Kapitel 4-5

Den här gången skriver Säljö om språkets betydelse. Om hur viktigt språket är för lärandet, något jag kan hålla med honom om.
Medieringen av artefakter är intressant och hur artefakter så att säga blir en del av vår vardag på så sätt att vi "glömmer" hur man kan utföra en uppgift utan sagda artefakt.

Det tycker jag är mycket intressant - ännu en gång ur ett framtidsperspektiv (se posten om kapitel 1-3).
För vem vet vilka artefakter vi kommer att använda i framtiden? Ta något som miniräknaren. Den kan räkna för oss utan att vi behöver lära oss hur man praktiskt utför en avancerad ekvation på pappret. Kommer vi komma till en punkt där barn inte längre lär sig räkna med penna och papper utan får "hoppa" till miniräknaren direkt? Kommer det underliggande tänkandet bli överflödigt i slutänden ungefär på samma sätt som att det är möjligt att tända en lampa utan att veta något om elektronerna som finns i elledningen?

Vidare funderar jag över detta med "sense" och "meaning".
"It makes sense", kan man säga på engelska. Ett mycket bra uttryck för att förmedla att det man hört låter vettigt/rimligt. Finns kanske ingen klockren motsvarighet på svenska?
Hur som helst så innehåller "sense" för mig många fler dimensioner än "meaning", vilket jag tror Säljö också kom fram till någonstans där på någon sida (som jag ärligt talat tappade bort i mängden för herregud vad han skriver så att man tappar tråden hela tiden).
Ehem, tillbaka till ämnet.

Han tog upp det här med att tänka högt och hur det inte egentligen motsvarar vad man faktiskt tänker i den meningen att vi visserligen tänker i ord och meningar ibland, men samtidigt går det inte att förmedla allting som händer i huvudet verbalt i uttalde ord och meningar.
Varför? Tja, hjärnan är komplex. Det sker så otroligt många saker samtidigt och undermedvetet i våra huvuden att det vore rent otroligt hur långsamt saker skulle gå om vi tänkte precis som vi talar. För om man tänker på det tar det lång tid att förmedla vad man tänker via talet ibland. Om man hade tankeöverföring skulle det bli mycket lättare att förmedla helheten av det man tänkt till någon annan. (Men nu ska jag försöka att inte flumma.)

Kunskap och makt - ett ämne som tilltalar mig av följande anledningar: Så här långt i min "skolkarriär" har det mesta jag gjort blivit bedömt utifrån det jag fått ner på papper. Det har varit siffror det har varit bokstäver. Om jag fokuserar på bokstäverna så förklarar Säljö på ett ställe att skolsystemet fokuserar mycket på den språkliga prestationen - om du inte kan uttrycka att du lärt dig något i tal eller skrift har du inte lärt dig något, menas det.
Det känner jag igen väldigt väl och jag vet att jag medvetet under högstadietiden tänkte mycket på att hela tiden försöka bli bättre på att uttrycka mig i skriftspråk för att kunna komma åt en liten bit av den där makten.
Man har ärligt talat inte så värst mycket makt över sin situation som barn, men om man i alla fall kan skaffa sig makt över sin egen förmåga att uttrycka att man lärt sig något... Då är det åtminstone ett steg på vägen som gör att den övriga lärobördan lättas lite.
Tyckte jag då.
Instämmer nog fortfarande.

Vidare fann jag Säljös resonemang kring att tänkandet inte är en "mental aktivitet" aningen förvirrande. Tänkandet i sociokulturell bemärkelse sker med redskap?
Okej... Hur då? vill jag fråga då. För det är ju som att säga att vi skulle "tänka" även utan hjärna, om vi bara var en fysisk kropp som kunde använda redskap? Eller?
Ärligt talat förstår jag nog inte riktigt. Nog för att redskap kan hjälpa oss att tänka och att tänkandet i sig sker i symbios med användandet av redskap, men om inte tänkandet i sig var en mental aktivitet, som påbörjas redan innan man börjar använda redskapen... vad är det då?

Vidare till knopen, mammorna och barnen.
Den vitala skillnaden mellan att servera en lösning till ett barn och att faktiskt hjälpa barnet att komma fram till lösningen själv tycker jag är intressant - och viktig.
Det är viktigt att lära sig saker så att man förstår dem snarare än att lära in dem utantill. Men jag funderar genast över hur man i skolan inte bemödar sig med att ta reda på vilket sätt ett barn tagit till sig kunskap - via en serverad lösning eller om de faktiskt lärt sig.

I alla fall är det väldigt sällan som jag upplevt att man faktiskt brytt sig något större om faktisk kunskap kontra utantill-kunskap. Så länge klassen får bra medelresultat är alla glada.
Sen hur man skulle kunna kontrollera detta på ett bra sätt vill jag lämna osagt för jag känner mig ärligt talat inte kompetent nog (hehe) för att ha en vettig åsikt om det.

Och nu vet jag inte om jag har missat något vitalt ifrån kapitlen, men det har jag säkert... Dock sätter jag punkt här och återkommer med fler tankar efter seminariet i så fall.