Varför känns det alltid som om jag är ute i sista minuten med precis allt? Det är så jobbigt. Jag har ändå fixat småsaker med uppsatsen hela veckan, men det är först nu som jag faktiskt känner för att jobba med den igen.
Tidigare har det bara varit motvilligt och ångestladdat. Jag har velat koppla bort hela uppsatsen från mina tankar och mina känslor, men nu tycker jag att jag har blivit "uppkopplad" igen och känner att jo, men det här var väl inte så farligt. Det här kan jag nog jobba mer på.
Men då är det bara lite drygt 24 timmar kvar att jobba på. Hinner inte göra mycket precis, nej. Så jag satsar på genomläsning ytterligare ett par gånger (letar stavfel som en jävla galning) och så måste jag tvinga fram den där grafiska presentationen, som ska hamna i en bilaga...
Den där presentationen oroar jag mig egentligen för mest. Hur lång tid kan det egentligen ta att spalta upp data, som redan finns i ett (typ) Excel-dokument?
När jag gör det - säkert lång tid.
Kom på att jag kanske bör kolla referenserna en sista gång också så att alla länkar fortfarande fungerar. Listan på saker att göra blir fan aldrig kortare, känns det som.
Varför kunde jag inte ha hittat tillbaka till arbetslusten lite tidigare? Typ i tisdags? Suck, det är bara typiskt. Typiskt, typiskt mig.
Trots att jag "bara" ska kolla lite fler stavfel så tar det timmar. Varför? Jo, för någon (ehem, jag) har skrivit en MONSTERUPPSATS. Det tar ju lååååååång tid att läsa den!
Ahh... Trött nu! Måste gå och lägga mig. Upp tidigt imorgon. Jobba, jobba!
Allergisk. Mot. Stavfel.
Stavfel. Får. Inte. Finnas.
Måste. Fixa!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar