Spiken i kistan för Säljö

Och med den titeln menar jag att jag tänker skriva en post om honom nu och sedan begrava klagandet på hans bok för all bloggframtid.

Jag har verkligen svårt för den här boken – av så många anledningar.
En del av ogillandet har att göra med allting jag i alla fall tror mig veta om hur det går till när böcker blir till i allmänhet. Någonstans borde det ha funnits en förläggare eller redigerare, som borde ha dragit i bromsen på Säljös bok redan i manusstadiet och sagt: "Hördu, det du vill säga är jättebra, men du får nog fila lite på det här och där." *räcker över stor, fet checklista på saker som borde kortas ner*

Jag kan inte tugga mig igenom Säljös bok utan att känna mig en gnutta förolämpad som aspirerande författare med en benhård skolning av en grupp väldigt ambitiösa lärare i svenska språket bakom mig. En aktivitet jag inte längre ägnar mig åt i större utsträckning är litteraturkritik, något jag sysslade med ganska seriöst på gymnasiet däremot. Och med det i ryggen, samt all designträning jag fått på DM (jag återkommer till detta) så gör Säljös bok mig ganska irriterad av följande anledningar.

Säljö gör så många fel som man absolut inte "får" göra i den meningen att han försöker ruinera min läsupplevelse. Han målar upp sidospår som sedan aldrig leder någonstans, vilket får mig att inför varje nytt stycke undra om det ens kommer att vara värt att läsa eller om det ska sluta i ytterligare en antiklimax.
Sen skriver han inte särskilt bra och läsligheten på texten är mycket godtycklig. Frekventare radbyten hade inte skadat alls, men då hade boken blivit ännu längre så kanske har man försökt spara plats?

Hur som helst så levererar inte den här boken någonting till mig – och om det är något jag lärt mig under de här två åren på DM så är det att man måste leverera.
Nu menar jag inte att en bok ska leverera sitt innehåll så lättsmält och lättförståeligt som bara möjligt till sin läsare. Jag har ingenting emot en bok som ger mig lite tankemotstånd, tvärtom kan en sådan bok ge en otroligt mycket större läsupplevelse än en ytligt skriven bok, som man förstår direkt när man läser den.

Däremot ska inte en bok vara svår att läsa därför att den är tekniskt utförd på ett (enligt mig) undermåligt sätt. Alltså ska författaren leverera sitt budskap – oavsett hur kryptiskt det nu än må vara – på ett sånt sätt att läsaren faktiskt vill fortsätta läsa, vill lära sig mer, vill ta del av det författaren har att säga.
Säljö kan få mig att somna eller bli totalt oengagerad på fem minuter oavsett hur intressant det han skriver om egentligen är.
Och det är erbarmligt.

Låt mig jämföra med kursboken i designmetodiken... Den är rent ut sagt underbar.
Den är skriven på ett sätt som är inspirerande att läsa och som hela tiden drar läsaren vidare in i innehållet så att man faktiskt vill veta mer och detta helt av sig själv.
Dessvärre är det få kursböcker som är skrivna på det här sättet och det får mig att undra allmänt varför man inte ställer högre krav på kursboksförfattare?
Vanliga skönlitterära författare får alltid det hett om öronen om de inte kan skriva ordentligt. Sen kan de i och för sig ha en story som gör att folk läser ändå, exempelvis da Vincikoden eller varför inte Twilight, men likväl sågas författaren för sin oförmåga att skriva "bra" litteratur.

Allt detta funderar jag på och känner mig mycket, ska vi säga, frustrerad över, eftersom jag själv tycker om att skriva och har satt upp en del mål för mig själv som är litteraturrelaterade, men som jag inte tänker gå in vidare på här.
Likväl... Det får mig att undra.

Jag har samma inställning till böcker som jag har till det mesta annat. Om det som finns tillgängligt inte ger mig någonting så vill jag byta ut det mot något bättre som faktiskt ger mig något av värde tillbaka för de pengar eller den tid jag lägger ner på artefakten.
Inom skönlitteraturen kan jag göra det. Jag kan välja att läsa många andra deckare förutom Dan Browns och ändå få ut något liknande i mån av läsupplevelse, men jag kan inte välja min kurslitteratur på samma sätt.

Dels för att utbudet av kurslitteratur är smalare och därtill känns mycket mindre reglerat. Det är liksom inte självgallrande på samma sätt som skönlitteraturen. Har du en högt uppsatt professor någonstans så inte kommer någon hindra honom från att ge ut en bok direkt. Sen kan man tvinga 50+ elever i en klass att köpa sagda bok utan att någon gör någonting för att förbättra kvalitén på kurslitteraturen.
Inte heller har man någon direkt möjlighet att välja en annan bok istället – även om vissa lärare brukar säga att det är teoretiskt möjligt – för man vet väldigt sällan vad man skulle kunna välja istället.

Tänkbar lösning på det? En sajt på nätet där studenter kan recensera och tycka till om sina kursböcker och därmed fasa ut de dåligt skrivna kursböckerna genom att kollektivt vägra köpa dem? Samt möjlighet att tipsa varandra om alternativa böcker som är bättre än den förbestämda kursboken kanske?
Detta kunde kanske få kursboksförfattare att få upp ögonen för sina läsare också och därmed sporra dem till att skriva bättre?
Det låter bra i mina öron i alla fall. Nu gäller det bara att genomföra det. Någon frivillig? Jag har inte tid just nu, beklagar, men någon får gärna sno idén så länge den blir genomförd.

Nu frågar jag mig om detta var på något sätt metareflekterande? Om definitionen är att man ska tänka varför man tänker något så blir svaret lite godtyckligt att kanske jag har lyckats få in någon metagrej här ovan eftersom jag tänkt efter varför jag tänker/tycker som jag gör.

Hur ska detta då kopplas an till Jonah? Ja, du... Kanske genom att säga att man har ALLT att vinna på att uttrycka sig på ett bra sätt. Vi ska göra en tutorial, eller hur? Alltså måste vi tänka på att inte göra som Säljö, det vill säga sväva ut och aldrig komma till punkt. De viktiga och informativa punkterna ska kokas ner och koncentreras för att bli så tillgängliga som möjliga för läsaren.

Därmed punkt för denna gång och för allt klagande på Säljö. Må han vila i frid.