra som någon som har en naturlig fallenhet för ämnet.
Det tycker jag är mycket intressant och tydligen tyckte de andra det också för oj vad vi pratade om det. Jättekul.
Sen pratade vi en hel del om svagheterna med många av de olika teorierna som framläggs i de olika kapitlen. Just det här med att människor är olika tar man inte så mycket hänsyn till, kom vi fram till.
Teorin som förutsätter att barn ska vilja lära sig saker av sig själva sågades ganska rejält. Sådana barn finns inte – eller så är de i så fall väldigt få. (Tror till och med någon påpekar det i boken.)
Den kognitiva pedagogiken fick inte helt oväntat minst kritik, även om vi i slutänden konstaterade att de flesta teorierna har något strå av användbarhet i sig. Det kan vara mer eller mindre, men det finns där.
Något som slår mig nu när jag tänker tillbaka är att jag fortfarande inte fått svar på hur intuition och tyst kunskap används/tas hänsyn till inom pedagogiken. Den finns ju där, men hur "används" den av skolväsendet egentligen? Används den alls? Ibland får jag för mig att man låtsas att den inte finns alls, eller att man inte tycker den har något med akademiska studier att göra.
Tycker inte att boken ger några bra svar på den frågan heller. Intuition och tyst kunskap finns där, men det verkar stå utanför pedagogiken på något sätt. Jag kan ha uppfattat det fel, men det var heller ingen som kopplade samman begreppen med pedagogik under diskussionens gång. De flesta tyckte mest att det var spännande och intressant, tror jag. Hur det har att göra med pedagogik glömdes bort lite i det hela.
Hur som helst var det en givande diskussion, mer lik ett kreativt samtal, vilket var mycket trevligt.
Vad har jag lärt mig? Mängder om pedagogik som jag inte kunde innan, kanske mest genom att läsa boken egentligen, men seminariet var ändå givande. Alltid roligt att höra hur andra uppfattar saker och ting.
Nu ska jag för övrigt sluta skriva för nu är det här långt och jag börjar få dåligt samvete för att jag tänker för mycket. Tack för mig. Klart slut. ;)
Pedagogik
Jag tänkte att jag skulle anteckna några tankar rent allmänt runt kursen här. De får hamna i kategorin "tankebok" framöver eftersom tankebok är ett bra begrepp. :)
Vad vet jag om pedagogik sedan tidigare? Inte mycket mer än att jag har funderat över hur lätt man märker vad som är en duktig pedagog kontra en dålig. Listan över lärare man haft under sin skolgång börjar ju vid det här laget bli ganska lång och jag ser ett tydligt samband mellan en lärares pedagogiska förmåga och huruvida jag faktiskt lärt mig saker - samt även huruvida läraren varit omtyckt i klassen eller inte.
En god pedagog har oftast inte svår att bli omtyckt av en klass eftersom han eller hon lyckas intressera folk för det han eller hon har att lära ut. Det tycker jag är fascinerande.
Hur som helst så läste jag Del 1 av kursboken medan jag var sängliggande och sjuk veckan innan kursstart och det som slog mig var:
a) väldigt mycket filosofer och filosofiska tankar som har med pedagogik att göra
b) i förhållande till antalet män, väldigt få kvinnor som gjort avtryck i pedagogikhistorien samt
c) Del 1 kunde ha kortats ner till hälften om författaren hade fokuserat sig på pedagogiken istället för massa historiskt återblickande på var person X åstadkommit i sitt liv förutom "påverkat pedagogiken inför 2000-talet". En pedagogik som förresten lyste med sin frånvaro till större delen. Jag hade gärna läst på vilket sätt ett visst pedagogiskt tänkande påverkat pedagogiken idag, men så fort författaren kom fram till den punkten så var det just det - punkt. Och slut. Vidare till nästa person X.
Kanske handlar Del 2 mer om hur pedagogiken ser ut idag - alltså på 2000-talet - men så som jag är funtad hade jag gärna läst det i samband med historiken. Ett mer linjärt sätt att få en överblick i stil med: "Person X gjorde det här och det här för 200 år sedan och idag påverkar det dagens pedagogik på det här och det här sättet..."
Men, men... Filosofi är för mig ett ytterst flummigt ämne. Jag har svårt för filosofi i den meningen att filosoferna oftast bara verkar ta deras egen åsikt i beaktande i sina teorier. Att andra människor kanske tänker annorlunda - det säger man inte ett ord om. Filosofen lägger fram sin teori - take it or leave it.
Det är så flummigt i mina ögon. Mycket tjafs, men liten verklighetsbaserad verkstad. (Typ.) :P
I alla fall tänker jag gå vidare med att skriva om seminariet nu, men det får en egen post.
Vad vet jag om pedagogik sedan tidigare? Inte mycket mer än att jag har funderat över hur lätt man märker vad som är en duktig pedagog kontra en dålig. Listan över lärare man haft under sin skolgång börjar ju vid det här laget bli ganska lång och jag ser ett tydligt samband mellan en lärares pedagogiska förmåga och huruvida jag faktiskt lärt mig saker - samt även huruvida läraren varit omtyckt i klassen eller inte.
En god pedagog har oftast inte svår att bli omtyckt av en klass eftersom han eller hon lyckas intressera folk för det han eller hon har att lära ut. Det tycker jag är fascinerande.
Hur som helst så läste jag Del 1 av kursboken medan jag var sängliggande och sjuk veckan innan kursstart och det som slog mig var:
a) väldigt mycket filosofer och filosofiska tankar som har med pedagogik att göra
b) i förhållande till antalet män, väldigt få kvinnor som gjort avtryck i pedagogikhistorien samt
c) Del 1 kunde ha kortats ner till hälften om författaren hade fokuserat sig på pedagogiken istället för massa historiskt återblickande på var person X åstadkommit i sitt liv förutom "påverkat pedagogiken inför 2000-talet". En pedagogik som förresten lyste med sin frånvaro till större delen. Jag hade gärna läst på vilket sätt ett visst pedagogiskt tänkande påverkat pedagogiken idag, men så fort författaren kom fram till den punkten så var det just det - punkt. Och slut. Vidare till nästa person X.
Kanske handlar Del 2 mer om hur pedagogiken ser ut idag - alltså på 2000-talet - men så som jag är funtad hade jag gärna läst det i samband med historiken. Ett mer linjärt sätt att få en överblick i stil med: "Person X gjorde det här och det här för 200 år sedan och idag påverkar det dagens pedagogik på det här och det här sättet..."
Men, men... Filosofi är för mig ett ytterst flummigt ämne. Jag har svårt för filosofi i den meningen att filosoferna oftast bara verkar ta deras egen åsikt i beaktande i sina teorier. Att andra människor kanske tänker annorlunda - det säger man inte ett ord om. Filosofen lägger fram sin teori - take it or leave it.
Det är så flummigt i mina ögon. Mycket tjafs, men liten verklighetsbaserad verkstad. (Typ.) :P
I alla fall tänker jag gå vidare med att skriva om seminariet nu, men det får en egen post.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
