Det här med lärande...

...det är svårt.

Jag känner att jag vill skriva något här just nu om vad jag lärt mig på senaste tiden och hur, men jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska lägga fram det när jag väl kommer på vad jag ska skriva om...

Igår fick jag "lära" mig av Pierre att logiskt tänkande tydligen inte är något som kommer naturligt. Vi fick göra några övningar som gick ut på att dra slutsatser från premisser och att ange huruvida en grupp resonemang var korrekta eller inte.
Just sånt tycker jag kommer väldigt naturligt för mig och jag kunde därför inte låta bli att känna mig lite stött när herr lärare står framme vid tavlan och proklamerar med ett stort leende att det är något onormalt, mer eller mindre.

Sånt tar jag rätt illa vid mig av. Jag skulle vilja strunta i det, men kan aldrig helt och hållet.
Det är inte första gången jag hört liknande saker komma ur en lärares mun. Saker som får mig att känna mig obekväm som om det i själva verket är något fel på mig bara för att jag råkar kunna något som andra tycker är svårt.
Jag minns så väl hur min mattelärare på mellanstadiet allvarligt tittade på ekvationerna jag löst i min bok och sedan på mig, varefter hon sa: "Du borde inte kunna det här. Du får inte lov att räkna så här. Du ska göra precis som alla andra!"
Precis som om jag gjort något fel.

Jag minns att jag blev både arg och ledsen och den känslan förföljer mig varje gång någon ifrågasätter mitt sätt att tänka precis som att det är fel av mig att fungera på det sättet jag gör. "Du borde inte vara logisk för ingen annan är det!" – ungefär så känns det.

Varför måste man alltid vara som alla andra? Varför känns det nästan alltid som om det är något negativt att vara bra på något?
Varje gång jag går mot strömmen och utmärker mig genom att ifrågasätta förutfattade meningar om hur man "borde" tänka/tycka/vara så känns det ofta som om jag går in någon slags vägg av: "Du igen! Varför kan du inte bara vara tyst och bete dig som alla andra?"
Samtidigt blir jag ibland trött på mig själv för att jag inte kan låta bli att bry mig. Det tar på krafterna att vara engagerad jämt utan att få någon märkbar feedback tillbaka annat än blickar, som mest säger "Gud vad hon ska vara märkvärdig! Kan hon inte vara tyst så vi får gå hem tidigare?"

Är det en fråga om att passa in? Jag har försökt lära mig att passa in bättre med åren, men jag har inte lust att utplåna mig själv bara för att jag "borde" passa in.
Är det något man kan lära sig något av? Jag vet inte.
Jag vet inte ens om den här bloggposten handlar om det jag från början hade tänkt mig att den skulle handla om, men... Det här med lärande, det är svårt. Jag vet inte exakt hur jag lär mig saker, jag vet bara att jag lär mig fort och gärna vill gå vidare till nästa nivå så fort som möjligt när jag tycker mig ha förstått grundprinciperna.

I grundskolan hatade jag alltid att göra övningsuppgifter. Samma sak om och om igen. Samma, samma, samma. Varför göra samma sak flera gånger om man redan fattat vad det går ut på första gången?
Det är en sak som jag gillar med högskolan, kanske först och främst med webbdesign-paketet jag läste på HV innan digitala media. Det fanns övningsuppgifter, men de var frivilliga. Om man ville kunde man hoppa direkt på den stora, feta, "svåra" inlämningsuppgiften och lära sig saker medan man gjorde den.
Jag fick nog av övningsuppgifter på grundskolan och gymnasiet. Nu för tiden vill jag helst bara göra uppgifter som leder till ett slutmål, ett mål som förhoppningsvis blir bra nog att visa upp efteråt och som man kan vara stolt över.

Det har nog varit min största motivation till att verkligen anstränga mig hårt i kurserna på digitala media. Jag har velat producera saker som går att lägga i portfolion i hopp om att den ska kunna bli användbar i framtiden. Det är lättare att understryka vad man kan genom att visa upp det än att bara påstå sig vara bra på något utan fysiska bevis.

Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här just idag för ärligt talat blir jag mest nedstämd och irriterad av att tänka tillbaka på hur jag vandrat genom skolsystem efter skolsystem ända sedan lågstadiet och aldrig riktigt känt mig "hemma" på grund av förutfattade meningar kring hur man som elev "borde" vara.

Kanske alla har det så? Det vore ärligt talat ganska befriande att höra. Inte bra, men ändå... befriande.